Farmor

Så är jag hemma i Skellefteå. Det var en viss dramatik med resan. Lördag är ingen bra resdag, och att det då fanns en förbindelse till Skellefteå var fantastiskt. Jag jagade genom Arlanda säkert 1,5 kilometer från 5:an till terminal 3 bara med handbagage då jag visste att tiden var knapp. Väl framkommen fick jag beskedet att planet var inställt. Nästa förbindelse var 27 timmar senare. Just då var jag inte beredd att acceptera det, och lösningen blev att flyga till Umeå + taxi upp till Skellefteå. Det förde mig hem bara 4 timmar senare än beräknat.

Det är den närmaste familjen man framförallt är ute efter att träffa. Tiden i Sverige blir ganska kort. Om 8 dagar vänder jag söderut igen. Det var nästan 4 månader sedan vi sågs. Bara sonen Gustav har jag träffat under tiden, då han hälsade på i Monrovia.

Min fru har blivit farmor. Det är väl ingen tvekan om att det är kvinnorna som har det största ansvaret när det gäller födelse och nya generationers framväxt. Det är snart 31 år sedan vi blev föräldrar första gången, och min fru Karin blev mamma. Vi bodde i Linköping på den tiden. Jag var inte helt klar med min utbildning, och Karin hade huvudansvaret för vår försörjning eftersom hon arbetade som sjuksköterska på Regionsjukhuset där.

Tidens flykt är svårt att förstå. Det är kanske bra så. Åren som småbarnsföräldrar är intensiva, men ändå snabbt övergående. För Karins och min del blev det 2 pojkar som kom att dela uppväxten. Dottern Julia kom på sladden och det blev som en historia för sig.

Nu har Johan och hans fru Elina fått barn, och en ny generation har kommit till. Mamma Karin är nu farmor Karin. Av den generation som är äldre än oss finns bara svärfar i livet. Han fyller 90 i sommar. Jag minns hur svärmor diktade till vårt bröllop. Från Ordspråksboken citerade hon om de gamlas kronor som är barnbarnen, och som hon skrev ”vem vill inte bära kronor?”

Ja, det har redan hunnit bli lite ”kronbärande”, och jag sätter in ett kort på det här. Kronan i det här fallet heter Elvira. Visst är det en fantastisk krona! Den nyblivna familjen är nu tillsammans några dagar innan Johan återupptar sitt arbete på Folksam. Igår var vi på besök där, och korten är från de tillfället.

Helg i Yekepa

Jag är på väg till Sverige, men tänkte fullfölja berättelsen om Yekepa. Först vill jag bara säga att det knappast finns någon ort i Liberia som svenskar har sådan anknytning till. Det finns också minst en sajt för forntid och nutid i Yekepa. Det var Emanuel Sandberg som tipsade om länken.

När jag pratade med pastor Horatio på i fredags utgick han från att jag skulle predika i kyrkan. Det blev knappt om tid, men jag hade en predikan liggande som blivit ”över” på grund av påsken. Det blev lite filande på den.

Mötet var verkligen gott. Det var roligt att fira gudstjänst med vännerna i Yekepa. Det var nog ett 80-tal vuxna och nästan lika många barn i kyrkan. Mottagandet var överväldigande, som det ofta är här. Jag fick också en speciell present i mötet som jag får visa upp någon gång.

Omedelbart bakom kyrkan finns församlingens skola. Det var till den pengarna skulle gå. Den tillfälliga träutbyggnaden hade dömts ut av myndigheterna, och jag får väl säga att jag förstår dem. En rätt stor mängd av lerblock hade gjorts i ordning, och med hjälp av dem skulle nya väggar kunna muras upp. Det var till detta pengarna skulle användas. När höstterminen startar skall nya skolsalar finnas på plats.

Det har funnits en plan för en större satsning av restaurering i Yekepa. Så här långt har inget restaureringsprojekt genomförts inom FPML i denna del av landet. Här tycker man det är lite orättvist, och ställer man sig i deras skor, eller sandaler, kan det lätt se ut så. Projektet som gäller skolan och kliniken som jag berättade om tidigare, och som skulle startat nästa år har vi sagt nej till. Det beror inte på de lokala vännerna här, och det kan vara svårt medel-Kormah (eller vad de heter) att förstå.

