Barnmaterial & advokater

Det här är Mamouh Windor, ledare för ungdomssektionen inom FPML. Att han är ledare för ungdomarna betyder också att han är ordförande för barnen eftersom de tillhör samma organisation. Hans bror Jesse är ordförande för PMU Liberia. Det finns en betydande likhet mellan bröderna, även om Jesse är äldre. Båda har samma soliga leende.

Mamouh är glad för att man kunde anordna ett nationellt ungdomsläger efter jul i Voinjama där 570 ungdomar deltog. Det trots de svåra transportförhållandena här. De som ville åka upp dit från Monrovia hade riktigt svårt att kunna komma dit. Det finns inga publika transporter här, förutom taxi, och det blir snabbt för dyrt.

Vad han skulle behöva hjälp med är material, speciellt för undervisning av barn. Jag sade till honom att det måste finnas mycket bra material, eftersom det är engelska som gäller. ”Men vi har inga kontakter i utlandet, så vi känner inte till vilket material som finns”. Jag påminner mig att vi hade missionärerna Bergroths från Kongo hemma en kväll för kanske 1,5 år sedan. De berättade om nytt barnmaterial som Tellervo utarbetat, och hur viktigt det var för rörelsen att få tag i detta.

Här borde det vara enklare. En uppsjö av material finns, eftersom allt handlar om engelska. Men var finns det goda materialet, och hur kan man finansiera att liberianerna får tillgång till det?

Kom gärna med goda tips. Jag lovade att förmedla önskemålet.

Jag hade undervisning själv i en grupp barn strax under tonårsgränsen. Frida som var här då fick hjälpa till att texta några skyltar. Jag hade gjort några meningar men varje barn fick ett ord och de fick hjälpas åt att sortera ut allt så det blev en mening. Det märktes först att de var helt ovana sådana arbetssätt, men efter ett tag blev de mycket entusiastiska, och alla ville vara med.

Jag fick efteråt rapport att det hade varit mycket uppskattat, och att budskapet hade blivit tydligt. Visst borde barnen här få komma åt bra undervisningsmaterial? Mitt enkla försök var ju inte i den högre skolan när det gäller pedagogik. Här skulle finnas mycket jobb för våra duktiga barn- och ungdomsledare (men särskilt barnledarna) att utbilda ledare här. Barnen är det ingen brist på, och det skulle vara en rejäl framtidssatsning.

Sedan lär man sig själv något också. Mina föredrag handlade om Den Helige Ande. Jag gjorde några skyltar där jag sammanfattade den text jag haft förra gången. Du ser en här. Det är bra att arbeta med en bibel på ett annat språk ett tag. I vår översättning är Den Helige Ande en hjälpare. I min engelska bibel står det Advocate. Visst blir det rätt tydligt vad anden gör. Visst är det bra om de röstlösa har en bra advokat? Som bristfälliga människor behöver man någon som tolkar till ens fördel, en advokat. Människor utan advokat hamnar lätt ute i kylan.

Jag tror att vi kristna är kallade att vara advokater i vår tid. Jesus var en god försvarsadvokat för utsatta människor. Låt oss ta fasta på hans föredöme.

Tempel med rättvisa

Det här är Temple of Justice. ”Rättstemplet” eller ”Rättvisetemplet” i Monrovia. En svensk översättning är väl Justitiedepartementet. Det finns en underrubrik ”Låt alla få rättvisa”. Visst är det fint tänkt. En del skulle kanske hävda att det är si och så med den rättvisan. Säg inte det, med rätt pengar får man bra rättvisa här skall jag säga!

När jag var på ambassadörsträff träffade jag svenska poliser och även en svensk fångvårdare. I båda fallen handlar det om resurspersoner som försöker utbilda den inhemska polisen respektive fångvårdarna. Fångvårdaren, jag har tyvärr glömt namnet, tyckte inte att det var kul när vårdarna höll på att klå upp en fånge rejält. Vid sidan om var en annan fånge lös och ledig, men han väntade snällt på sin tur att klås upp. Svensken frågade varför de slog fångarna, men det var tydligen den naturligaste sak i världen. Dessutom var fången kanske någon som varit soldat hos Charles Taylor, eller någon annan.

Att lära ut bra ledarskap i fångvården är inte lätt. Jag gav mig på ledarskap i pingst, och det kanske inte är mycket lättare.

Det var något sådant jag predikade om för några veckor sedan – ledarskap. Jag försökte mig på att säga att tjänande var ett mer relevant nytestamentligt uttryck för hur vi bör fungera. Jag undrar verkligen om man kommer att inbjuda brett till ”tjänandeseminarier” under Världspingskonferensen i Stockholm. Det ligger nog inte i tiden. Jag börjar bli mossig.

