God Jul!

Här kommer årets sista blogginlägg, om det inte händer något oväntat. Det är jultid, och det finns mycket annat att göra än att skriva och läsa bloggar. Nu vill alla ha snö och kyla. Tropiska dagar och nätter är av mindre intresse.

Jag längtar själv till snö och kyla, och i morgon kväll lyfter vi härifrån, Lovisa och jag och en hel del andra. Måndag kväll anländer jag till Skellefteå. Det kommer att bli tillfälle att höra och se mer bilder som den här. Söndagen den 3:e Januari, dagen innan min återresa hit startar, leder jag förmiddagsmötet i Skellefteå. Då skall jag visa några bilder och berätta något om Liberia.

I går kväll var det styrelsemöte. Ett mycket bra möte tycker jag. Styrelsen hade synpunkter, men de var berättigade. Man tyckte bland annat att man fått liten information om att jag finns i Liberia. Likaså tyckte man inte det var självklart att PMU Interlife i Sverige och lokala organisationen utsåg direktören till projektledare i ECHO-projektet. Styrelsen har ansvar för alla anställningar av ”Senior Staff”, högre tjänstemän här.

Det här mötet började 17:30, 1 timme och 30 minuter efter annonserad tid, och pågick till 22:30. Det var ”högt i tak” och en öppen samtalsatmosfär. Alla hade goda möjligheter att göra sig hörda. I slutet fick jag ett mycket vackert välkomsttal. Mannen som levererade det, Alfred, betonade hur positivt man såg på alla svenskar. Han ville också att jag skulle ta med mig budskapet till Sverige att man jobbar positivt framåt här. Bland annat var man mycket nöjd över det nya PoolFund-projekt som PMU Liberia fått, och som innebär att ta hand om en stor det av sjukvården i Lofa County. Totalt handlar det om 21 inrättningar.

Mötet var också viktigt för mig när det gäller kontakter. Det känns positivt inför nästa fas. Jag tror att vi kan komma ytterligare framåt i biläggande av gamla tvister som funnits. Den segern är inte vunnen ännu. Vi kan också komma ett stycke till när det gäller organisationen på Foya Health Center. Jag har inte mött något ännu som slagit ner modet. Sådant brukar komma i varje projekt, men just nu känns det uppåt.

Med hjälp av texten på ett skyltfönster här önskar jag alla God Jul och Gott nytt år!

På återseende nästa år.

Friluftsmöbelaffärer och jobbmöten

… vad har de gemensamt. Säg det, jag måste fundera. I alla fall är det intressant och kul att se hur enkelt man ordnar till en möbelaffär. Det behövs bara lite utomhusyta. I morse såg jag hur man putsade upp skinnsofforna som finns exponerade nära vägen. Det är väl tyvärr en lite dammig utställningslokal.

Det vore inte möjligt att jobba på samma sätt i Rentjärn. Jag hade mail från Kristian Renling i morse. Han sa att Rentjärn hade -25 på morgonen. Vid den tiden skiljer det nog ca 50 grader. Det är klart att temperaturen stiger i Rentjärn framåt dagen, men det gör den här också. Nu vet jag å andra sidan inte om det finns någon möbelaffär i Rentjärn, så problemet är väl akademiskt.

Det finns egentligen inga kläder i min garderob här som passar för nuvarande svenska förhållanden. Det blir nog en chock för kroppen när jag kommer hem på måndag kväll.

Det har varit mötestid. Första mötet var morgonbönen 08:15. Direktören Dorbor Akoi tog hand om den själv idag, men sedan ville han att jag skulle leda i bön.Hur nöjd jag än skulle vara angående min engelska tycker jag ändå fortfarande att det är svårt att be på det språket. Halv åtta tog nästa möte vid – planering av januari. 18:e – 20:e blir det kurs som jag kommer att ha ett huvudansvar för. Nästa möte, om Echo-projektet, startade nio och pågick till strax efter ett utan avbrott. Under tiden ringde Emanuel Sandberg, en före detta medarbetare här, men jag hade inte riktigt tid att prata med honom.

Oscar och jag åkte på försenad lunch och åt Chicken Bread på en Libanesisk restaurang. Senior Staff Meeting skulle börjat 14, men i god afrikansk tradition blev det cirka en timme försenat. Ett par timmar senare var det mötet slut och vi övergick till ännu ett möte, om verksamhet och organisation på Foya Health Center. Det mötet pågick till ca 19.

Det har varit bra möten idag, och man får en djupare inblick i verksamhet och tänkande. Tyvärr finns en hel del stammotsättningar, och det färgar av sig på verksamheten. Idag tydliggjordes det, utan att det var några problem med det, men hur det blir på styrelsemötet i morgon är en öppen fråga. Historieboken om svensk mission pekar på att folket runt Foya, Kissi, hade dåligt rykte som en krigisk stam. Jag hoppas att det inte skall vara så ännu i vår tid.

Det är kanske stam som är den gemensamma nämnaren. Trämöbler, som på bilden kommer ur en stam. Liberianer som man träffar på möten tillhör också en stam, vare sig det är Kissi, Loma eller någon annan.

Glädjebud

Jag bär bud till er om en stor glädje...