Det var på måndag förmiddag som vi gjorde oss i ordning att återvända mot atlantkusten. Det blev ytterligare avskedsgåvor i form av bananer och ananas. Huvuddelen av ledarskapet var på plats och tog avsked. Vi lämnade Yekepa. Min känsla var att det är en ort jag skulle kunna tillbringa mer tid på.

Det är även annat som inträffat sedan vi kom tillbaka till Monrovia. Igår, onsdag, kom beskedet om en flicka som fötts. Det är första barnbarnet både på Johans och Elinas sida. Allt verkar ha gått bra. Jag sätter in en bild på familjen här

Resan till Yekepa

Det var David i Huskvarna som tog kontakt. Ett brådskande behov av pengar fanns uppe i Yekepa. Pengarna fanns insamlade och tillgängliga i Huskvarna. Kunde vi hitta ett snabbt och bra sätt att få pengarna upp?

Jag behövde inte många påstötningar om det. Jag har vid flera tillfällen pratat med pastor Horatio i Yekepa om att jag gärna skulle hälsa på dem där. Detta kändes som ett bra tillfälle. Mitt konto har fungerat tidigare i samband med en hel del överföringar till Liberia. När jag mailade svar fick jag snabbt besked att pengarna skulle sättas in samma eftermiddag, på torsdag.

Det blev bestämt att Anthony Cover, ekonom för Echo-projektet, skulle åka med upp. Han är en trevlig ung man som varit lätt att jobba med. Jag har stort förtroende för Anthony. Vi skulle starta tidigt lördag morgon.

Fredag kväll försökte jag vittja kontot, men pengarna hade inte landat. Tidigt lördag morgon gjorde jag ett nytt försök. Inga pengar! Det blev till att använda plan B. Anthony och jag lyckades tillsammans väcka Dorbor (via en granne som Anthony kände till), han kom till kontoret och låste upp kassaskåpet.

Det är bäst att erkänna som det är. Jag visste att det fanns pengar där avsedda för skolavgifter. Vi lånade dem. Tillsammans med ett reseförskott hade vi tillräckligt med pengar. (Alla pengar återställdes under tisdagen, då kontot mottagit pengarna på måndag)

Det var inte längre så tidigt, utan vi lämnade Monrovia strax efter nio på morgonen. Anthony visade mig på flera ställen längs vägen där han bott som flykting. En av de ställena var Gbarnga som är huvudort i Bong County och en av de större städerna i Liberia. Den är ändå knappast i Skellefteås storlek. Där åkte vi till pingstkyrkan, eller Gbarnga Free Pentecostal Church. Pastorn Joseph Fartoma, och en del av församlingsmedlemmarna höll på att bygga på kyrkan. Det blir en mycket vacker kyrka. Jag var klart imponerad av det arbete man utfört helt för egna medel vad jag förstår.

Efter lunch (Goat Soup med ris) åkte vi vidare och in i Nimba County. Största staden Ganta når man först, och är redan då vid gränsen till Guinea. Därefter åkte vi ytterligare kanske 7 mil mot nordöst, förbi administrativa huvudorten i Nimba, Sanniquellie, och vidare mot Yekepa.

Vägen blev allt bättre närmare målet och de sista milen var det en utmärkt grusväg. Det märks att gruvdriften skapar resurser att underhålla vägarna bättre.

Pingstkyrkan – Yekepa Free Pentecostal Church - ligger så strategiskt i samhället att man kan inte missa den. Där, efter 33 mils resa blev vi mottagna av pastor Horatio med flera. Vi blev visade till gästhuset och serverade mat. Efter att ha överlämnat pengarna åkte vi på sigtseeing på lördagseftermiddagen. Bland annat såg vi missionärernas gamla hus Det återstår bara ruiner och blommor där nu.

Vi åkte också till Camp4, ett område lite utanför samhället. Här fanns tidigare en klinik och en kyrka. Det är ingen verksamhet i kliniken, den behöver renovering för att kunna tas i bruk. Däremot används kyrkan. Jag fick information att det är Kenneth Roobert som byggt den.

Yekepa - Liberias pärla

Jag har varit på resa i 3 dagar. Det är en anledning till att det varit tyst ett tag. Det finns fler anledningar. Min planerade hemresa är nära, men mörka moln har förändrat möjligheterna för att resa. All trafik har bringats till stillhet.

Jag skall försöka berätta om min resa i några inlägg på bloggen, och med bilder visa lite av vad jag såg.