Så tillbaka till Skellefteå, och inte för hockey. Det är ju som det är med Skellefteå AIK. De har en lång väg kvar. Det gäller istället vår Second Hand. Även som PMU-anställd angår den mig i högsta grad. Hälften av överskottet från butiken slussas via avtal med PMU till projekt som PMU Interlife driver.

Jag har hört att vår föreståndare för Second Hand skall sluta sitt arbete. Jag tror att det hon får möjlighet att sätta på sitt CV är svårslaget. Under två år har Pingstkyrkans Second Hand i Skellefteå förvandlats från en liten ”hobbybutik” till vad den är idag. Det handlar om en tredubbling av omsättningen, och också en fysisk förvandling från ”Sveriges näst sämsta” butik(citat Tommy Granberg), till dagens: en rymlig, trevlig, ljus, öppen och mycket välbesökt lokal.

Här finns fantastiskt goda medarbetare, men visst har föreståndaren stor del i förvandlingen. Det har slitits och jobbats rejält där, men samtidigt har det funnits en vision, entusiasm och en drivkraft som fungerat även i motvind. På pluskontot sätter jag också ett evangelisthjärta som varit med och skapat en ny social tillhörighet i arbetsgruppen där nya människor har känt sig välkomna. Under de 2 åren har människor förts in i församlingen via Second Hand, det är något nytt för oss.

Som församlingsledare och flerårig medarbetare i Secondhandrådet, och även utifrån vårt samarbete i somras med lokalrenoveringen vill jag säga ett varmt tack för genomfört arbete.

Möte i mörker

Jag har suttit i sammanträde. Det var i går kväll, och det var PMU Liberias styrelse som sammanträdde.

Det var ett av säkert uppemot tusentalet sammanträden jag suttit på i kristna sammanhang. Jag brukar inte vara med som åskådare eller observatör . När jag väl är där deltar jag. Ibland kan jag få känslan att man har det nog lättare hemma i Skellefteå nu när jag är på långt avstånd. Men lättnaden i Skellefteå uppvägs kanske av lidande här!

Det här sammanträdet var ändå något annorlunda än de flesta jag varit på. Att det började 1 timme efter utsatt tid var inget ovanligt däremot. När vi startade 17:00 var det 3 mötesdeltagare som fortfarande inte kommit, men de skulle komma innan mötet var slut.

Det speciella med detta möte var att man bjudit in ordföranden för styrelsen på Foyasjukhuset. Jag har hört mycket om mannen, men aldrig träffat honom under första halvåret i Liberia. Nåväl, nu var han där. Han var inbjuden för att tala om åtgärder som den styrelsen vidtagit med anledning av ECHO-representantens ganska starka kritik av förhållandena vid sitt besök.

Naturligt nog kom frågan om fortsatt stöd för sjukhuset upp. Det känns som att man här räknat med att detta rullar vidare. Det är ingen som frågat eller önskat ett nytt projekt vad jag hört. Nu är det dags att planera för avrustning, eftersom projektet är slut vid halvårsskiftet. I detta sena skede blev det ändå tydligt att alla vill ha en förlängning, och frågan om möjligheterna till det ställdes till mig.

I själva verket kan jag inte svara på en sådan fråga. Här är det donatorn, Echo, som måste vara intresserad. Men det är också så att PMU Interlife måste se möjligheterna att bedriva ett framgångsrikt projekt, och att nå uppsatta projektmål. Dessutom är vi mycket sent ute nu.

Jag tog i alla fall tillfället att beskriva den stora besvikelsen över att det möte vi inbjudit till i Foya för 1,5 månader sedan inte blev av. Jag berättade varför vi behövde träffa alla nyckelgrupper och förklarade att framgångsrika projekt behövde allas samverkan. Det skulle behövas en ny anda av samarbete för att ett projekt överhuvudtaget skulle vara möjligt.

Jag visste att det var denne ordförande som avgjort att det inte blev något möte i Foya. Jag kände att jag ville ta chansen att förklara varför det hade behövts.

Åstadkom vi något i går? Var det ett bra möte? Jag tror att det skapat fokus på hur läget är just nu, men vad det leder till är omöjligt att säga.

Efter åtta någon gång var dieseln till generatorn slut. Strömmen bröts och mötet fortsatte i absolut mörker. Det vara bara ljuset från några mobiltelefoner och rösterna som visade att det fanns människor i rummet. Jag var kvar nästan en timme till, men sedan blev jag helt dödstrött och åkte hem.

