Ofrivillig EcoDriving

Det kanske skulle kallas EcoDriving, eller att köra mjukt det jag gjorde i eftermiddag, även om min fru Karin aldrig trodde jag skulle vara i stånd till något sådant.

Trafiken här är otrolig i rusningstid. På väg österut till kontoret på morgonen är det som värst. Vägen består av 2 filer i varje riktning, och det finns i stort sett bara en väg. Man kör hela tiden i närheten av havet, där det går en ås, innanför åsen är det träskmark. Vattenfylld med buskar överallt. Det är inte svårt att förstå varför Liberia varit så plågat av malaria. Träsket är några kilometer brett innan man kommer till fast mark igen.

Det är massor av trafikpoliser ute i morronrusningen. De står med någotsånär jämna mellanrum och gör tecken. Jag har ännu inte lyckats upptäcka att de har ett gemensamt teckenspråk. De verkar vifta var och en som hamn eller hon bäst trivs med. Nästan halvvägs mot kontoret blir den 4-filiga vägen omdefinierad till 5 filig, med 3 mötande filer varav den närmaste naturligtvis är långt över mittlinjen. Längre fram får vi som kommer från stan nöja oss med 1 fil, och då beror det egentligen på att det inte ryms fler. Samsas i en fil eller kör på mötande bilar är det enkla valet. Jag plåtade trafiken från bilen en morgon, men den är svår att beskriva även med hjälp av kort.

Idag jobbade jag halva dagen efter att ha varit hemma igår och kurerat mig. I lägenheten gjorde jag bekantskap med ungdomshjälten Biggles, eftersom boken Biggles i Liberia fanns där. När jag kom till kontoret idag var det många som var glada att jag var på benen. Bland annat en liten, lite gråhårig man som jag inte märkt förut. Han presenterade sig som Pastor Tomas, och jobbar som säkerhetsvakt. Han kom in i mitt rum och berättade att han hade bett för mig. Det värmde!

När jag skulle åka hem fick jag frågan om de som var där fick åka med. (Medan jag varit sjuk har bilen funnits för disposition på kontoret). Naturligtvis fick man åka med, och 2 män och 2 kvinnor satte sig i bilen. Det var först när vi hunnit halvvägs till stan som jag såg att det var en till – på flaket. Det var då jag plötsligt kände för lite förutseende och mjuk körstil.

På sjukhus

Ibland kan man nästan skämmas över det man skall berätta, som idag. Här ser du en sjukhusinteriör, och det var där jag hamnade. Men jag tar det från början.

Natten innebar inte god sömn, utan rätt orolig sådan. Det var uppenbart att magen kommit i olag. Gårdagens svagt friterade kyckling verkade inte bra på magen. Nu var det bara det att det passade inte idag att ligga hemma och fira, utan jag behövde åka till jobbet någon gång under dagen. Jordskenan till den nya eldragningen i Foya låg i min bil. Vid onsdagens resa upp ska Anthony, ekonomen, ha den med sig. Alltså körde jag dit mitt i rusningstrafiken – jag berättar mer om det en annan gång – och anlände ca 8:20. Jag hade från början bestämt att åka till lunch, men ganska snart kände jag att jag får nog åka tidigare. Jag började känna mig snurrig. Redan på morgonen var det tydligt att listrutorna i taket rörde på sig, men jag tog då ingen större notis om detta.

Här vill jag lasta av mig en upplevelse från ungdomen som hela tiden gnagt i mitt sinne. Det gäller Rolf, min storebror. Det hände i ett liknande läge för nästan precis 40 år sedan och där vi hade ett litet måleriföretag ihop. När jag kände mig hängig, påstod han att det var ren lättja – latn. Det slutade med att jag fick värmeslag i försöken att bemästra lättjan.