Jag har länge önskat se Yekepa. Det var i mitten av 60-talet som de svenska missionärerna beslöt att utöka sitt verksamhetsområde. Sedan efter kriget hade Lofa, och framförallt Foya och Voinjama varit i fokus. Nu ville man också utöka till Nimba County, ett landskap som inte ens gränsar till Lofa, utan ligger långt österut.

Det var Lamco som startat upp verksamhet i Yekepa, ett samhälle på gränsen till Guinea. Det handlade om gruvdrift, och framförallt om järnmalm. Det finns gott om järn i bergen i Nimba. Bolaget investerade åtskilligt med pengar. En järnväg byggdes från kusten i staden Buchanan och upp till Yekepa, en sträcka på kanske 35 mil. Ett omfattande område köptes upp från lokalbefolkningen, och bolaget byggde bostäder.

Det sätt man byggde på är unikt för Liberia. Ytan delades upp i olika områden som bebyggdes med gruppbebyggelse. Det var bebyggelse med central planering bakom, luftigt, vackert och funktionellt. Samhället måste ha omfattat bostäder för uppemot 20 000 människor. Här fanns ett stort vattentorn, och alla försörjdes med rinnande vatten. Elen fungerade på samma sätt från en central generator.

Sådana funktioner finns inte någonstans i Liberia idag. Inte heller i Yekepa. Det har inte varit möjligt att upprätthålla den nivå som fanns då. Men mycket finns kvar, och via spåren man ser idag går det att ana hur samhället såg ut för 30 år sedan. Det omfattande vägnätet med asfaltbelagda vägar finns ännu kvar.

Naturligtvis utformades Yekepa också för att kunna ha ett stort antal utländska människor, ledare och experter boende här. Det fanns separata områden för dessa. Det påstås att mer än tusen svenskar var i Liberia på den tiden.

Jag såg poolen, den största jag sett i landet. Jag såg också tennisbanan i samma område. Inget av det här fungerar idag. Jag fick också en beskrivning av restauranger som fanns i det här rekreationsområdet. Det låg precis intill gränsstationen in mot Guinea.

Det som i mina ögon gör Yekepa till en pärla är det natursköna läget. Bebyggelsen ligger på små kullar omgiven av berg åt nästan alla håll. Det är mycket vackert, och jag sörjde över att inte dottern Julia var på plats. En bättre fotograf med en bättre kamera hade kanske kunnat ge rättvisa åt hur det ser ut här.

Pärla är förresten fel uttryck. Diamant vore bättre. I det här området hittar man också diamanter, och flera byar intill var diamantarbetarbyar.

Skolfrågor

Jag har besökt ett antal skolor, och satt mig in en del i hur villkoren ser ut för skolorna här i landet. Bakgrunden är det arbete med skolstipendier vi startat i området vid Duport Road.

Nu har Pastor Tomas arbetat vidare i lokalområdet med att hitta barn som inte går i skolan. Vi hade tidigare 6 barn, som är knutna till den lilla församlingsplantering som Tomas arbetar med. Nu har det tillkommit en lika stor grupp av barn som bor precis i det området, men som inte varit på våra möten. Jag tycker det känns rätt att ha en sådan öppen attityd.

Det handlar alltså om 12 barn som de 7500 kronorna från Skellefteå skall räcka till. För de pengarna blir det skolavgifter för ett års skolgång, en omgång skoluniform, sockor och svarta skor till alla 12 barnen. ”Skolpengen” är avsevärt lägre här än i Sverige. Det var inte helt lätt att hitta de svenska uppgifterna, men skolpengen verkar vara från ca 45 000 kronor per barn och år för de yngsta barnen, sedan ökar de för äldre barn. Det går alltså 72 liberianska barn på samma kostnad som ett barn har i Sverige.

Tomas och jag har besökt de 3 nya skolor som varit aktuella för de här barnen. De har själva fått ange i vilken skola de vill gå, men vi försöker göra en inspektion av skolorna, och i möjligaste mån kontrollera kvaliteten.