Fem i tolv eller fem över tolv? Finns ljuset kvar i Liberia eller är det kolmörkt? Var finns vi i projekt och planering? Mycket dyrbar tid har tappats bort. Mycket hade kunnat bli bättre redan i detta projekt om nyckelpersonerna velat träffas. Nu har mötet skett och skyttegravarna är på väg att fyllas igen lite. Återstår att se hur det blir.

Bilder

Det finns olika bilder av Liberia. Jag försöker bidra med vad jag upplever, och sammantaget hoppas jag att det ger en bild. Det kan nästan vara som pusselbitar. En enskild pusselbit i ett stort pussel behöver inte avslöja mycket av hela motivet.

En sådan pusselbit tillförs med nya reportagefilmer om Liberia. Det var Emanuel Sandberg som ringde igår och gjorde mig uppmärksam på att Aftonbladet hade en dokumentärfilm om Liberia. Jag har undersökt hur det förhåller sig, och även hittat filmerna på YouTube.

”Vice guide to travel Liberia”, eller ungefär ”smart guide för att resa i Liberia” på svenska. De finns 8 sådana delar som ligger på YouTube. Jag vet inte om allt ligger på Aftonbladets film. Jag har inte bredbandskapacitet att kunna se sådant.

Reportagen, så långt jag sett går tillbaka till kriget och berättar om olika krigsherrar. Det handlar om vad de gjorde då och vad de gör nu. Även om det är reportagefilmer så vill jag inte påstå att detta är sanningen om Liberia. I så fall en av sanningarna. För att fotsätta med allegorin om pussel: Detta är pusselbitar med mörka motiv. Liberias helhet innehåller både högdager och djupa skuggor. Gör man ett reportage och vill få uppmärksamhet runt det är det kanske rätt att söka sig till skuggsidorna.

Kriget har gjort människorna fattigare på många sätt. Det har tagit bort mycket av framtidstro och optimism. Men det här är ett land där 60 procent av befolkningen är under 20 år. Det dröjer inte länge förrän de flesta inte har några krigsminnen. Vad som är viktigt är att demokratin får växa sig allt starkare. Biståndsberoendet har den fördelen att den värsta korruptionen hålls i schack.

Men visst, det är mycket man ser som man blir måttligt imponerad av. Jag besökte Ruth L Reeves skola idag, låg och mellanstadieskola på Duportvägen. Rektorns assistent gick omkring i den ganska överfulla skolan med sin piska, och hann nog med att slå till 5-6 barn under de par minuterna jag var inne där. Det var nära att jag själv önskat mig en större variant.

Det kan vara febern som gör mig otålig. Jag väljer nog att skylla på den. Tillfrisknandet går trögt, och jag jobbar i korta pass för att orka med. Det kanske får bli ett kort pass på bloggen också.


Vi hörs!

Urtima regn

Jag har varit sjuk. Med tanke på klimatet här kom jag att tänka på hur vi sa när jag var barn. ”Skyll te snuva öm sömmarn.” Något sådant var det, på det lokala, vilda tungomålet.

Uttrycket handlar om något som är otroligt. Man kunde även ibland säga rakt ut: ”Du lög för mä”. Det må vara hur det vill om ni tror mig eller inte, men jag påstår att jag haft snuva och halsont ett par dagar. Igår vaknade jag med rejäl feber. Idag, det är kanske därför det är svårt att tro att det beror på att jag är sjuk, stannar jag hemma från kontoret.

Jag hade i alla fall rejäl aptit på morgonen efter att i stort sett inte ätit något igår. Strömmen bröts 5 minuter före utsatt tid 08:25. Då var jag inte klar med brödrostning och andra förberedelser. Spisen här är en kombinerad el- och gasspis. Det var bara att sätta igång gasugnen och rosta klart. Det blev också ett par stekta ägg.

Kokkonsten har annars varit på riktigt låg nivå sedan jag kom hit. Hemma i Skellefteå är det inte helt ovanligt att jag lagar mat, och jag har också några specialiteter som till och med kan efterfrågas ibland. Jag känner mig väldigt beroende av att råvarorna skall vara som jag är van, och här ser det inte riktigt ut så. Egentligen finns det mesta ändå att köpa. Jag kanske får skylla på att det inte är så roligt att laga mat i ensamhushåll.

Jag får oväntat besök, och det blir kanske Gevalia. Det är ett par damer från Östersund som kommer hit i kväll, och skall sova över en natt. De skall åka genom landet och in i grannlandet Guinea. Strax innanför gränsen, alldeles vid Yekepa, ligger Bossou. De har arbetat i ett projekt mot FGM, kvinnlig omskärelse i det området. Projektet skall nu avslutas. Jag får berätta mer om bruket av kvinnlig omskärelse någon annan gång. De har lovat ta med ett kaffepaket i alla fall.