Jag syftar inte på julevangeliet, även om det är aktuellt i dessa dagar. Det glädjebud jag fick i går var att Flumo ringde och meddelade att han fått uppehållstillstånd i Sverige. Han hoppas kunna återvända före jul om det går att ordna visum. Jag kollade förbindelse med Sverige. Det verkar finnas platser, och till Arlanda går det att ta sig för 7 500:-

Vi hade ett riktigt svenskmöte i går kväll. På en koreansk restaurang på nordvästra sidan var Nils och Peter från Sida + Börjessons, Lovisa och jag. 8 svenskar alltså. Riktigt bra restaurang också, även om soppan jag beställt var i starkaste laget för mig.

Det är visserligen bara 3 arbetsdagar kvar, men jag räknar med att det blir intensiva dagar. Idag, onsdag är det personalhandboken. I morgon blir det Echo-möte stora delar av dagen, och direkt därefter Senior Staff meeting. På fredag hålls styrelsemöte för PMU Liberia. Jag fruktar att det kan bli stormigt. Jag tror att vi skulle behöva en förändring av attityder och förhållanden. Här tror jag vi kan må bra av förbön inför fredagens styrelsemöte.

Det lackar mot Jul

… även i Liberia. Här tar det sig ofta helt andra uttryck än i Sverige.

Det är vägförbättringstid. Regnperioden är över, och nu när det är stabilare väder passar man på att åtgärda vägarna. I söndags var det full aktivitet bland vägarbetare i stan. Man hade stängt av en del gator och utfarter där man reparerade gropar och lade ny asfalt. Vägarna är redan märkbart bättre nu.

Det är säsong för utomhusmålning. Inget som jag förknippat jultiden med, men så är det här. Det är tydligen så att man är ålagd att måla och snygga upp före jul, och det kan man ju inte säga något om. Det är en jättelång mur på andra sidan vägen här. Den ringar in ett stort compound med hus och lägenheter. Muren lyser nu skinande vit efter ommålningen.

Julens snara ankomst markeras också av att familjen Börjesson kommit ner till stan. De kom på söndag vid 17-tiden från Foya. De har tydligen en tradition att äta hamburgare på Mamba Point vid ankomsten, och på bilden syns hela gänget. De kommenterade värmen i Monrovia. Uppe i Foya är det normalt lite svalare, men den här årstiden är nätterna mycket svalare där. Man hade tydligen haft endast +14 någon natt. Närmast till höger på bilden är barnens lärare. De övriga är familjen Börjesson, Oscar, Camilla och barnen. Jag och läraren Lovisa, kommer att åka hem med samma flight på söndag kväll. Ett dygn senare kommer Börjessons julfrämmande, nämligen Camillas föräldrar. Tillsammans skall de fira jul i ”min” lägenhet.

Marcus har stannat kvar uppe i Foya och blir kvar där över julen. I förra veckan gjorde jag en utryckning en kväll till affären och handlade in lite förnödenheter som skickades till Foya. De var mest till för att hålla PMU-praktikanten Marcus vid liv till i Januari när Börjessons kommer tillbaka med nya matförråd.

Det är alltså snart dags att summera första perioden här. Denna gång blev det bara Monrovia, men under nästa period räknar jag med att besöka Foya, kanske till och med flera gånger. Då får jag chans att få mer direktkontakt med sjukvårdsarbetet. Jag ser också fram emot att få vara med på årskonferensen som ”samfundet” har i februari. Jag hoppas också att jag redan i nästa period skall få Skelleftebesök i Liberia. Det skulle vara riktigt roligt.

Jag läser nyheten om pingstpastorn i Estland som blev mångmiljonär. Det påminner mig om den gamla söndagsskolsången där vi sjöng "Jag äger en fader så mäktig och rik". Visst har vi det bra!

Nedskräpning

Visst är det skräpigt på många håll här. Den här bilden är från Gurley Street i centrala Monrovia. Sådana här skräphögar kan man se här och där. Jag tänkte ändå försöka visa att allt är inte riktigt som det ser ut. "Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom" Joh 7:24. Jag kommer just från gudstjänsten i Thomas kyrka och tänkte hinna posta ett inlägg före tre när jag tappar ström och bredband. Vi får se hur det går.

Helgen ger mer tid att komma ikapp när det gäller svenska förhållanden. Tidningen Dagen ger en bra överblick av vad som händer i kristenheten och speglar även samhället på ett bra sätt. Inom Svenska Kyrkan finns den modiga biskop som jag skrev om tidigare som vågade påpeka problemen med gudstjänsterna som är på väg att avfolkas. En annan biskop, nämligen biskopen i Kalmar, kallar in Dag Sandahl för samtal, och Dag beskriver hela samtalet på sin blogg. Det leder till att biskopen anmäls till Svenska Kyrkans ansvarsnämnd av en prästman som läst bloggen. Carl-Erik Sahlberg med flera belyser en kraftig förändring i det ekumeniska arbetet, där Svenska Kyrkan centralt numera är betydligt återhållsammare än vad som var fallet under Nathan Söderbloms tid.

Pingströrelsen har genomfört sin predikantvecka, och den skall nu läggas på is. Vidare har man kommit fram till att äktenskapet är något som skall vara mellan man och kvinna. Missionskyrkan har beslutat att man inte har beslutat sig ännu, vilket man trodde att man gjort tidigare. När det gäller äktenskapsfrågan har pingst länge varit otydliga och saknat ställningstagande. Det är välkommet att man kommit fram till en slutsats, om än sent.

