Hemma

Så är jag då hemma igen i Sverige, mitt i högsommaren. Igår kväll kom jag hem, och idag blir det att åka vidare till Lappis. Det är ändå svårt att helt släppa Liberia. Det blev uppenbart för mig i onsdags, sista dagen i landet. Mitt uppdrag där kanske inte helt är slutfört. En kort ytterligare insats kan behövas. Jag avslutar inte bloggen nu, utan uppdaterar nu och då under sommaren med vad som händer i den frågan.

Nu vill jag ändå försöka vara närvarande där jag är just nu. I Sverige. Sverige är fantastiskt! Egentligen ser man det redan från luften hur vackert det är i sommartid. Ett land som är så rent och välordnat på alla sätt bör vi vara tacksamma för att få leva i. Vi har förmåner av ett gott utbildningssystem, sjukvård, kommunikationer med mera. Det här är som en annan värld, och ändå är det samma värld.

Sista dagen i Liberia blev rik på upplevelser. Jag hade bokat möte på förmiddagen och det blev lite annorlunda än jag förväntat. Den man jag inbjudit hade jag fått vissa varningar för redan i Sverige före min resa hit. I början av min tid i Liberia träffade jag Ingmar Bergström, och vi pratade om ifall jag skulle försöka träffa och prata med mannen. Ingmar känner honom väl. ”Gör inte det”, sa Ingmar. Han menade att det inte gick att åstadkomma något, och att jag skulle satsa min kraft på något som var lönt att arbeta med.

Det handlar om relationer inom rörelsen. Ledares bristande förmåga att samarbeta har starkt påverkat hela FPML, och varit en negativ faktor också i samarbetet med Sverige. Jag har ofta känt frustration att ett fåtal personer kunnat orsaka så mycket problem. Det har också märkts under projektets gång.

I vårt samtal, som skulle handla om byggnadsfrågor, kände jag ändå att jag behövde beröra samarbetsproblemen. Jag tror att mannen var beredd på det, och som jag uppfattar det även mogen för det. Vi började snart skissa på en process för att komma tillrätta med dessa. Han hade en pastor med sig, och de påtalade att jag behöver vara en del i processen. Det är svårt att höra sådant när man vet att detta är sista dagen i landet. Då blev det klart för mig att jag måste försöka komma tillbaka och avsluta dessa relationssamtal, som jag redan i flera fall varit inblandad i.

Jag hade ordnat med lunch för alla, och vi var nog klart över 20 personer som åt. Det var en hel del tal och presenter. Jag fick ett par Liberiaskjortor. Elisabeth nämnde om en händelse. Jag brukar vara kvar till 5 på jobbet och skjutsa folk in till stan, eftersom jag disponerat bil vilket de inte har tillgång till. Elisabeth klev ur bilen vid ett tillfälle och hörde barnen utropa, ”Look, there they are sitting relaxing, and white man driving”. (Titta, där sitter de och tar igen sig och vit man kör). Normalt är det tvärtom att vita har afrikaner som chaufförer. Jag har inte känt det viktigt att betona statusskillnader, och det var det hon ville säga. Det vi har med oss tack vare vår bakgrund och vårt privilegium att vara svenskar visar sig ändå utan att man behöver arbeta på att upprätthålla sin prestige.

Resan hem gick utan problem. På Arlanda hade jag förmånen att få träffa Elisabeth Rambrandt som rest 10-tals mil för att träffa mig där. Det uppskattar jag verkligen. Vi fick ett intressant samtal om Liberia och särskilt hur de skall få tillgång till barn- och ungdomsmaterial. Jag tror att hon noterade något, och frågade om jag blivit biten av Afrika, och jag måste tillstå att så illa är det.

Idag på förmiddagen kommer Lovisa till Skellefteå, så vi hinner träffas här. Sedan bär det iväg till Lappis.