Nu var det regn i fel tid jag skulle berätta om. Vi har haft en hel del rejäla åskväder, och även riktiga tropiska regn här. Regnen kommer alldeles för tidigt. Det är egentligen mitt i torrperioden nu. Regn på fel tid ställer till en hel del besvär. Jordbruket i urskogen är framförallt en form av svedjebruk. Man rensar upp ett skogsområde och hugger ned träd och buskar. När detta fått torka i lagom grad, tänder man på alltihop.

Röjningen är kanske avklarad till största delen, men det är bara ett fåtal som hunnit bränna ännu. Är det inte tillräckligt torrt går det inte att bränna. Man säger att regeringen måste gå ut med ny information om på vilka tider man skall röja och bränna.

Kan det vara klimatförändringar som försvårar jordbruksarbetet? Det kan vara värt att tänka på att om så är fallet, är det förmodligen inte klimatförändringar som orsakats i Afrika, som står för bara 3-4 procent av världens utsläpp av växthusgaser. När vi ovilligt delar med oss av vårt välstånd, kan vi tänka på de som får betala för våra rikedomar.

OD

Idag är jag hemma i lägenheten. Anledningen är att vi fick ett läckage på toaletten i början på helgen, och idag passade det att ta hit reparatören. Jag har också ett annat läckage. Det regnar in! Vi får se om det går att åtgärda det också.

Jag behöver egentligen en vilodag efter att ha jobbat konstant nio dagar i sträck. Sedan minisemestern i Robertsport har det varit arbete varje dag. Seminariet torsdag till lördag förra veckan var intensiva, långa arbetsdagar. Söndagen var visserligen inte arbetsdag, men jag hade ju ansvaret att predika och gjorde så i minst 45 minuter. Med förberedelser och uppladdning är även det ansträngande, även om det kan vara roligt också.

På måndagen, J J Roberts födelsedag, hade jag räknat med att ha en lugnare dag. Så blev det inte. Dorbor ringde på morgonen. Man försökte samla ihop en representativ grupp för att arbeta med OD på kontoret, och han ville att jag skulle komma. Vid 11-tiden kunde vi starta, och jobbade till framemot 21 på kvällen. Igår fortsatte arbetet, och gruppen jobbade från 9 på morgonen till 19 på kvällen.

Vad är då OD? Bokstäverna står för Organization Development, eller organisationsutveckling på svenska. Det är ”samfundet” FPML – Free Pentecostal Mission of Liberia – som skall utvecklas. Här knyter man stora förhoppningar till det projektet som skall påbörjas 2011.

Det var en stor förmån för mig att få vara med i den här processen, som handlade om att arbeta fram en projektansökan. Vi var 13 personer samlade. De representerade de 4 församlingarna här i Monrovia och även Yekepa och Voinjama fanns med. Kolahun var inte representerade men hade gett fullmakt att representera dem. Generalsekreteraren, pastor Kanteh är född och uppväxt i Kolahun. Även pastor Bannah, ordförande i FPML och pastor i kyrkan Gods Glory fanns med.

Jag blev förvånad av den stora öppenhet och samstämmighet som fanns i problembeskrivningen. Alla i gruppen beskrev samma sak. Eftersom processen började med individuella intervjuer handlade det inte om grupptryck eller något sådant. Jag intervjuade generalsekreteraren, och han var helt öppen med problemen.

Det blir med visst stöd av personella resurser från PMU Interlife i Sverige som processen skall genomföras. Här knyter man stora förhoppningar till att OD skall medverka till att utveckla FPML till en enad och kraftfull organisation inom det civila samhället.

Det finns risker i den pågående processen. Alla vet att det finns partibildningar och klickar som arbetar i en annan riktning. Det var en svaghet i det här stadiet att Foya-kyrkan, som kanske är störst av alla med sina flera tusen medlemmar, inte var representerad. Tennison Falkornia, ansvarig administratör på sjukhuset och äldste i församlingen, var tvungen att resa upp med Oscar och Camilla på måndagsmorgonen. Han är en klok karl som säkert hade bidragit positivt till samlingen.

Det är ändå en starkt positiv utveckling på gång redan. Jag har märkt det sedan årskonferensen. Vårt seminarium visade på samma sak, och utvecklingen bekräftades av de här dagarna av samtal.

