Kärt möte på distans

Idag förmedlade jag ett möte på distans. Det handlade om människor som hade en nära relation för mer än 30 år sedan, nämligen Esther och David och Solveig. Det var faktiskt riktigt roligt.

Esther är liberianska och ungefär 50 år gammal. För ungefär 35 år sedan arbetade hon i hemmet i Foya hos David och Solveig von Ahn. Esther var då bara 13 -14 år gammal, och hade även en del ansvar för de tre barnen. Hon var nog klipsk och receptiv och lärde sig även en hel del svenska.

Efter att von Ahn lämnat Liberia utbildade hon sig till ”midwife”, jag kallar det hjälpbarnmorska, i Foya. Möjligen arbetade hon också på medicincentrat där innan kriget bröt ut. Under kriget flyttade hon och hennes man till Monrovia. Mannen blev dödad i krig – visst har vi hört det förut. Hon gifte om sig, utgår jag ifrån, med ”late apostel” Falla Bimba. Han är ju en av de ursprungliga inhemska ledarna som beskrivs i boken om Svensk pingstmission här, och hon kallade honom alltså för en hemgången apostel. Ja, det handlar väl lite om Liberias Lewi Pethrus!

Vi hade stämt möte klockan 14, och Esther var på plats i tid. Bara det visar att hon är mer svensk än liberian. Jag pratade en stund med henne och tog ett kort innan jag skulle koppla upp mig med Ahns med Skype. Hon frågade då om hon fick hämta barnen. De hade velat komma med också. Det visade sig att det var ca 10 personer till som kom.

Jag ber om ursäkt om jag har några felaktiga uppgifter med. Jag försöker ta reda på allt så gott jag kan, men här var det många människor. David, du får rätta mig med en kommentar här under om du läser det här och ser att något är fel. Esther har nog 8 eller 9 barn. Den äldste var inte med. De 5 första tror jag att hon fick med sin förste man, och de övriga med Falla Bimba. Det var även ett eller ett par barnbarn med.

Esther är en kvinna med en stark karisma. En ledargestalt. Hennes andre man är död sedan några år, och hon har fått ta hand om familjen själv. För mig var det ändå uppenbart att hon var ett tydligt familjeöverhuvud, trots att flera av barnen är vuxna och har egna familjer i något eller några fall. Hon är också predikant. Här ser du Esther.

Vi kopplade upp oss och sedan tog mötet vid. Här finns en bild på hur det såg ut på min bildskärm. Det finns en tydlig kärlek mellan dessa människor och deras ”pappa och mamma” som de säger, i Sverige. I nära en och en halv timme varade mötet, och de sjöng närmare ett 10 tal körer under tiden. Här är en bild på kören. Mitt kontor har aldrig under min tid på det sättet varit en gudstjänstlokal, som vad det var i eftermiddag. Efter någon timme kopplades även Davids och Solveigs dotter Katrine in i samtalet. Vi hade ljudkontakt men lyckades inte få videokontakt i trepartssamtalet.

Familjen von Ahn har stött Esther sedan de återfått kontakt efter kriget. På det sättet har hon byggt upp en liten klinik. Hon har planer på att utöka den. Nu skall hon dra in vatten, och hon vill även bygga ut så att hon kan ha kvar nyförlösta mammor några dygn.

Det är spännande vad som kan åstadkommas i kontakten mellan Sverige och Liberia. Där kärlek och gemenskap finns kan man få ett oerhört mervärde i ett ekonomiskt stöd. Det som åstadkoms kan bli till välsignelse för individer på båda håll, men också för landet Liberia.

Liberia = Sverige av år 1808

Liberia är precis 200 år efter Sverige, i alla fall i ett avseende. Det gäller spädbarnsdödlighet. Det är svenska läkarsällskapet som påstår det. Jag fick filmklippet av min bror Sune. Titta på filmen som finns här. Det är en utmärkt film. Här finns spädbarnsdödlighet på en axel, och medelinkomst på den andra. Det finns en stark koppling mellan dessa.

Bilden visar Anthony, ekonomen i Echo-projektet. Anthony fyller 30 år idag. Hans fru är gravid. När jag ser Anthony tänker jag på min son Johan. Det finns många likheter mellan Anthony och Johan, även om det också finns uppenbara skillnader. Båda är i alla fall ekonomiutbildade, båda är 30 år och båda två har fruar som väntar barn i början av nästa år.

Skillnaden är att Anthonys fru, som förresten är 32 år och studerar jordbrukskunskap, kommer att föda barnet i Liberia medan Johans fru, Elina skall föda barn i Sverige. I Liberia är spädbarnsdödligheten nära 200 bland 1000 födda. I Sverige är motsvarande siffra ungefär 2.5, eller nästan 100 gånger lägre.

Det är fantastiskt att bo i ett land med bra sjukvård, särskilt när det gäller barndödlighet. För att använda kungens ord ”Jag vet något om den saken”. Karin och jag har glädjen att ha 3 barn, men vore det inte för den sjukvårdsnivå vi har, och som fanns tillgänglig i Umeå i början av 90-talet, skulle vi bara ha 2 barn i livet.