En av skolorna heter Zinah Foundation. Det är en helt privat satsning, utan någon församling eller annan organisation som står bakom. Zinah var ”Grandmother”, mormor eller farmor till nuvarande administratören som hade visionen att bygga en skola. Hon hade inte själv fått del av utbildning. Familjen kunde så småningom bygga skolan, med hjälp av att vissa familjemedlemmar bodde i USA och kunde skicka pengar. Man har byggt en stor skola som enligt vad de säger skall rymma 700 elever. Skolan stod klar 2005. Brodern i Amerika dog hastigt, och verksamheten i skolan upphörde. Till detta läsår startade man upp igen, men för att kunna etablera denna stora skola tog man inte ut avgifter. Det kom 400 elever, och lärarna fick jobba gratis!

Enligt någon statlig norm skall lärarna ha 150 USD per månad. Det är nog inte många skolor som betalar så mycket. Pastor Tomas fru är lärare för små barn. Hon får 30 USD per månad. Det är alltså hela 220 kronor i månadslön. Transportkostnader till och från arbetet tar bort en stor del.

En trevlig lågstadieskola var Mother Pride. Det är gott om utrymme för barn på lekytorna runt skolan. Motsatsen är William W... som ligger helt inklämd i ett bostadsområde. Det är nästan obegripligt hur barn kan gå i den skolan.

Med de 12 barnen är nu alla pengar intecknade. Vi hoppas att beloppet skall räcka, även om det är mycket vanligt med prishöjning inför kommande läsår. Jag kommer att fotografera även denna grupp barn, och lägga ut bild och namn.

Sandlåda

Det finns gott om sand här, men den tillgången är inte helt problemfri. Att kalla Liberia en sandlåda är överdrivet. Landet har en kustlinje mot Atlanten som är minst 50 mil lång. Det är nog sandstränder överallt. Man tar upp en hel del sand från stränderna till att göra tegel och bygga hus. Problemet med den sanden är att den är salt. I samband med armering av betong så finns stor risk för rostangrepp.

Jag har berättat att presidenten kommer på besök till Foya denna vecka. Det är naturligtvis en stor sak. Börjessons vände mot norr idag, tisdag efter nära 2 veckor här nere. De har redan nått fram. De skall vara på plats när presidenten kommer.

Det är den medicinska styrelsen, Foya-kyrkans organ, som inbjudit presidenten. Den påstår sig, vilket kan vara rätt, ligga bakom att de 2 sista husen på området kunde byggas upp med regeringspengar. Det innebär också att Mattias och den styrelsen styr över programmet för besöket. Det är dock känt att presidenten skall tillkännage att FHC ”uppgraderas” till sjukhus. Det här kommer att äga rum fredag – lördag i veckan.

Det är ju PMU Liberia som bedriver verksamheten på sjukhuset. Dess direktör kommer inte att närvara i samband med presidentens besök. Där den tidigare nämnde ordföranden finns, finns sällan direktören. Tyvärr är det svårt att göra något åt det. Vi försökte samla alla intressenter vid flera tillfällen. Då var det den nämnde ordföranden som konstrade, nu är det direktören.

För att fortsätta på temat sandlåda kan man konstatera att i inlandet är tillgången på sand mindre. Man ser inte sand och grusåsar här. Vid resa i inlandet kan man märka att man håvar upp sand även i floderna, och där har man inte saltproblemet på samma sätt som på havsstränderna.

Själv stannar jag i Monrovia. Det fanns en liten förhoppning tidigare att vi skulle kunnat ha meningsfulla möten runt kommande helg, möten som kunde föra rörelsen framåt. Nu har till och med jag insett att det är omöjligt, och då är det ingen mening att ensam göra den långa resan upp till Foya. Det känns svårt att motivera den kostnaden i projektet. Hälsocentret uppgraderas till sjukhus denna vecka, men framtiden efter halvårsskiftet är mycket osäker. Inget nytt Echo-projekt planeras.

Seger i finalen !

Ett riktigt framgångsrikt Skellefteålag i en klubbsport. Skellefteå AIK? Ja, de var väl årets överraskning i Elitserien. Experterna stod med lång näsa, men det är inte hockeykrigarna jag tänker på.

Idag hurrar jag istället för Hjoggböle Rattlesnakes som vann finalen i korpserien i innebandy i Skellefteå. Sonen Johan har skickat matchreferat, och Julia skickade några bilder tidigare där hon fokuserat Gustav i aktion.

Frågan är ändå om inte storebror Johan har tänkt byta sport och satsa på en sen hockeykarriär i alla fall. Matchvikten 95 kilo är ganska atypisk för innebandy, men helt klart gångbar på hockeyrinken.