Om det är såret efter ungdomens upplevelse vill jag ha osagt. Alltnog bestred jag känslan av sjukdom och åkte ändå till jobbet. Det gick inte sitta på toan, som förresten har helt manuell spolning med hink och vatten. Toanyckeln är inlåst i ett annat rum, och damen där hade inte kommit. För övrigt började jag känna mig mer spysjuk och spanade på en låg mur där jag skulle kunna kasta upp på andra sidan. Det anfallet gick över på något sätt, men nu var huvudet i exremt olag. Jag gick eller raglade mot dörren till mitt rum, men kunde omöjligt hitta ens i närheten av nyckelhålet med nyckeln. Det jag minns sedan är att jag låg på golvet med 4-5 liberianer omkring mig som försökte resa upp mig. Jag beskriver inte mitt skick vid uppvaknandet närmare än så.

Nu blev jag förd till bilen för hemfärd. En chafför, Pa Smith (gamla män benäms Pa), och Vanson, kassör, följde med. Den halvtimmeslånga färden var dryg. I lägenheten duschade jag och bytte kläder. Sedan bar det av mot sjukhuset. Direktören Dorbor hade bestämt det, och jag ville inte säga emot. Lång nästan outhärdlig väntan på det katolska sjukhuset innan jag kom in till doktorn. Han skrev ut 3 stycken olika läkemedel och försäkrade att det skulle bli bra med det. De var inte nöjda med blodtrycket 90/70, så jag fick 2 flaskor vätska x 450 ml, den senare med något socker i tror jag.
Jag började verkligen må mycket bättre när de unga trevliga sjuksköterskorna skötte om mig på det sättet. Jag har alltid varit svag för sjuksköterskor.

Vid 16-tiden när jag var klar blev jag hemskjutsad till lägenheten. Nu mådde jag verkligen mycket bättre och gjorde genast en rejäl stadstur till fots och sedan blev det tvättstugan. Det blir nog ändå en eller ett par dagar hemma innan jag far till jobbet – oavsett vad broder Rolf tycker. (Jag märker att jag håller på att göra mig av med det förlamande oket)

Grannen i sängen bredvid – jag tog ett kort på mig själv också, men grannen såg trevligare ut – hade ramlat från en bil under färd och slagit arm och ben och var ledsen över att han inte kunde styra benet. Han var rädd att han skulle bli förlamad. Därmed halkade vi in på trafik och samfärdsel. Det är förbjudet att åka på flak, på tak eller till och med på motorhuven, men många gör det ändå. Det är det Liberianska sättet, sa Pa Smith

Lägenhetsboende i Monrovia

Före klockan 5 i morse startade Oscar och Markus sin resa mot Foya. Deras Toyota Landcruiser var till bristningsgränsen fylld. Mest var det en typ av kakor, plumpynut, som används till undernärda barn, men även de förråd som införskaffats här. Av cellplastbitar och en stor kartong har tillverkats en låda för förvaring av fryst mat. Med hjälp av frysklampar skall det hålla sig fryst under den långa och varma resan.

Det visade sig inte tillräckligt med den dyra servicen hos Toyota. Fortfarande var det en bränslepump som krånglade, en reservdel som Toyota inte hade. En äldre variant sattes in i går eftermiddag på en annan verkstad.

Därmed är jag ensam i den rymliga lägenheten som är på nära 100 kvadrat. Allrummet/Vardagsrummet som syns på bilden är över 40 kvadratmeter stort, och det finns 2 sovrum med var sitt badrum. Köket är rymligt men oerhört enkelt utformat. Hög liberiansk standard är fortfarande en bra bit från svensk standard. Priserna är däremot väl i paritet med de dyrare adresserna i Sverige. Per månad handlar det om över 2000 dollar. Själva lägenheten står för halva priset, och el, vatten, underhåll och säkerhet står för resten. Gården är helt inhägnad och det finns vakter här 24 timmar per dygn. Elen, via dieselgeneratorer, är tillgänglig förutom mellan 08:30 – 11:30 och 15:00 till 18:00. Det blir snabbt varmt utan luftkonditioneringen. TV:n står visserligen där, men det är inte abonnerat på några program, så den går inte att se. Bredband finns inte heller. Det är dyrt att få in ett skapligt sådant. Grannarna betalar 170 dollar i månaden för sitt, och då handlar det nog ändå knappast om megabit.

