På sjukhus

Ibland kan man nästan skämmas över det man skall berätta, som idag. Här ser du en sjukhusinteriör, och det var där jag hamnade. Men jag tar det från början.

Natten innebar inte god sömn, utan rätt orolig sådan. Det var uppenbart att magen kommit i olag. Gårdagens svagt friterade kyckling verkade inte bra på magen. Nu var det bara det att det passade inte idag att ligga hemma och fira, utan jag behövde åka till jobbet någon gång under dagen. Jordskenan till den nya eldragningen i Foya låg i min bil. Vid onsdagens resa upp ska Anthony, ekonomen, ha den med sig. Alltså körde jag dit mitt i rusningstrafiken – jag berättar mer om det en annan gång – och anlände ca 8:20. Jag hade från början bestämt att åka till lunch, men ganska snart kände jag att jag får nog åka tidigare. Jag började känna mig snurrig. Redan på morgonen var det tydligt att listrutorna i taket rörde på sig, men jag tog då ingen större notis om detta.

Här vill jag lasta av mig en upplevelse från ungdomen som hela tiden gnagt i mitt sinne. Det gäller Rolf, min storebror. Det hände i ett liknande läge för nästan precis 40 år sedan och där vi hade ett litet måleriföretag ihop. När jag kände mig hängig, påstod han att det var ren lättja – latn. Det slutade med att jag fick värmeslag i försöken att bemästra lättjan.

Om det är såret efter ungdomens upplevelse vill jag ha osagt. Alltnog bestred jag känslan av sjukdom och åkte ändå till jobbet. Det gick inte sitta på toan, som förresten har helt manuell spolning med hink och vatten. Toanyckeln är inlåst i ett annat rum, och damen där hade inte kommit. För övrigt började jag känna mig mer spysjuk och spanade på en låg mur där jag skulle kunna kasta upp på andra sidan. Det anfallet gick över på något sätt, men nu var huvudet i exremt olag. Jag gick eller raglade mot dörren till mitt rum, men kunde omöjligt hitta ens i närheten av nyckelhålet med nyckeln. Det jag minns sedan är att jag låg på golvet med 4-5 liberianer omkring mig som försökte resa upp mig. Jag beskriver inte mitt skick vid uppvaknandet närmare än så.

Nu blev jag förd till bilen för hemfärd. En chafför, Pa Smith (gamla män benäms Pa), och Vanson, kassör, följde med. Den halvtimmeslånga färden var dryg. I lägenheten duschade jag och bytte kläder. Sedan bar det av mot sjukhuset. Direktören Dorbor hade bestämt det, och jag ville inte säga emot. Lång nästan outhärdlig väntan på det katolska sjukhuset innan jag kom in till doktorn. Han skrev ut 3 stycken olika läkemedel och försäkrade att det skulle bli bra med det. De var inte nöjda med blodtrycket 90/70, så jag fick 2 flaskor vätska x 450 ml, den senare med något socker i tror jag.
Jag började verkligen må mycket bättre när de unga trevliga sjuksköterskorna skötte om mig på det sättet. Jag har alltid varit svag för sjuksköterskor.

Vid 16-tiden när jag var klar blev jag hemskjutsad till lägenheten. Nu mådde jag verkligen mycket bättre och gjorde genast en rejäl stadstur till fots och sedan blev det tvättstugan. Det blir nog ändå en eller ett par dagar hemma innan jag far till jobbet – oavsett vad broder Rolf tycker. (Jag märker att jag håller på att göra mig av med det förlamande oket)

Grannen i sängen bredvid – jag tog ett kort på mig själv också, men grannen såg trevligare ut – hade ramlat från en bil under färd och slagit arm och ben och var ledsen över att han inte kunde styra benet. Han var rädd att han skulle bli förlamad. Därmed halkade vi in på trafik och samfärdsel. Det är förbjudet att åka på flak, på tak eller till och med på motorhuven, men många gör det ändå. Det är det Liberianska sättet, sa Pa Smith