Det var nära till tårarna. Vi skildes utanför bilen. Kramar. Julia cyklade iväg mot skolan. Karin gick mot sitt jobb. När jag svängde ut i gatan med bilen vinkade Karin. Det var då som känslorna kom som närmast.
Så har jag då påbörjat min resa mot Afrika. De anhöriga har sagt adjö, och jag är ensam i huset. Det dröjer mer än 2 månader tills vi ses igen. Det är en ny erfarenhet för mig och för oss alla.
Just idag är hösten mildare än på länge. Det är som att naturen själv vill visa sig från en positiv sida i avskedets stund.
Vad lär man sig av avsked? Det som är gjort är gjort. Det som glömdes bort eller missades förblir ogjort. I alla fall av mig. Det kunde varit bättre, men det kunde också varit sämre. Det känns som att relationer och vänskap betyder mest. Hur kommer det sig att värdet av det ökar med kvadraten på avståndet? Det är lätt att inte fullt ut värdera det man ständigt har tillgång till.
Jag förväntar mig liknande upplevelser i Afrika. Att se hur fantastiskt Sverige är när man kommer lite på distans. Vi har ett så gott hemland, men visst är det lätt att bli hemmablind. Jag hoppas att de här känslorna ändå skall tillåta mig att "ta in" och lära känna Liberia och folket där.