Den pågående klimatkonferensen i Köpenhamn väcker intresse i hela världen. Det sägs att de tropiska länderna har mest att förlora på den globala uppvärmningen. Det är lätt att förstå att några graders temperaturökning kan vara katastrofalt för ett land som Liberia till exempel. De stigande havsnivåerna är dåliga nyheter för många länder med stora låglänt områden, som till exempel Bangladesh.

För mig är det självklart att vi bör göra så mycket som möjligt för att minska vår menliga påverkan på klimatet. Det ligger i den kristna förvaltarskapstanken. Det gäller oavsett om vetenskapen i alla detaljer lyckats förklara processerna eller inte. Det var för 12 år sedan som man försökte ena världen omkring Kyotoprotokollet. Då var det framförallt USA som bromsade. Nu är även USA på väg att föreslå utsläppsminskningar. Detsamma gäller Kina och Indien som är viktiga i aktörer. Det förvånar mig i det sammanhanget att tidningen Världen Idag ser som sin uppgift att ifrågasätta klimathotet. Sievert Öholm skriver i ViD att klimatpolitiken är " ett jättelikt vänsterprojekt". Ja man måste ge Öholm rätt i att om det är ett vänsterprojekt är det jättelikt. Alla riksdagspartier och nästan alla världens länder. Var lämnar det Världen idag på den politiska skalan? Som kristna bör vi enligt min mening hellre vara pådrivare i sådana frågor..

Jag kan tycka att det är skräpigt här. I Sverige är det klinisk rent i jämförelse med här. Vi har återvinningssystem och katalysatorer på bilarna. Det ser inte ut så här i trafiken i Sverige. Ändå är vi svenskar så mycket större nedsmutsare än vad man är i Liberia. Vår höga levnadsstandard är kostsam för klimatet och miljön.

Kärt möte på distans

Idag förmedlade jag ett möte på distans. Det handlade om människor som hade en nära relation för mer än 30 år sedan, nämligen Esther och David och Solveig. Det var faktiskt riktigt roligt.

Esther är liberianska och ungefär 50 år gammal. För ungefär 35 år sedan arbetade hon i hemmet i Foya hos David och Solveig von Ahn. Esther var då bara 13 -14 år gammal, och hade även en del ansvar för de tre barnen. Hon var nog klipsk och receptiv och lärde sig även en hel del svenska.

Efter att von Ahn lämnat Liberia utbildade hon sig till ”midwife”, jag kallar det hjälpbarnmorska, i Foya. Möjligen arbetade hon också på medicincentrat där innan kriget bröt ut. Under kriget flyttade hon och hennes man till Monrovia. Mannen blev dödad i krig – visst har vi hört det förut. Hon gifte om sig, utgår jag ifrån, med ”late apostel” Falla Bimba. Han är ju en av de ursprungliga inhemska ledarna som beskrivs i boken om Svensk pingstmission här, och hon kallade honom alltså för en hemgången apostel. Ja, det handlar väl lite om Liberias Lewi Pethrus!

Vi hade stämt möte klockan 14, och Esther var på plats i tid. Bara det visar att hon är mer svensk än liberian. Jag pratade en stund med henne och tog ett kort innan jag skulle koppla upp mig med Ahns med Skype. Hon frågade då om hon fick hämta barnen. De hade velat komma med också. Det visade sig att det var ca 10 personer till som kom.

Jag ber om ursäkt om jag har några felaktiga uppgifter med. Jag försöker ta reda på allt så gott jag kan, men här var det många människor. David, du får rätta mig med en kommentar här under om du läser det här och ser att något är fel. Esther har nog 8 eller 9 barn. Den äldste var inte med. De 5 första tror jag att hon fick med sin förste man, och de övriga med Falla Bimba. Det var även ett eller ett par barnbarn med.

Esther är en kvinna med en stark karisma. En ledargestalt. Hennes andre man är död sedan några år, och hon har fått ta hand om familjen själv. För mig var det ändå uppenbart att hon var ett tydligt familjeöverhuvud, trots att flera av barnen är vuxna och har egna familjer i något eller några fall. Hon är också predikant. Här ser du Esther.

Vi kopplade upp oss och sedan tog mötet vid. Här finns en bild på hur det såg ut på min bildskärm. Det finns en tydlig kärlek mellan dessa människor och deras ”pappa och mamma” som de säger, i Sverige. I nära en och en halv timme varade mötet, och de sjöng närmare ett 10 tal körer under tiden. Här är en bild på kören. Mitt kontor har aldrig under min tid på det sättet varit en gudstjänstlokal, som vad det var i eftermiddag. Efter någon timme kopplades även Davids och Solveigs dotter Katrine in i samtalet. Vi hade ljudkontakt men lyckades inte få videokontakt i trepartssamtalet.

Familjen von Ahn har stött Esther sedan de återfått kontakt efter kriget. På det sättet har hon byggt upp en liten klinik. Hon har planer på att utöka den. Nu skall hon dra in vatten, och hon vill även bygga ut så att hon kan ha kvar nyförlösta mammor några dygn.

Det är spännande vad som kan åstadkommas i kontakten mellan Sverige och Liberia. Där kärlek och gemenskap finns kan man få ett oerhört mervärde i ett ekonomiskt stöd. Det som åstadkoms kan bli till välsignelse för individer på båda håll, men också för landet Liberia.

Lurad!