Hur viktigt är det egentligen att vinna, och hur betydelsefullt är det i vilket sammanhang man vinner? Det finns många tävlingsmänniskor. En del säger till och med att det är bara segern som räknas. Julius Caesar sa ”Hellre den första i denna by, än den andre i Rom.” Han hade säkert den drivkraften den gode Julius. För att uppväga det synsättet lite får vi citera även Pierre de Coubertin. ”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl”

Den som vinner kämpar vanligen mycket bra. Jag funderar om Paulus hade samma synsätt som Caesar eller Coubertin. Han nämner löparna på löparbanan, och säger att det finns bara en segrare och att vi skall löpa som den som vinner. Han pratar å andra sidan om att fullborda sitt lopp väl.

Nå, en bra prestation av Hjoggböle Rattlesnakes i alla fall. För tunge forwardtanksen Johan stundar kanske ännu viktigare upplevelser. Det får vi återkomma till senare.


EDIT: Rättat uppgift om fotograf och bildleverantör. Lillasyster Julia är familjens fotograf!

Prayer and Fasting Day

Idag är det bön och fasta. Presidenten annonserade igår att dagen skall iakttas som en nationell helgdag. Det var väl känt tidigare också, men presidentens tillkännagivande dagen före är tydligen viktigt.

Bön och fasta alltså. Det är absolut inte fel med bön och fasta. Jag har provat det och det är bra. Ingen tvekan om det.

Någon hel bön och fastedag blir det inte för min del. Jag har ändå försökt iaktta dagen efter bästa förmåga. Avskildheten sökte jag uppe i ruinerna efter Ducor hotell, lyxhotellet som byggdes på 60-talet på toppen av stadsberget. Jag har varit där förut, och försökte försiktigt tacka nej till alla villiga guider som finns där som vill visa anläggningen.

Det påstås fortfarande att hotellet skall restaureras. Det är något man vill se innan man tror det. Man kan säga att det uppförts hus av varierande karaktär på en stor del av hotellområdet. Även själva ruinerna är bostad för åtskilliga människor.

Det blir arbete i eftermiddag. Vi skall ha genomgång av personalhandboken som jag jobbat med. Jag räknar med att det blir en process som kommer att ta tid. Mycket bra dock att arbetet kommer igång.

Under promenaden stötte jag på olika budskap om kristna samlingar och konferenser. Jag hade svårt att fasta en halv dag, här pratar man om 30 dagars bön och fasta. Det är annat det. Jag stötte också på en konferensinbjudan som utlovar en apostel att lyssna till.

Jag vet inte riktigt vad man lägger in ordet apostel här. Jag vet hur ordet färgats i Sverige. Jag har också sett skisser på framtidens kyrka. Ett gemensamt drag man kan hitta är önskan av förnyade strukturer, och där ingår att bryta ner de gamla.

För mig är den kristna demokratiska kyrkostrukturen viktig. Det påstås, i alla fall är det något jag förfäktar, att frikyrkorörelsen aktivt hjälpt till att bygga vårt demokratiska system i Sverige. Folkrörelsernas Sverige växte fram mycket ur frikyrko- och nykterhetsrörelser. Det demokratiska ”oket” kan kännas tungt, och önskan att gå mot upplyst despotism blir ibland stark. Jag tror att man behöver hitta förnyelsen inom det demokratiska systemets ram.

Bilreparation och Malaria

Bilen har varit på No Lemon. Utlovade en dags service blev tre. Ett verkstadsbesök här tar längre tid än man räknar med och som man fått löfte om.

Det var service det handlade om, men dessutom har bilens klimatanläggning inte fungerat tillfredsställande efter jul. Det skulle alltså också ordnas. Nu visade det sig att den fungerar sämre efter servicen än före. Vad man gjort är en grundlig rengöring. Det har gjort att fläkten fungerar mycket bättre nu. Däremot sade man att kompressorn var trasig, och det är den – nu!

Vi fick alltså ut bilen utan fungerande luftkonditionering efter 3 dagar. Nu skall vi jaga en kompressor till rimlig kostnad och hoppas kunna få ordning på detta för under 1000 USD om allt går bra.

No Lemon har haft en svensk servicechef. Han slutade för några veckor sedan, och ersattes av en man från Kosovo som varit verkstadsförman vid No Lemons stora verkstad i Kabul tidigare. Han hade i alla fall sin åsikt klar om personalen här: Det är inget som fungerar med automatik tyckte han. Man måste trycka på hela tiden. Så var det inte i Afghanistan.