Idag är det söndag, men kompisarnas avfärd gör det nödvändigt att ta tag i några väsentliga saker. Jag har sökt reda på de uråldriga tvättmaskinerna i källaren och dristade mig till att slå igång en maskin och tvätta. Jag försöker också städa lite. Dammsug finns inte, utan det är sopa och skura som gäller. Markus, som var kvar i lägenheten under dagarna den gångna veckan, gjorde ett bra jobb i köket och städade upp det. Det hade legat något kvarglömt i en låda som blev en omfattande härd för ohyra.

Jag skall också försöka samla mig till en strategi för fortsättningen i dag. Förmodligen behöver jag äta efter 12 någon gång. Här i stan är det inte mer än 3 restauranger vi varit på. Allt annat frekventeras inte av utlänningar, och jag kan konstatera att jag inte haft några problem med magen så här långt, Det är skäl nog att fortsätta ät på samma restauranger. En av dem, Mamba Point, ligger inom gångavstånd, men till de andra blir det min Toyota Hilux som får bära mig.

Resor med förhinder

Bilden är ett montage hur det kan se ut samtidigt i Skellefteå och Monrovia. Julia skickade bilder idag på morgonen som visar den första snön i Skellefteå. Bilden härifrån tog jag med mobilen igår kväll när vi var på Mamba Point, en av de få riktigt vackra platserna i stan, och dessutom en riktigt bra restaurang. Man sitter ute på den öppna balkongen och lyssnar till vågorna som slår in från Atlanten, strax bakom palmerna som syns på bilden. I skymningen är temperaturen perfekt, kanske runt 25 grader. Det skiljer en hel del mot Skellefteå.

Oscar och Markus är fortfarande kvar i Monrovia. Resan upp var ursprungligen planerad till fredag, men nu blir det söndag istället. Den Toyota Landcruiser som de skall köra upp har varit på service hos Toyota. På onsdag morron var vi in på Toyota eftersom beskedet var att servicen skulle bli så dyr – över 4000 dollar! Vi blev inbjudna på chefens flotta kontor och drack en god kopp kaffe. Han är en engelsman som varit i Liberia sedan 1974, bland annat under hela krigsperioden alltså. Han ledde då ett säkerhetsföretag som ansvarade för amerikanska ambassadörens säkerhet. Seymour Grann som den nu 70-årige mannen heter prutade 10% på materialkostnaden, som var den dominerande delen av totalpriset. Det fanns en förväntan att bilen skulle bli klar på torsdag. Så blev det inte. Igår var det samtal till chefen, och det lät som att den skulle bli klar sent på kvällen, men nu blir det idag i stället. Resan upp till Foya måste starta tidigt på morgonen om man skall nå fram innan kvällen. I torsdags körde en annan bil som tillhör PMU Liberia upp. Den resan tog 23 timmar. De hade ett stopp på någon timme för motorkrångel, men det stora problemet var punkteringar. De fick 2 punkteringar. Verkstäderna hade stängt för kvällen, och man hade bara ett reservdäck.

I Monrovia finns det mesta att köpa, och det har bunkrats upp en hel del inför resan upp. Det gäller en del elmaterial och annat som behövs för sjukhuset och bostadshusen, men naturligtvis även mat. Den svenska kontingenten däruppe är totalt 6 personer. Oscar och Camilla har 2 barn, och sedan finns Markus, PMU-praktikant för 1 år och även en flicka som har hand om barnen och även fungerar som deras lärare. I slutet av kommande vecka planerar de en veckas semester och de räknar med att resa ner genom Sierra Leone till Freetown. Det finns oerhört lite av turistinitiativ här, så att en sådan resa är ett omfattande företag med diverse tillstånd som skall ordnas. Administrativt är det inte lättare nu än när missionären Carin Pettersson företog samma resa i november 1951.

Jag måste säga att det är trevligt med kontakt hemifrån. De möjligheterna är i alla fall betydligt bättre än hur det såg ut för 60 år sedan. Trots att internetkapaciteten här är starkt begränsad fungerar det i alla fall. Idag på morgonen kom mailet från Julia. Det går bra att kommentera bloggen eller att skicka mail på min adress b.ronny.eriksson@gmail.com.