Så har jag då blivit lurad!
Dagens inlägg lägger jag ut med risk för att framstå som överdrivet blåögd, rentav dum. Det var på helgen för snart två veckor sedan som en man knackade på bilen när jag var på väg att köra in på gården vid lägenheten. Jag fäste inte något större avseende vid mannen, utan körde in genom ståldörrarna som vakterna öppnat. Vakterna var ändå angelägna att jag skulle gå ut och prata med mannen.

Han presenterade sig som Robert Johnson, vice pastor i en pingstförsamling. Det var den pingstförsamling som håller till i den första ”svenska pingstkyrka” som byggdes, och som invigdes 1973 på 10:th street. Han hade hamnat i ett akut penningbehov och behövde 40 USD då hans fru tagits in på sjukhus för att föda, och det skulle bli kejsarsnitt. Han skulle återställa pengarna ett par dagar senare. Jag lånade honom pengarna och han gick.

Det hände inget under veckan, men i måndags dök han upp igen. Det behövdes nu bara 50 dollar till så skulle saken vara klar. Hur kom det sig? Frun hade behövt transport upp till Foya för vidare läkarvård. Nu var jag mer på min vakt, och ringde kontoret för att de skulle kolla upp mannen samtidigt som jag gick in och hämtade pengarna. Anthony hänvisade till Dorbor, direktören. Jag fick tag i honom och han pratade med mannen, som han uppgav sig inte känna. Han föreslog mannen att komma till kontoret dagen därpå.
Han var inte glad åt att jag ringt Dorbor. Det var ju lite skämmigt att låna pengar, och det ville man inte prata öppet om. Jag bad honom visa någon identitetshandling som bevisar att han hette Robert Johnson. Någon sådan hade han inte. Jag bad att få se hans bibel eftersom han hade axelväska och uppgav sig vara pastor. Han hade inte bibeln med, men ett tunt häfte med några kristna texter.

Han var ändå angelägen att få låna de extra 50 dollarna. Jag skulle absolut få igen pengarna på onsdag - i förrgår! Han tjänade 200 dollar per månad. Han skulle hämta ut frun från sjukhuset, och varje dags försening innebar att det skulle kosta mer. Jag lämnade honom pengarna utan att vara övertygad om att han talade sanning.
På kontoret dagen efter ringde Dorbor huvudpastorn för den nämnda kyrkan. Han kunde inte minnas någon medlem som hette Robert Johnson. När han hörde att han skulle vara hjälppastor visste han att han inte kände till någon sådan.

De drygt 1800 dollar jag hade med från början tar slut innan det är dags för hemresan till jul. Ändå tycker jag att upplevelsen kunde vara värt 90 dollar. Varför då?

När jag skrev till min fru och berättade att jag blivit lurad kom svaret tillbaka:
Du har ett gott hjärta, det är bra!
Karin

Only in Africa

Det är mycket som kan hända bara i Afrika. Sådana här bilder ser man kanske inte mitt i stan på många platser. Bristen på allmänna toaletter gör att man uträttar de naturliga behoven där man kan. Det är ingen onödig blygsel för det.

Igår var det inslag om tidshållning på ”Only in Africa” på BBC. En man berättade om när han var ung och nyutexaminerad från universitetet. Han hade fått jobb som jordbruksinformatör ute i ett landsortsdistrikt. Han kallade till möte, och ingen var där. En timma senare var några där, och 2 timmar senare var alla där som han hade väntat sig skulle komma. Han lärde sig att ett möte på landsbygden startar 2 timmar efter utsatt tid. I stan och när man skall möta officiella personer är det 1 timmes fördröjning som gäller. Han lärde sig småningom att kalla till möte och att själv komma 2 timmar efter utsatt tid, då var alla på plats, och mötet kunde hållas i god ordning. Det händer – bara i Afrika.

När Ingmar var här hade han kallat chefspastorer och biskopar till ett frukostmöte klockan 9 en lördag. Det var ett viktigt möte, och han var själv i god tid. En del av pastorerna hade kommit en timme senare, men 2 timmar senare var alla på plats. Det var tydligen ett mellanting mellan möte i stan och möte på landet, trots att det hölls bara några kvarter härifrån.

Vi hade i alla fall ett stadsmöte igår ”Senior Staff Meeting” på jobbet. Kallelsen sa 14:00 och mötet började exakt 15:00. Det var ett intressant möte som bland annat handlar om de nya stora projekt som PMU Liberia går in i. Man har av regeringen fått ansvar för en större del av sjuk och hälsovården i Lofa County, området runt Voinjama och Foya. Det innebär ansvar för ett par ytterligare sjukhus och ett stort antal kliniker. Jacob, som är medicinsk koordinator rapporterade från en drygt veckolång resa han gjort tillsammans med lokala ”sjukvårdspolitiker”. De hade besökt alla kliniker och bedömt läget. Projektet skulle egentligen ha startat redan, men är lite försenat naturligtvis. Nu skall ett antal nya resurser rekryteras, en projektdirektör, en ekonom, en farmaceut, 2 bilförare och ett par säkerhetsmän bland annat, och ett projektkontor skall upprättas i Voinjama.

När jag kom på morgonen ville säkerhetsmännen låna bilen och skaffa bränsle till generatorn. Det är alltid när det är slut som man upptäcker att man behöver mer. Internetförbindelsen bröts igår. Vi hade bara betalat förra leverantören fram till förra helgen, och övergången var inte planerad. När jag sa till att det inte fungerade började det hända lite – lugn, det blir klart idag! Det blev inte klart under dagen, och nu hoppas jag att internet fungerar innan veckan är slut.

