
Det kanske skulle kallas EcoDriving, eller att köra mjukt det jag gjorde i eftermiddag, även om min fru Karin aldrig trodde jag skulle vara i stånd till något sådant.
Trafiken här är otrolig i rusningstid. På väg österut till kontoret på morgonen är det som värst. Vägen består av 2 filer i varje riktning, och det finns i stort sett bara en väg. Man kör hela tiden i närheten av havet, där det går en ås, innanför åsen är det träskmark. Vattenfylld med buskar överallt. Det är inte svårt att förstå varför Liberia varit så plågat av malaria. Träsket är några kilometer brett innan man kommer till fast mark igen.
Det är massor av trafikpoliser ute i morronrusningen. De står med någotsånär jämna mellanrum och gör tecken. Jag har ännu inte lyckats upptäcka att de har ett gemensamt teckenspråk. De verkar vifta var och en som hamn eller hon bäst trivs med. Nästan halvvägs mot kontoret blir den 4-filiga vägen omdefinierad till 5 filig, med 3 mötande filer varav den närmaste naturligtvis är långt över mittlinjen. Längre fram får vi som kommer från stan nöja oss med 1 fil, och då beror det egentligen på att det inte ryms fler. Samsas i en fil eller kör på mötande bilar är det enkla valet. Jag plåtade trafiken från bilen en morgon, men den är svår att beskriva även med hjälp av kort.
Idag jobbade jag halva dagen efter att ha varit hemma igår och kurerat mig. I lägenheten gjorde jag bekantskap med ungdomshjälten Biggles, eftersom boken Biggles i Liberia fanns där. När jag kom till kontoret idag var det många som var glada att jag var på benen. Bland annat en liten, lite gråhårig man som jag inte märkt förut. Han presenterade sig som Pastor Tomas, och jobbar som säkerhetsvakt. Han kom in i mitt rum och berättade att han hade bett för mig. Det värmde!
När jag skulle åka hem fick jag frågan om de som var där fick åka med. (Medan jag varit sjuk har bilen funnits för disposition på kontoret). Naturligtvis fick man åka med, och 2 män och 2 kvinnor satte sig i bilen. Det var först när vi hunnit halvvägs till stan som jag såg att det var en till – på flaket. Det var då jag plötsligt kände för lite förutseende och mjuk körstil.
...nej din fru förstår att du skriver "Ofrivillig"... Puss på dig!
SvaraRadera