Etik och Moral

Idag, torsdag var vi på säkerhetsmöte hos FN-trupperna här. Det handlade framförallt om situationen i Guinea, som är orolig. Foya, där vi har vårt sjukhus, ligger bara någon mil från gränsen till Guinea. På mötet träffade vi också en svensk SIDA-representant, Peter.

Efter mötet for Oscar och jag till chefen för ECHO, herr Koehn. Det är ECHO, EU-s humanitära biståndsorgan, som sponsrar vårt arbete. Vi pratade bland annat om mitt område, att arbeta vidare med de brister som framgått vid deras revision av vårt arbete. Det gäller i stor utsträckning brister hos vår lokala samarbetspartner. Det är också ECHO som sett det så viktigt att vi jobbar vidare med detta, att de även utökat sitt åtagande med att betala för min tjänst.

En av de viktigaste synpunkterna de framfört gäller inköp av läkemedel. Inköpen skall föregås av offertförfarande, och även läkemedelskvalitéten måste dokumenteras. Det gör det både omöjligt och olämpligt att köpa från den lokale indiske apotekaren som alltid använts. Från sommaren har de inköpen stoppats. Det hindrar inte att en enskild person hos samarbetspartnern skickat in en beställning på läkemedel för 7000 dollar. Koehn menade att det nog hamnade en hel del pengar i inköparens egen ficka. Han talar av erfarenhet från många projekt och många samarbetspartners.

Det är smärtsamt att höra den Liberianska pingströrelsen och trossyskon omtalas i sådana termer. Är anklagelsen sann? Jag vet inte, men det är kanske inte det viktiga. Det skall inte ens kunna misstänkas att sådant kan hända hos samarbetspartnern. Hur når man dit? Jo, genom att ha system som gör det omöjligt att sådant kan ske. Visst låter det bra? Det kan vara något svårare att åstadkomma detta än att formulera det. Om man har systemet är det ändå inte säkert att det efterlevs.

Var börjar man i en sådan härva? Mitt beslut är att börja i grundläggande etik och moral. Vi måste först bli överens om basen: Hur skall vi som kristna uppträda? Vilket rykte skall vi ha bland ”världens barn”? Är vi beredda att lägga på oss andra krav än de som gäller gemene man?

Fortsätter jag med de här frågorna är det risk att de till slut blir känsliga för mig själv. Hur har jag det med den egna moralen? Hur ställer jag mig till svartarbete mm? Jag kan inte ställa högre krav på andra än jag är beredd att leva upp till själv. Det blir till slut en fråga om min egen etik och moral. Hur långt har egentligen helgelsen gått?

Helg i paradiset

Lördag:
Lunch intogs på ett av hotellen här, och helt klart går det att äta bra om man är beredd att betala. Jag åt kött stekt på spett och det var mycket bra.

Till lunchen kom också Dorbor som är ansvarig för PMU Liberia. Det är i hans organisation som jag skall jobba. Jag mötte en liten Liberian, med ett vänligt och öppet ansikte. Han var dock märkbart orolig, och inte i bästa balans. Han kommer att vara frånvarande en hel del den närmaste framtiden. Det kan försvåra mitt arbete, eftersom det inte är jag som skall genomföra förändringar i organisationen, utan han.

På eftermiddagen var vi vid poolen som hör till lägenheten. Det är en mycket fin anläggning. De övriga där, ett 10-tal var amerikaner.

Söndag:

Oskar och jag åkte på möte i Filadelfia, en av de många kyrkorna i staden. Vi kom dit strax efter 10. En vaktmästare frågade om vi skulle vara på tidiga gudstjänsten eller den sena. Det visade sig att första gudstjänsten började 08:30, och den sena 11:00. Vi var med på avslutningen av den första, och det blev ca 45 minuter. I den rådande värmen var det tillräckligt. Filadelfia är annars en fin kyrka, och människorna var väldigt välklädda. Jag genomförde min första flirt här. Flickan ifråga var ca 4 år, och jag var inte helt utan framgång.