Den afrikanska stilen är rätt skön och avslappnad, det måste erkännas. Samtidigt är det svårt att kalla det kvalitestsarbete. Effektiviteten blir med nödvändighet låg. I Afrika verkar man tyvärr i många stycken nöjd att befinna sig där man är när det gäller utveckling.

Möten

Idag skall jag bara berätta om möten med personer utan att på allvar börja bena i samhällsfrågor eller annat.

Jag träffade Flumo igår. Roligt att få prata svenska. Jag framförde hälsningar från bloggläsare, och han blev glad när han såg vilka som hälsat. Han kom till kontoret och vi åkte sedan till mitt stamställe, Hotell Royal, där jag bjöd på lunch. Bilden är därifrån. Vid förra tillfället missuppfattade jag hans familjesituation något, men nu fick jag bättre kläm på det hela. Under tiden i Sverige skilde han sig från sin liberianska fru, och skaffade en svensk sambo i Piteå. Han har lämnat in ansökan om att få återvända till Sverige. Den är ännu inte behandlad.

Här i Liberia har han 4 barn, varav 3 är strax över 20 år, och den yngste är 11 år. Vi pratade skolor, och han har en dotter som vill gå på universitet. Det är rejält dyrt. Det kan nog handla om 1000 USD eller mer per läsår. Flumo har inget jobb och kommer inte att kunna sörja för barnens skolgång på det sätt som de önskar. Är det någon av hans bekanta som vill stötta honom så kan jag förmedla sådan hjälp.

Idag väntar jag besök igen, och vi kanske skall försöka koppla upp oss på Skype mot någon i Sverige. Hoppas nätet fungerar. Vi håller just på att byta leverantör av bredband på kontoret. Vi får se. Jag skall berätta mer sedan. Jodå, jag kommer att jobba också. Dorbor och jag har avsatt gemensam tid för att arbeta med personalhandboken.

Till sist måste jag få berätta om samtalet jag hade med Chatrine i bilen mot stan igår eftermiddag. Det är hon som demonstrerar hur man bär på huvudet i ett tidigare inslag här. Samtalet handlade om julförberedelser och julklappar. Hon hade lämnat pengar till sin son som är 22 år, och köpt några saker till några gamla kvinnor. Nyfiket frågade jag om hennes man. Chatrine är en kvinna runt 40 och med ett trevligt utseende. ”Still praying” - jag ber fortfarande om det, svarade hon. Det visade sig att hennes man blev skjuten i kriget när sonen var 3 år, alltså för 19 år sedan. Tydligen har hon fått erbjudanden från män som hävdat att de varit rätt man för henne, men de har egentligen inte varit intresserade av att binda sig i långsiktiga relationer. Hon har en syn på män som man skulle kunna kalla realistisk, och det gäller även män i kyrkorna.

Hennes öde visar på en annan av sviterna efter kriget. Det finns fler kvinnor än män i de årsklasserna, och Chatrine har fått be om en bra man under många år. Låt oss hoppas och tro att bönesvaret kommer.

Liberia = Sverige av år 1808

Liberia är precis 200 år efter Sverige, i alla fall i ett avseende. Det gäller spädbarnsdödlighet. Det är svenska läkarsällskapet som påstår det. Jag fick filmklippet av min bror Sune. Titta på filmen som finns här. Det är en utmärkt film. Här finns spädbarnsdödlighet på en axel, och medelinkomst på den andra. Det finns en stark koppling mellan dessa.

Bilden visar Anthony, ekonomen i Echo-projektet. Anthony fyller 30 år idag. Hans fru är gravid. När jag ser Anthony tänker jag på min son Johan. Det finns många likheter mellan Anthony och Johan, även om det också finns uppenbara skillnader. Båda är i alla fall ekonomiutbildade, båda är 30 år och båda två har fruar som väntar barn i början av nästa år.

Skillnaden är att Anthonys fru, som förresten är 32 år och studerar jordbrukskunskap, kommer att föda barnet i Liberia medan Johans fru, Elina skall föda barn i Sverige. I Liberia är spädbarnsdödligheten nära 200 bland 1000 födda. I Sverige är motsvarande siffra ungefär 2.5, eller nästan 100 gånger lägre.

Det är fantastiskt att bo i ett land med bra sjukvård, särskilt när det gäller barndödlighet. För att använda kungens ord ”Jag vet något om den saken”. Karin och jag har glädjen att ha 3 barn, men vore det inte för den sjukvårdsnivå vi har, och som fanns tillgänglig i Umeå i början av 90-talet, skulle vi bara ha 2 barn i livet.

Nu tror jag att Anthony och hans fru har det bättre än medelliberianen. Anthony har arbete och resurser att utnyttja en bättre sjukvård än vad många liberianer är hänvisade till.

Vad finns att göra åt den dåliga sjukvården i Liberia? 1947 kom den första barnmorskan, Ruth Malmvall senare Ruth Ramstrand, till Liberia i svenska pingstmissionens tjänst. I mitten av 60-talet började man utbilda hjälpbarnmorskor. Det arbetet pågick sedan under många år, fram till kriget här. Det är en skriande brist på läkare. Ett 120-tal finns i hela landet varav knappt hälften är inhemska. Det är nog så att kvantiteten måste utökas, men man måste också hålla fokus på kvalité i de insatser som görs.

