Hemma

Så är jag då hemma igen i Sverige, mitt i högsommaren. Igår kväll kom jag hem, och idag blir det att åka vidare till Lappis. Det är ändå svårt att helt släppa Liberia. Det blev uppenbart för mig i onsdags, sista dagen i landet. Mitt uppdrag där kanske inte helt är slutfört. En kort ytterligare insats kan behövas. Jag avslutar inte bloggen nu, utan uppdaterar nu och då under sommaren med vad som händer i den frågan.

Nu vill jag ändå försöka vara närvarande där jag är just nu. I Sverige. Sverige är fantastiskt! Egentligen ser man det redan från luften hur vackert det är i sommartid. Ett land som är så rent och välordnat på alla sätt bör vi vara tacksamma för att få leva i. Vi har förmåner av ett gott utbildningssystem, sjukvård, kommunikationer med mera. Det här är som en annan värld, och ändå är det samma värld.

Sista dagen i Liberia blev rik på upplevelser. Jag hade bokat möte på förmiddagen och det blev lite annorlunda än jag förväntat. Den man jag inbjudit hade jag fått vissa varningar för redan i Sverige före min resa hit. I början av min tid i Liberia träffade jag Ingmar Bergström, och vi pratade om ifall jag skulle försöka träffa och prata med mannen. Ingmar känner honom väl. ”Gör inte det”, sa Ingmar. Han menade att det inte gick att åstadkomma något, och att jag skulle satsa min kraft på något som var lönt att arbeta med.

Det handlar om relationer inom rörelsen. Ledares bristande förmåga att samarbeta har starkt påverkat hela FPML, och varit en negativ faktor också i samarbetet med Sverige. Jag har ofta känt frustration att ett fåtal personer kunnat orsaka så mycket problem. Det har också märkts under projektets gång.

I vårt samtal, som skulle handla om byggnadsfrågor, kände jag ändå att jag behövde beröra samarbetsproblemen. Jag tror att mannen var beredd på det, och som jag uppfattar det även mogen för det. Vi började snart skissa på en process för att komma tillrätta med dessa. Han hade en pastor med sig, och de påtalade att jag behöver vara en del i processen. Det är svårt att höra sådant när man vet att detta är sista dagen i landet. Då blev det klart för mig att jag måste försöka komma tillbaka och avsluta dessa relationssamtal, som jag redan i flera fall varit inblandad i.

Jag hade ordnat med lunch för alla, och vi var nog klart över 20 personer som åt. Det var en hel del tal och presenter. Jag fick ett par Liberiaskjortor. Elisabeth nämnde om en händelse. Jag brukar vara kvar till 5 på jobbet och skjutsa folk in till stan, eftersom jag disponerat bil vilket de inte har tillgång till. Elisabeth klev ur bilen vid ett tillfälle och hörde barnen utropa, ”Look, there they are sitting relaxing, and white man driving”. (Titta, där sitter de och tar igen sig och vit man kör). Normalt är det tvärtom att vita har afrikaner som chaufförer. Jag har inte känt det viktigt att betona statusskillnader, och det var det hon ville säga. Det vi har med oss tack vare vår bakgrund och vårt privilegium att vara svenskar visar sig ändå utan att man behöver arbeta på att upprätthålla sin prestige.

Resan hem gick utan problem. På Arlanda hade jag förmånen att få träffa Elisabeth Rambrandt som rest 10-tals mil för att träffa mig där. Det uppskattar jag verkligen. Vi fick ett intressant samtal om Liberia och särskilt hur de skall få tillgång till barn- och ungdomsmaterial. Jag tror att hon noterade något, och frågade om jag blivit biten av Afrika, och jag måste tillstå att så illa är det.

Idag på förmiddagen kommer Lovisa till Skellefteå, så vi hinner träffas här. Sedan bär det iväg till Lappis.

Sista resan

Jag är inne på sista timmarna i Liberia. Avslutningen har varit intensiv. Är just tillbaka i Monrovia efter en 6-dagars resa till Lofa. Åter har jag sett sådant jag inte sett tidigare. En nyhet var vägarnas kondition, men det var mycket annat också.

Det var i torsdags vi lämnade Monrovia, och vi nådde Foya i mörker strax efter 8 på kvällen. Anthony och jag huserade i Börjessons hus. På fredag var det lönebetalning i Foya och resa till Fargunda kliniken, som ligger inom Kolahun-området, kanske 3 mil från Foya. Vi färdades på den beryktade vägen till Vahun, men den här första delen var i alla fall farbar. Redan på huvudvägen drog vi loss en bil som fastnat i leran.