Vi vilade lite efter mötet och åkte sedan någon mil västerut längs kusten till en fantastisk badstrand. Gårdagens ECHO-bekantingar lämnade just stranden när vi kom. Perfekt vit sand, utmärkt temperatur och så beställde vi lunch som bestod av nyfångad fisk. Ingen trängsel på stranden alls, eftersom lokalbefolkningen inte söker sig till stranden. Ännu ett ställe att möta vitingar på.

Rätt sent på kvällen åkte Oskar och jag till vad han tycker är den bästa restaurangen i Monrovia, Mamba Point. Middagen åts ute på terrassen medan det afrikanska nattmörkret sänkte sig över Atlanten, som inte var längre bort än 100 meter.

Egentligen skulle jag väl berätta om alla uppoffringar man får göra, och det är säkert så ibland också. Livet här kan ha sina höjdpunkter, det kan inte förnekas.

Lördag förmiddag i Monrovia

Möte 10:00. Det är ECHO, EU:s organ för humanitärt bistånd som har kallat till möte. Här finns ett antal hjälporganisationer Oxfam, Läkare utan gränser mfl som samlats. ECHO har med sin Afrikachef som är baserad i Bryssel, sin lokale chef och dessutom någon expert på vattenfrågor. Högste chefen inleder med ett anförande där han bland annat säger:
vid sitt tillträde 2006 ansåg han ”om vi skall lyckas någonstans är det i Liberia”. Allt fanns på plats. En ny president. Säkerhet med hjälp av FN-trupp mm.
Bilden 2009 är att uppbyggnaden tar längre tid än beräknat. ECHO har lämnat grannländerna Sierra Leone, Guinea och Elfenbenskusten, men det är ännu för tidigt att lämna Liberia.
Det som prioriteras är Vatten och Sanitet + Hälso- och Nutritionsfrågor.

För PMU Interlife innebär detta att ECHO kan vara beredda att stödja fortsatt arbete på hälso- och sjukvård i Fojaområdet även under 2010 och 2011.

Ankomst till Liberia

Fredag eftermiddag. 31 grader varmt meddelade skärmen i planet från Bryssel när vi landat. Väl ute på marken mildrades värmen av brisen och det kändes riktigt bra.

Så befinner jag mig minst 700 mil hemifrån. Resan från Bryssel var 515 mil och tog nästan 7 timmar. Under tiden hann jag ställa tillbaka klockan 2 timmar för att motsvara den lokala tiden. Informationen på skärmen visade hur vi närmade oss målet. Vilka svårstavade och svåruttalade stadsnamn det finns i Afrika. Ouagadougou var en sådan stad, men jag blev mera nöjd när vi kom ännu närmare, och staden Bo dök upp. Precis i min smak när det gäller komplexitet.

Oskar, projektkoordinator, hämtade vid flygplatsen, och väl framme i Monrovia efter någon timmes körning mötte jag Markus. Han fanns i lägenheten, som vi nådde efter att ha passerat de bevakade grindarna ut mot gatan. Lägenheten, som blir mitt hem den närmaste tiden, är en stor och rymlig 3:a, med 2 sovrum som har var sitt badrum anslutna. Luftkonditioneringen var på och tack vare den var temperaturen bra inomhus.

Det är uppenbart att det är regntid här. Vattenpussar ser man överallt. Flygplatsen var nog den sämsta jag sett med tanke på byggnaderna. Vägen ut från flygplatsen var bedrövlig, men efter ett tag blev den betydligt bättre. Vi passerade ett antal gula taxibilar, som jag definitivt inte velat åka med. Tidningen i fickan på flygplansfåtöljen avrådde från allmänna kommunikationer i Liberia.

Detta är Afrika. Byggnadsstandarden som jag såg utefter vägen är oerhört låg. Samtidigt såg inte människorna smutsiga ut eller speciellt illa klädda. Det kommer att ta tid att få en riktig bild av förhållandena här.