Gudstjänstlivet på väg att kollapsa

Ja, rubriken hämtar jag inte från Liberia utan från Sverige. Närmare bestämt är det inom Svenska Kyrkan man tycker så. Jag hittade informationen här. Det biskopen pekar på är tyvärr inte helt unikt för Svenska Kyrkan.

Det kan vara intressant att jämföra gudstjänstlivet i Monrovia med svenska förhållanden. När Ingmar var här samlade han kyrkornas överhuvuden. De var också bekymrade. Det är bara 100 000 på söndagsgudstjänsterna och staden har 1 miljon invånare. I Sverige vet jag inte ens om vi når upp till 100 000 gudstjänstbesökare om vi räknar alla kyrkor i landet.

En gudstjänst i Sverige är mer genomarbetad och bättre förberedd än vad den är här. Folk i Sverige har i allmänhet lättare att ta sig till gudstjänsten än vad man har här. Här gör avsaknad av privata transportmedel att transporten till gudstjänsten är en svår fråga. Har man barn i familjen kan det bli orimligt dyrt att ta sig till lokalen med taxi som är enda möjligheten här. Jag skulle gärna vilja visa upp hur det ser ut vid 10-tiden en söndag efter huvudvägen här. Man ser söndagsklädda kristna överallt med biblar i händerna som söker transport till gudstjänsten – en vacker syn!

Svårigheterna med transporter gör också att det finns många lokala kyrkor. Filadelfia, som är den största kyrka jag besökt, har kanske 3-500 människor i ett möte. Visserligen fördubblas det, eftersom man har 2 gudstjänster efter varandra. Dessutom har man ett antal utposter. Inom FPML- den ”svenska” pingströrelsen, finns minst ett 10-tal kyrkor i Monroviaregionen. (Filadelfia är inte med i FPML längre). Jag har tidigare hävdat att Monrovia kanske är världens kyrktätaste stad.

I Skellefteområdet var det bönhusen som främst samlade folk till gudstjänst. Alla byar av betydelse hade bönhus. I den samhällsförändring och urbanisering som skett har vi tappat en del av det lokala perspektivet.

Jag vet att min pastor Roland skulle hävda att en del av lösningen är ett nytt fokus på cellgruppen. Den lilla gruppen som bas för troendes gemenskap, och den lilla gruppen som i de bästa av världar även kan fungera evangeliserande. Jag tror att han har rätt.

När jag tänker efter skulle han nog även prata om församlingsplantering. Att medvetet arbeta för att skapa församlingar i områden där det bor folk men inte finns kristen verksamhet. Jo, han har rätt i det också. Möjligen skulle han konkludera med att säga att det handlar för var och en som kristen om att ta missionsbefallningen på allvar. Gör vi det?

Hos Thomas familj

Söndagen går mot sitt slut när jag postar dagens andra inlägg. Jag lovar att inte trötta er med flera berättelser samma dag, men idag blev det så. Jag skall bara rapportera om vad som hänt under dagen.

Det var lätt regn när jag körde österut. Jag plockade upp Pastor Thomas barn i höjd med kontoret och fortsatte till kyrkan. Pastor Thomas hade börjat med söndagsskolan. Det var nog högst 10 barn på plats. Flera av barnen som varit med tidigare söndagar verkade saknas. Hade ryktet gått om nye predikanten?

Thomas övergick till dopklassen, och det var nog ur den gruppen som flera var borta idag. Allt eftersom så dök det upp mer människor, fler barn och några vuxna. Det var minst 20 när det var dags för ”Regular Service”. Jag använde en gammal text. Jag har lärt av erfarna predikanter att man skall återanvända. Alltså tog jag den första söndagsskoltexten jag hade i Linköping för ca 32 år sedan. Det är berättelsen om den lame mannen som bärs till Jesus.

Det var i alla fall ett gott möte. Pastor Thomas fru, som varit på första mötet i stora Filadelfia där hon sjunger i kören, kom med. Hon ledde lovsång och såg till att äldste sonen Thomas fick ta trumman. Det var rytmiskt och bra vill jag lova. I lovsången kände jag att här hör jag verkligen hemma. Det var många som ville få förbön efteråt. Det gällde hälsa, förbön för barnbarn och för förnyad gudsrelation. Här får man verkligen tillfälle att tjäna i förbön.

Speciellt inbjöds de som hade problem med skolavgifter till förbön. Det var 2 vuxna och 2 flickor i 10-årsåldern. Pastor Thomas tog även deras namn och andra uppgifter. Det gick inte att göra förteckningen färdig då de inte visste nivån på skolavgifterna. De fick tillsägelse att ta reda på det till nästa söndag.

Direkt efter mötet tog jag ovanstående bild. Det är pastor Thomas familj. Den lilla flickan heter Rose. Sedan åkte vi hem till dem. Hemma fanns äldsta dottern som är 18 år. Vi åt en risrätt med kyckling som var helt ok. De åt med sked men hade satt fram gaffel åt mig, dock ingen kniv. Jag hade med mig eget flaskvatten. Jag försöker att hålla mig frisk på bästa sätt.

Vi pratade vidare om skolavgifter. De vuxna som hade anmält problem med skolavgifter , en man och en kvinna, var i dryga 20-årsåldern. De hade knappast gått i någon skola. För sådana finns det tydligen aftonskolor där de kan lära sig läsa.