Nu tror jag att Anthony och hans fru har det bättre än medelliberianen. Anthony har arbete och resurser att utnyttja en bättre sjukvård än vad många liberianer är hänvisade till.

Vad finns att göra åt den dåliga sjukvården i Liberia? 1947 kom den första barnmorskan, Ruth Malmvall senare Ruth Ramstrand, till Liberia i svenska pingstmissionens tjänst. I mitten av 60-talet började man utbilda hjälpbarnmorskor. Det arbetet pågick sedan under många år, fram till kriget här. Det är en skriande brist på läkare. Ett 120-tal finns i hela landet varav knappt hälften är inhemska. Det är nog så att kvantiteten måste utökas, men man måste också hålla fokus på kvalité i de insatser som görs.

Resor med förhinder

Bilden är ett montage hur det kan se ut samtidigt i Skellefteå och Monrovia. Julia skickade bilder idag på morgonen som visar den första snön i Skellefteå. Bilden härifrån tog jag med mobilen igår kväll när vi var på Mamba Point, en av de få riktigt vackra platserna i stan, och dessutom en riktigt bra restaurang. Man sitter ute på den öppna balkongen och lyssnar till vågorna som slår in från Atlanten, strax bakom palmerna som syns på bilden. I skymningen är temperaturen perfekt, kanske runt 25 grader. Det skiljer en hel del mot Skellefteå.

Oscar och Markus är fortfarande kvar i Monrovia. Resan upp var ursprungligen planerad till fredag, men nu blir det söndag istället. Den Toyota Landcruiser som de skall köra upp har varit på service hos Toyota. På onsdag morron var vi in på Toyota eftersom beskedet var att servicen skulle bli så dyr – över 4000 dollar! Vi blev inbjudna på chefens flotta kontor och drack en god kopp kaffe. Han är en engelsman som varit i Liberia sedan 1974, bland annat under hela krigsperioden alltså. Han ledde då ett säkerhetsföretag som ansvarade för amerikanska ambassadörens säkerhet. Seymour Grann som den nu 70-årige mannen heter prutade 10% på materialkostnaden, som var den dominerande delen av totalpriset. Det fanns en förväntan att bilen skulle bli klar på torsdag. Så blev det inte. Igår var det samtal till chefen, och det lät som att den skulle bli klar sent på kvällen, men nu blir det idag i stället. Resan upp till Foya måste starta tidigt på morgonen om man skall nå fram innan kvällen. I torsdags körde en annan bil som tillhör PMU Liberia upp. Den resan tog 23 timmar. De hade ett stopp på någon timme för motorkrångel, men det stora problemet var punkteringar. De fick 2 punkteringar. Verkstäderna hade stängt för kvällen, och man hade bara ett reservdäck.

I Monrovia finns det mesta att köpa, och det har bunkrats upp en hel del inför resan upp. Det gäller en del elmaterial och annat som behövs för sjukhuset och bostadshusen, men naturligtvis även mat. Den svenska kontingenten däruppe är totalt 6 personer. Oscar och Camilla har 2 barn, och sedan finns Markus, PMU-praktikant för 1 år och även en flicka som har hand om barnen och även fungerar som deras lärare. I slutet av kommande vecka planerar de en veckas semester och de räknar med att resa ner genom Sierra Leone till Freetown. Det finns oerhört lite av turistinitiativ här, så att en sådan resa är ett omfattande företag med diverse tillstånd som skall ordnas. Administrativt är det inte lättare nu än när missionären Carin Pettersson företog samma resa i november 1951.

Jag måste säga att det är trevligt med kontakt hemifrån. De möjligheterna är i alla fall betydligt bättre än hur det såg ut för 60 år sedan. Trots att internetkapaciteten här är starkt begränsad fungerar det i alla fall. Idag på morgonen kom mailet från Julia. Det går bra att kommentera bloggen eller att skicka mail på min adress b.ronny.eriksson@gmail.com.

Avsked

Det var nära till tårarna. Vi skildes utanför bilen. Kramar. Julia cyklade iväg mot skolan. Karin gick mot sitt jobb. När jag svängde ut i gatan med bilen vinkade Karin. Det var då som känslorna kom som närmast.

Så har jag då påbörjat min resa mot Afrika. De anhöriga har sagt adjö, och jag är ensam i huset. Det dröjer mer än 2 månader tills vi ses igen. Det är en ny erfarenhet för mig och för oss alla.

Just idag är hösten mildare än på länge. Det är som att naturen själv vill visa sig från en positiv sida i avskedets stund.

Vad lär man sig av avsked? Det som är gjort är gjort. Det som glömdes bort eller missades förblir ogjort. I alla fall av mig. Det kunde varit bättre, men det kunde också varit sämre. Det känns som att relationer och vänskap betyder mest. Hur kommer det sig att värdet av det ökar med kvadraten på avståndet? Det är lätt att inte fullt ut värdera det man ständigt har tillgång till.

Jag förväntar mig liknande upplevelser i Afrika. Att se hur fantastiskt Sverige är när man kommer lite på distans. Vi har ett så gott hemland, men visst är det lätt att bli hemmablind. Jag hoppas att de här känslorna ändå skall tillåta mig att "ta in" och lära känna Liberia och folket där.