Det var stora byar vi passerade, och kliniken i Fargunda låg högt och vackert placerad med utsikt mot omgivande kullar. Inom Kolahun-området är många muslimer, och vi passerade också en stor moské. Personalen hade hunnit lämna kliniken, men kunde rätt snart återkallas.

På lördag var det en längre resa till ett par andra kliniker. Båda låg inom Voinjamadistriktet. Det var Zenarlome och Kpademai. För att nå den senare passerade vi Voinjama och nådde så småningom en väg som ledde inåt skogsområdet. Vägen har nyligen renoverats för att möjliggöra timmertransporter ut från de stora skogarna vid Wolologesibergen. Färden ledde oss verkligen långt in i urskogen och till foten av bergskedjan, där man även hittat järnmlmsfyndigheter. Jag fick intrycket att det var en annan växtlighet, klimat och även folk här. ”Bergsfolket” förde tankarna till hemtrakterna. Tillbaka tog vi en genare väg som bara var farbar från detta håll, när man fick köra i nerförsbackar. Delvis var den helt överväxt av skog, så att man färdades i en tunnel.

Redan på fredag gjorde jag ett besök i kyrkan och presenterades för de närvarande ledarna. ”Storsöndagen”, första söndagen i månaden innebär att det är samlingar hela helgen. Alla 30-talet utposter är stängda och man samlas i Foya. Jag föreställer mig att församlingen är av Jönköping Pingsts storlek -minst. På söndag var det stor och lång gudstjänst där jag predikade. Pastor John Landor tolkade till kissi. Denna söndag upplyste sekreteraren att det var 1225 närvarande. Predikan, med lite förklarande tolkning blev i längsta laget. Den tog nog minst 1,5 timmar, men alla var nöjda och glada. Klockan var över 2 när jag satte mig.

Gudstjänsten innehöll lite församlingsmöte och även nattvard. Ett kort referat från förra storsöndagen var med. Då var det avsked för Börjessons i kyrkan inför 1770 deltagare. Strax före 4 lämnade jag kyrkan. Senare ursäktade pastor John det låga deltagarantalet med att människor är ute på jordbruken nu, så de kunde inte ta sig till Foya för helgen. Jag sa inte att det är få år jag någonsin ser så många människor i någon kyrka jag besöker. Hur många pingstkyrkor i Sverige har så många besökare?

Måndagen blev lite av en fridag. Direkt på morgonen tittade vi, tillsammans med ”platschefen” John på insinuratorn som konstruerats vid sjukhuset. Sedan åkte vi till Voinjama. På vägen hade nu 2 bilar fastnat i samma hål som vi bearbetat tidigare, och det blev lossdragning. Människorna där prisade storligen PMU, och det var bra för dem att kunna nå till marknaden i Kolahun.

Efter lunch gjorde vi en resa. Eftersom jag nu besökt alla självständiga kyrkor utom Tubugissizu, ville jag gärna dit. Det var en intressant resa. Vi passerade Lawalazu som kan bli nästa fristående församling, då utposten har drygt 100 medlemmar. Vägarna efter Lawalazu används sällan av bilar. Det är gångtrafik eller motorcyklar som gäller. Ett stort träd hade fallit över hela vägen, och det gick med nöd och näppe att passera vid sidan utan att bilen tippade.

Vi nådde Tubugissizu, och fick också träffa pastorn. Bilden ovan är därifrån. Pastorn till vänster i stövlar, och en äldste till höger om gamlingen i mitten. Pastorn var på sin risodling, men hämtades och kom med arbetsstövlarna på. Vi såg lite av det stora arbete man bedriver här vid vägens slut, på toppen av en kulle med utsikt åt alla håll. Kyrkan är användbar men inte färdig. Det blir en stor och rymlig kyrka. Totalt har församlingen 400-500 medlemmar. Oberoende beviljades 2008. Man bygger en fin skola i närheten av kyrkan.

Här har man även en klinik. Pastorn flyttade ur sitt hus och donerade huset som klinik. Det är kanske inte bästa byggnadsstandarden för en klinik, men det kommer många patienter, och mer än hälften av dem är från Guinea. Att kliniken finns där har öppnat myndigheternas ögon för att det behövs sjukvård här, och man bygger en stor fin klinik, eller hälsocenter inte långt från kyrkan.

Det pågår byggnadsarbeten i flera utposter. Ropet efter kyrkor är stort från byarna. Detta må vara den nyaste församlingen, men det är en livaktig sådan.

Jag fick en traditionell gåva, en höna, innan vi lämnade byn. Vi återvände och drog bland annat undan trädet från vägen. Dessa Landcruisers är starka!

Övernattning på Unmils gästhus, och sedan resa tillbaka till Monrovia på leriga vägar. Min sista resa i Liberia är över.