Det stundar större saker framöver som kan kräva transportmöjligheter. Presidenten kommer till Foya nästa lördag för invigning av nya byggnader på Foya Health Center. Det är i och för sig inte vi eller projektet som står som inbjudare till presidenten, men det besöket torde ändå prägla det som sker nästa vecka.

Börjessons tillsammans med Lovisa och Nils var i Robertsport under senare delen av påskhelgen. Nils hade hög feber och malaria när han kom tillbaka därifrån. Nu är malaria inte något nytt för honom. Han hade det redan som barn, och tar ingen profylax mot det. Trots hans stora afrikavana har vi ändå försökt hålla koll på hans hälsotillstånd löpande, och det går åt rätt håll. Malaria är inte att leka med.

90 år av Liberiamission

Jag har påskpredikat i Liberia. Det var i Hosanna Free Pentecostal Church. Hosanna ligger i ett område som heter Red Light. Låt mig genast säga att jag har kvar min respekt för att predika uppståndelsebudskapet. Då tycker jag att det är det lättare att ge ett ledarskapsseminarium eller att fritt välja predikoämne.

Det är inte teologin som är det svåra, inte heller att ha tillräckligt att säga. Predikan tog nog (tyvärr) 45 minuter. Påskbudskapet innehåller nästan hela evangeliet, eller evangeliets kärna. Respekten handlar mer om att kunna framföra det så att styrkan i budskapet når fram till åhöraren.

I alla fall fick jag påminna om att det är 90 år i år sedan den första svenska pingstmissionären, Ester Sandström, kom till Liberia. Det är alltså ett jubileumsår i år. Den delen av predikan hade nästan feministisk prägel, i betoningen av att kvinnorna var de sista vid korset och de första vid graven, men även att de 3 första pingstmissionärerna från Sverige till Liberia var kvinnor. Kvinnorna var mer än 15 år före första manliga missionären här.

Den tidiga historien tror jag inte man vet så mycket om här, även om det finns ett stort intresse. Tyvärr är ju inte svenskt material som jag har tillgång till översatt till engelska. Hade jag böckerna digitalt tror jag att jag skulle kunna ordna översättningen själv. De hjälpmedel som finns idag är kraftfulla, och jag föreställer mig att min språkkunskap skulle räcka att ordna det som fattas.

Kyrkorna inom FPML här i Monrovia är ganska strikt organiserade efter språkgränserna. Jag känner till fyra FPML-församlingar här. Var och en av dessa kan ha ett antal kyrkor, med huvudkyrka och utposter. Jag har nu besökt och predikat i 3 av församlingarna.

* Gods Glory. Kissifolkets kyrka. Koppling till Foya.
* Hosanna. Bandifolkets kyrka. Koppling till Kolahun
* Devine Deliverance. Lomafolkets kyrka. Koppling till Voinjama.
* International. En språkblandad kyrka.

Av dessa är Gods Glory störst, med 1000-talet medlemmar.

I International kommer det att vara kvinnokonferens kommande vecka, och jag har fått inbjudan att delta i avslutningsmötena på söndag. Kyrkan Champions, Alvin Gissis kyrka, som jag besökte för ett par månader sedan tillhör International.

Hosanna, som jag besökte i går, är en ny församling som är bildad efter kriget. Jag kände igen flera av mötesbesökarna. Det var också nattvard i gårdagens möte, och efteråt blev det lunch i pastorns hus strax intill, tillsammans med de ledande bröderna.

Roligt var också att se Language Choir ”språkkören”, som inspirerat och till traditionella instrument sjöng på Bandi. Jodå - för att svara på Marias kommentar till förra inlägget - visst är det obetalbart intressant här. Oftast är det inte svårt att trivas.

Glad Påsk!

Glad Påsk önskar jag från Liberia. Det är lite speciellt att fira påsken här. Det är rätt naturligt att sakna familjen en sådan här helg. Karin uttryckte i ett mail att vi skulle helst varit tillsammans under helgen. Jovisst håller jag med om det.