Avsked

Det var nära till tårarna. Vi skildes utanför bilen. Kramar. Julia cyklade iväg mot skolan. Karin gick mot sitt jobb. När jag svängde ut i gatan med bilen vinkade Karin. Det var då som känslorna kom som närmast.

Så har jag då påbörjat min resa mot Afrika. De anhöriga har sagt adjö, och jag är ensam i huset. Det dröjer mer än 2 månader tills vi ses igen. Det är en ny erfarenhet för mig och för oss alla.

Just idag är hösten mildare än på länge. Det är som att naturen själv vill visa sig från en positiv sida i avskedets stund.

Vad lär man sig av avsked? Det som är gjort är gjort. Det som glömdes bort eller missades förblir ogjort. I alla fall av mig. Det kunde varit bättre, men det kunde också varit sämre. Det känns som att relationer och vänskap betyder mest. Hur kommer det sig att värdet av det ökar med kvadraten på avståndet? Det är lätt att inte fullt ut värdera det man ständigt har tillgång till.

Jag förväntar mig liknande upplevelser i Afrika. Att se hur fantastiskt Sverige är när man kommer lite på distans. Vi har ett så gott hemland, men visst är det lätt att bli hemmablind. Jag hoppas att de här känslorna ändå skall tillåta mig att "ta in" och lära känna Liberia och folket där.

Klang och Jubel!

Så är den då invigd, vår nya butik för Second Hand. Invigningen kan bara kallas succé. Det var över 500 personer i lokalen under de 4 timmar som vi hade öppet, och det var en skön och god stämning. Många uttryckte beundran för en vacker och praktisk affärslokal.

För mig var upplevelsen under gårdagen stark. Jag har burits av kallelsen att arbeta med förutsättningarna för att möjliggöra butiken. Alltifrån den ringa begynnelsens dag, när jag ensam målade i ett gårdshus, och under hela den långa resan fram till öppningsdagen. Det var 2000 arbetstimmar däremellan(mer än ett manår), och en halv kubikmeter färg bland annat.

Jag var inte ensam hela tiden, långt därifrån. Redan andra dagen var Sven med, och sedan är det många som gjort enastående insatser, däribland Roland, Nils och Sif. Flera som varit upptagna av arbete dagtid har ändå lagt ned tid och kraft kvällstid. Sådana insatser gjordes av Alf och vår gode snickare Staffan. Även pastor Roland har jobbat bra i renoveringen och visat gott handlag i det som utförts. Han tog också med sig andra, som Barry och en grupp ungdomar som målade några dagar. Butikens föreståndare Päivi har alltid funnits med, och gjort ett bra arbete bland annat med att ordna med folk som lagat mat. Hennes familj fanns ofta med, och bidrog bland annat med goda idéer. Sedan har det funnits en hel grupp andra, till exempel Tommy, Håkan och Stefan. Amanda representerar flera med rötter utanför Sverige som hjälpt till på ett bra sätt. Under senare delen har Kerstin lagt ned ett stort och engagerat arbete. Ivan och Siv från Ursviken tillförde mycket av kraft och förmåga i senare delen. Sören och Ove spurtade bra med elen. Totalt är det säkert ett 50-tal som varit involverade. Låt mig ändå få lyfta fram en person, Gertrud. Hon kom både nu och då på elmopeden med sockerkakor. Hennes uppmuntran var oerhört värdefull för mig.

I gemensamt ideellt arbete växer en varm gemenskap. Jag tycker nog att jag blev rikare i den här processen. Mot bakgrund av förberedelsearbetet var det så mycket roligare att få vara med om invigningen. Där var min bror Rolf med, som redan i januari besiktade huset. Med en kombination av trons ögon och fackmannens kompetens såg han att det skulle gå att förvandla rivningshuset till en bra butik. Sören kom från Umeå, och hans insats har varit på trons och bönens område. Det kändes gott att de var med.

Med invigningen kan jag vända blad. Det uppdraget är fullgjort, och nya utmaningar väntar. Jag hoppas och tror att butiken skall bli framgångsrik, och att det blir ett gott arbete där, till glädje för många människor. Det arbetet är inte längre mitt. I alla fall inte så att jag kommer att vara där fysiskt.