Det är vanligt att barn inte bor med sina riktiga föräldrar. En del utlovas skolgång om de bor hos släktingar i Monrovia, men används i vissa fall nästan som slavar. I inslaget om Business och Mission länkade jag till ett dokument som beskriver Nancy Kellys öde i Sierra Leone. Hennes uppväxt var precis så som man beskrev för mig i Pastor Thomas hem att många har det även i Liberia.

Nils

Det här är Nils Bernhold, mannen som jag presenterade som en svensk liberian igår. Han har varit många år i Liberia. Hans far arbetade som präst här, och det betyder att Nils varit här under en stor del av sin uppväxt. Han har gått i skola och många här verkar känna honom. När man kommer med PMU-bilen är det försäljare som noterar att det är PMU, och säger att man känner Nils.

Han har alltså arbetat för PMU, och numera arbetar han för LWF, Lutherska Världsförbundet. Han är här på ett 2-årskontrakt. Arbetsuppgifterna är rätt likartade, med den skillnaden att PMU lämnat över mer av arbetet till de infödda. Vi har mer en rådgivarposition än vad lutheranerna har, där utlänningarna har beslutande positioner i organisationen.

Nils är ensamstående än så länge. När han jobbade för PMU hade han en flickvän i Sverige. Det förhållandet bröts, och det är inte så lätt att ha ett sådant förhållande på åtskilliga hundra mils avstånd konstaterade Nils.

Efter att jag skrev gårdagens inlägg kände jag behov att undersöka om David Gunnarson har rätt i att de Västafrikanska länderna tillhör jordens fattigaste. Jag fann uppgifterna på Wikipedia. Det mått som verkar användas är HDI, som är ett vägt mått på framsteg. Liberia ligger på fjärde plats från slutet (176) och grannlandet i nordväst, Sierra Leone ligger sist (179). Länken till den informationen finns här. Vill du läsa mer om vad svensk pingstmission gör i Västafrika så finns länken för det här.

Vi pratade om skolavgifter där vi satt på stranden i går kväll. Nils berättade att han underhåller 4 barn med skolavgifter. När man ser och förstår behovet är det rimligt att engagera sig för att göra något åt det. Det gör Nils.

Business och mission i Västafrika

Bilden visar en av de vanligaste ”butikerna”. Har man en skottkärra då har man kommit en bra bit i affärslivet. Liberias kiosker är handburna eller huvudburna enheter. Det på bilden är mer att likna vid Jourlivs eller 7-Eleven. Skottkärrorna används även som rullande stereoapparater av musikförsäljare. Det är rejält tryck av varierande slag i de olika gathörnen.

Jag lyssnar ofta på BBC World Service. På morronen har de en serie som heter ”Only in Africa”, där folk delar med sig av sina erfarenheter av sådant som kan hända bara i Afrika. Ofta roligt och speciellt, men alltid med en kärleksfull attityd i alla fall.

Jag kan meddela så här på lördagsförmiddagen, att den här helgen blir rätt fulltecknad. I kväll skall jag träffa Nils, en svensk Liberian. I morron Söndag håller jag min första predikan i Liberia. Jag räknar med att publiktillströmningen blir anpassad till min kapacitet. Jag kommer också att äta lunch i ett Liberianskt hem. Igår kontaktade jag även Flumo, liberianen med flera år i Byske, och vi bestämde att träffas på tisdag.

Annars har jag haft kontakt via mail svensk pingstmissions kontaktpersoner i det här området. Det gäller pingstförsamlingen i Huskvarna och deras missionspastor David Gunnarsson. Jag skrev till honom om hur relativt okänt jag uppfattar att Liberiamissionen ändå är. Han uttrycker den ”frustration vi har inom Västafrikaarbetande församlingar. Vi finns på missionsfält där de inhemska rörelserna kan vara väldigt stora och livskraftiga och ibland med betydligt bättre ekonomisk standard än Västafrika (Sydamerika, Ryssland !!! mfl.) Men i Västafrika har vi de fattigaste bland fattigaste och i flera länder små rörelser. Vi menar att svenska pingstförsamlingar borde lämna över dessa fält och satsa sitt krut på bla Västafrika. ”

Man kan säga att alla talar naturligtvis för sitt, men det ligger ändå en hel del i vad han säger. Inom närmaste kilometern från där jag bor finns flera områden av skrämmande misär. Vi tror att evangelium och mission kan ge hopp och vara en resurs till livsförvandling. De veckor jag varit på plats visar mig redan att Svenska pingstförsamlingar skulle kunna göra mer här, och då menar jag inte bara korståg.

Jag har också haft kontakt med Elisabeth Rambrant från Eskilstuna som ansvarar för region råd Västafrika. Hon skickade ett nyhetsbrev som var så bra att jag försöker länka in det här. Ladda ner det och läs om Nancy Kelly i Sierra Leone bla. En berättelse som inger hopp och visar på att svåra situationer kan förändras och förvandlas.

Vi får se hur det blir med vidare rapportering om helgens händelser. Undviker jag att kommentera morgondagen så kan ju alla räkna ut hur det blev. Skämt åsido hoppas jag få reda på hur det står till med gruppen, och vilka problem som finns med skolavgifterna som jag nämnt om tidigare. Sedan får vi se hur vi kan gå vidare.

Viking i Liberia?

Det är kanske främmande med en viking i Liberia, men jag måste säga att jag trivs bra här. Det finns så mycket att se och att reflektera över. Sist berättade jag lite från jobbet, och vilka jag jobbar med, och jag skall återkomma till själva arbetsuppgifterna och hur det går. Men det finns så mycket annat också jag fastnar för i min tillvaro här.