Dagens illustration visar hur det ser ut utanför hotell Royal. Hibiskusträden blommar så vackert där den här årstiden

Royal har blivit lite av mitt stamställe, i alla fall för luncher under arbetsdagar. Det är nog 9 kilometer enkel väg mellan kontoret och Royal. I princip är det ändå närmaste befintliga restaurang sedan jag valde bort en mer närliggande efter att ha hamnat på sjukhus i början av min karriär här.

Sedan i går finns Foya-gruppen med 5 personer här. Fulla av inspiration och dådkraft planerar de en svensk påskbjudning i morgon här i lägenheten. Sedan åker de till Robertsport på söndag och stannar där till måndag.

Jag har inte blivit riktigt klok på hur påsken är här. Idag på ”Good Friday” är det inte helgdag helt och hållet, men det verkar mer som att det informellt är helgdag. Affärer är öppna, men på kontoret är nästan ingen. De kristna går i kyrkan och då tar man nog också dagen ledig.

På måndag är det inte Annandag Påsk, fast lite ändå... Jag skall i alla fall lämna in Min Toyota Hilux på service. Då skall man försöka ordna problemen med luftkonditioneringen som inte fungerat bra efter jul.

Under veckan som gick kom ett officiellt brev från PMU Interlife till nationella rörelsen här. Brevet berättar att vi inte kommer att söka ett nytt projekt efter att innevarande projektperiod går ut i sommar. Brevet berättar också varför.

Jag upplever annars en allt större öppenhet inom rörelsen här, och att kontakterna och kvaliteten i samtalen alltmer ökar. Det finns positiva tecken, och jag ser fram emot att få vara med om mycket, som jag hoppas skall utveckla den nationella pingströrelsen här. Det är egentligen unikt intressant med den Liberianska avläggaren till Svensk pingströrelse. Men visst finns det problem också.

Jag laddar nu inför de sista tre veckorna innan jag gör mitt sista Sverigebesök under projekttiden. Jag räknar med flera goda möten som för oss framåt.

En varmare påsk kanske, en mindre snöig och vit påsk, en påsk med möten om än inte riktigt som hemma i Sverige blir det för mig. Er alla önskar jag en GLAD PÅSK!

Kvinnlig omskärelse

Jag har återigen haft besök av Hélène och Sara från Östersund. På bilden här intill tar vi igen oss med en god middag på restaurangen Golden Beach. Den ligger mitt i Monrovia, och har som synes absolut havskontakt. Det passar att åka hit vid 18-tiden och avnjuta en god middag på stranden i ljudet av vågorna som rullar in från Atlanten medan det hastigt skymmer. Sämre kan man ha här i livet!

Via Yekepa passerade de gränsen till Guinea och de har verkat i ett område som heter Bossou, alldeles vid Liberianska gränsen. Det var John, son till gamle pastor Dorbor i Kolahun/Balahun, som varit deras chaufför.

Det var kvinnlig omskärelse som var något av huvudfokus för deras projekt. Man har även berdrivit alfabetiseringsarbete och arbetat med att hitta alternativa utkomstmöjligheter för de kvinnor som var specialiserade på detta.

Bruket av kvinnlig omskärelse känns väldigt främmande för oss västerlänningar. Utifrån ett skapelseperspektiv känns det också stötande. Det verkar ändå vara så pass djupt nedärvt i folksjälen här, att det är svårt att komma åt bruket. Det finns ingen politiker i Liberia som vågar tala emot bruket av kvinnlig omskärelse.

Det är i så kallade Sande-skolor detta förekommer. Dessa ”Sande society” är för flickor. Motsvarande för pojkar heter Poro. Det handlar om övergång från barn till kvinna respektive man. Man håller till ute i skogen någonstans, och detta pågår några veckor. För flickorna innebär det också att de blir könsstympade.

Det anses höra ihop med gammal afrikansk kultur, och därför är detta så svårt att komma åt. På sina håll har det tvärtom varit en ”väckelse” efter kriget, och ett ökat bruk.

Jag har vid olika tillfällen försökt kontrollera hur man i kyrkorna ställer sig till FGM som det heter på engelska. Vad man säger är att föräldrar som är kyrkaktiva kommer inte att släppa sina döttrar till Sande-skolor. I Foya nämnde man att man några försökt få till en sådan camp i skogen för något år sedan. Där hade man måst upplösa verksamheten, eftersom det inte kom några barn. Ändå får man ha en lite försiktig attityd eftersom det finns kvinnor i alla sammanhang som varit utsatts för detta.