Det är dags att gå vidare.

Oktobersöndag

Oktober och söndag. Det är något speciellt med den kombinationen.

I fredags meddelade jag arbetsförmedlingen att jag har nytt jobb från måndag. Det kan inte hjälpas att det känns väl så bra att avregistrera sig från arbetsförmedlingen, som att skriva in sig där. Även mig förutan har man en hel del att stå i på AF i Skellefteå. Arbetslösheten är tyvärr alltför hög, och Skellefteå som industriort är hårt drabbad. Det blir i augusti nästa år som jag eventuellt åter får anledning att besöka denna institution. Det är bara att hoppas att konjunktur och lokal utveckling kommer att vara positiv till dess.

Det speciella med söndagar i oktober är att varje oktobersöndag sänds gudstjänster från Pingstkyrkan i Skellefteå i TV2 klockan 10. Vi hade den första sändningen idag, med Birgitta Örjestad som predikant. Jag vet inte hur tydligt det gick fram i rutan, men hon förväntas föda sitt första barn i slutet av året, och blir borta från sin tjänst i kyrkan till senare delen av nästa år.

Vad är kriteriet för en bra gudstjänst? Ställer man frågan så till ett antal människor skulle man nog få olika svar. Kanske bra sång, kort predikan och medryckande framförande kunde vara några förslag. Andra skulle lyfta fram stillhet, kontemplation och djup känsla av andakt. Jag tycker nog att bland det viktigaste är att evangeliet kommer fram. Evangelium är ett glädjebud! Det handlar om erbjudandet som gäller alla människor.

Det finns många viktiga teman att samlas kring, även i en gudstjänst. Du kanske har lyssnat till gudstjänster som handlar om fred eller om bättre miljö. Dessa stora brännande frågor är naturligtvis viktiga att ta upp. Det handlar om överlevnad. Ändå finns det så mycket viktigare frågor än dessa, och det är det som borde vara kärnan i varje gudstjänst. Det handlar om begrepp som är bredare och innefattar mer än exempelvis freden. Ett sådant begrepp är Frid! Frid handlar om relationen mellan människa och Gud. Man kan enkelt säga att fred med Gud ger frid. Friden medverkar, eller bör medverka, till att vi kan leva i fred med andra människor och att vi ser vår roll som förvaltare av skapelsen och därmed medverkar till bättre miljö.

Dagens gudstjänst handlade om Jesus. Jesus är evangeliets kärna och när vi får syn på honom klarnar en hel del. Jag tror att även kommande gudstjänster kommer att handla om Jesus.

Nästa söndag är församlingens kör med. Där finns både jag och min dotter med. Hon är yngst i kören med sina 16 år, och finns med bland sopranerna längst fram. Hur mycket liknar hon mig? Se efter om hon går att känna igen.

Dags att börja packa. Det blir Stockholm till veckan och utbildning på PMU. Sedan ser jag fram emot att komma tillbaka till Skellefteå nästa helg, som bland annat innehåller invigningen av vår nya Second Hand. Det blir en examensdag för mig, eftersom detta varit min huvuduppgift under 2009 så långt.

Vittne till ett brott

Jag har bevittnat ett brott idag. Visst är det märkligt hur vi ibland kan finna något försonande i lagöverträdelser och ta ställning för förövaren?

Vi har gått in i en ny månad, Oktober. Jag minns hur enastående varm September var, ända fram till de sista dagarna. Femtonde september visade termometern på 24 grader, och det var väl närmast kortbyxväder. Nu hade väl de lättaste sommarplaggen hamnat längre in i garderoben, så jag vet inte om det var så många som gick barbenta. Ändå var värmen, ja närmast hettan, ett faktum. De sista dagarna har temperaturen drastiskt förändrats, och idag var det neråt minus 7 grader på morgonen.

Brottet då? Det var grannen som var förövaren, och brottet var överträdelse av tomgångskörningsreglerna.