Pa Smith, Cathrine och Elisabeth brukar åka med mig in mot stan på kvällen från jobbet i ”min” Toyota Hilux. Den var inne på service igår, så nu är den nyservad också. Igår kväll kom den från service, och när Smith och Cathrine åkte med pratade vi om vanan som folk har här att bära saker på huvudet. Vattenhinkar, fruktkorgar och allt möjligt bärs på huvudet. Skolbarn kan ha skolböckerna på huvudet. Jag tror aldrig jag sett någon bära ovanpå huvudet i Sverige. Vad beror det på? Är huvudena konstruerade olika?

Cathrine påpekade att man saknar lastfordon och att det skulle vara en anledning. Det kan kanske hända, men det är långt från hela förklaringen. Samtidigt är det intressant att bruket att bära på det här sättet förmodligen gäller i hela Afrika. På bilden demonstrerar hon hur det går till.

Samtidigt som jag finns på plats här tycker jag att jag lever med i det som händer hemma i Skellefteå och i Sverige. Då tänker jag inte i första hand på att Skellefteå AIK gör en bra säsong. Det är egentligen fascinerande att märka hur väl man kan följa med i det som händer om man har tillgång till Internet. Tidningar som Norran och Dagen kan man hålla sig ajour med, i alla fall det som finns på nätupplagan. Det är en helt annorlunda situation än vad utlandsstationerade människor upplevde för bara 15 – 20 år sedan. Då var det nog brev med långsam postgång som gällde, och möjligen att få tidningar skickade.

Det är naturligtvis familj och vänner man tänker på, och även livet och händelserna i Skellefteå. Jag får beskrivningar av mörker, snö i träden, advent och dekorationer. Det känns faktiskt som att jag vore där också måste jag säga. Annat som man delvis kan leva med i är församlingen och verksamheten på Second Hand till exempel.

Trots det så tycker jag inte att hemlängtan blivit så stark att det är något problem. Jag har ju förmånen att få åka hem till Jul, och på så sätt skiljer sig också min tillvaro från det många andra upplevt. Jag kan minnas någon som berättade att hans gamle far sa när han åkte till Afrika, ”Nu ses vi nog inte mer.” Så blev det också vill jag minnas. För min del handlar det inte om den sortens skilsmässa från nära och kära.

Som det är nu kan Gustav, min son, hålla koll på mig och påpeka hur jag skall utforma min blogg. Han kan vara sträng i sina uppmaningar och synpunkter, och det är inte annat än att göra som han säger. Han underkände de kategorier jag satt upp för reaktioner, så från och med nu är det ändrat efter hans förslag. Tillrättavisning kan man må bra av. Kryssa gärna i en ruta.

Med tanke på att jag är en viking i Liberia tänkte jag osökt på Vikingarna. Sången ”Kan man älska nån på avstånd?”, beskriver känslor att vara flera mil från de man älskar. Samtidigt är det en rikedom att ha människor som står en nära, och den förmånen upptäcker man kanske tydligare med avståndet.

Arbetskamrater

Det här är några av mina arbetskamrater. Bilden är från en morgonsamling. Den brukar vara före klockan 9 på morgonen. Jag vill presentera de som finns med på bilden. Klicka på bilden om du vill se den större.

Kvinnan till höger heter Elisabeth. Det är hon som håller i morgonbönen. Först är det en eller ett par körer som sjungs. Hon läser ett kapitel ur en andaktsbok, och sedan ber hon en bön om välsignelse för den nya dagen. Sist ber vi gemensamt Herrens bön.

Mannen bortom Elisabeth är Pa Smith. Pa är ett smeknamn som ges till gamla människor. Pa Smith är pensionär och oavlönad, men kommer ändå varje dag. Han är bilförare. Även Elisabeth är oavlönad sedan sommaren, då hon inte ingår i nuvarande Echo-projekt.

Den tredje på bilden som inte har någon stadig lön är ”Joe”, eller Joseph Diggen som han heter, Han sitter längst bort på motsatta sidan bordet. Han är kontorets chefsekonom. Vid sidan om honom finns en man som jag inte vet namnet på. Han är inte normalt på kontoret. Närmast vid bordet sittert Vanson som är kassör och har lön från Echoprojektet. Det har också Chatrin, städerskan, som sitter längre bort vid ett annat bord.

Några finns inte med på bilden. Det gäller Anthony, ekonomen i projektet och Dorbor, direktören. Det finns en medicinskt ansvarig som heter Jacob. Pastor Thomas har ju också nämts tidigare. Han är säkerhetsvakt. Säkerhetsvakterna arbetar dygnet runt i skift, och därför finns ett antal säkerhetsvakter.

Förutom de som stadigvarande arbetar vid kontoret kommer även bilförare utifrån distrikten där själva verksamheten finns. De stannar vanligtvis några dagar innan bilen lastats och går tillbaka.

I fredags var det välfyllt runt bordet. Då var det stormöte, även med representanter för distriktskontor. Det handlade om kommande projekt mm. Träffen inleddes och avslutades med bön. Jag tror att det var en vakt som bad inledningsbönen, och Dorbor bad städerskan Chatrin be i avslutningen. Det var en kraftfull bön, och jag påmindes om apostlagärningarnas tid när matutdelarna skulle vara fulla av tro och helig ande. Det kan städare också vara tydligen.