Ordförande Bannah har inbjudit mig att ha ett ledarskapsseminarium i en av Gods Glorys kyrkor en lördag, och att predika på söndagen. Jag tror mig veta att det handlar om att kunna adressera någon av de risker för rörelsen som man ser. Skulle det än handla om några extra dagars arbete, så finns ingen möjlighet för mig att tacka nej till en sådan inbjudan. Det är för att fullgöra ett sådant arbete som jag är här.

J J Roberts dag

Idag måndag är det åter helgdag i Liberia. Det är J J Roberts födelsedag. J J Roberts är död sedan länge. Han var Liberias förste president.

Det är inte tårta som gäller till Roberts födelsedag, utan det är min frukost som finns på bilden. Det syns tydliga spår efter Gustavs besök. Han hade med lite utrustning för att kunna brygga riktigt kaffe, och jag köpte kaffekannan till höger. Bregott hittar man inte heller i affärerna här, utan det är direktimporterat via Gustav.

Som synes är det en enmansfrukost. Foya-gruppen, Börjessons och Lovisa, reste före 7 i morse. De valde att fira grundarens födelsedag efter vägen mot Foya.

J J Roberts liv säger en del om Liberias situation även idag. Han blev den förste presidenten, och den förste färgade som regerade i den nya kolonin. När man röstade för självständighet 1847 blev han den förste presidenten. Han var framgångsrik i arbetet att få internationellt erkännande, och att inkorporera omgivande infödingsområden i Liberia. Han var president 1847 – 1856. I statens tidiga år blomstrade ekonomin och utvecklingen gick snabbt framåt.

Snart kom svårare tider. Kostnaden för import av vad som behövdes översteg exportinkomster som kom från kaffe, ris, palmolja, sockerrör och timmer. Man hade tagit lån i England för att kunna bygga vägar, broar och annat nödvändigt för utvecklingen. Kostnaden för lånen var mer än man kunde klara. Roberts återkallades som president, och blev Liberias sjunde president 1872 till 1876. Han var en god diplomat och reste till England för att förhandla om lånevillkoren. Uppdraget misslyckades. Påfrestningarna och missräkningen påverkade presidentens hälsa negativt, och under senare delen av presidentperioden var det vicepresidenten som agerade som president. Joseph Jenkins Roberts dog 1876.

Liberia är även idag ett fattigt land. Det skulle nog räknas som fattigt även utan den 20 år långa perioden av krig som man genomlevt. Det var 20 år av tillbakagång i ekonomi och resurser i form av exempelvis utbildning. En hel generation har i stort sett gått miste om utbildning. Först nu är det möjligt att ta examen. Börjessons berättar att första ”graduation” från skolan i Foya var i fjol.

Därför är det också många som nu går i skola, trots att man kan tycka att de inte är i skolåldern. Joe, ekonomen som dog var +40 och gick på universitetet. Så även pastor Bannah som är FPML:s ordförande, även han i 40 årsåldern kanske. Alvin Gissi som jag berättat om förut är student, inte heller han i typisk skolålder.

Liberia lider av ett lillebrorskomplex. Man upplever att man alltid fått be om saker med mössan i hand (förutom att det är ont om mössor i landet). Det finns många duktiga, intelligenta människor här, och de flesta är det lätt att tycka om. Den positiva gruppdynamik som seminariet ledde till var till exempel högst påtaglig.

Jag vet att ordförande Bannah och generalsekreterare Kanteh träffas idag för att samtala om seminariet, och framtidsfrågor som aktualiserats där. Jag hoppas på ett positivt möte och att något bra kan komma ut av det. Det skulle behövas.

Liv

Ryktet om min död är betydligt överdrivet. Det är bara det att det har varit så mycket att stå i, att jag har inte hunnit rapportera vad som hänt. Det har i alla fall hänt positiva saker.

Det var förra gången det handlade om död. Varför inte om liv nu. Johan och Elina representerar det på rubrikbilden, och de har samma midjemått hör jag av Julia som skickade bilden. Jag hoppas se resultatet av allt detta när jag åker hem i slutet av April.

När det gäller kursen blev det långt över förväntan. Vi hade beslutat att sänka vår förväntan, både på innehåll och deltagande. Dessutom hade vi beslutat oss att vara flexibla. Det behövdes! Thinkers Village är ett hotell som ägs och drivs av liberianer. Arrangemangen vad gäller lokaler och tider för mat och annat krävde hög flexibilitet av oss. Annars var maten utmärkt och lokalerna bra, om de inte skiftat från dag till dag.

Förväntan på antalet var ända neråt under 15, men jag sa 20 till lokalägaren. Vi var 21 första förmiddagen. Då ringde man från FPML, samfundsledningen, och ville sända 6 till. Naturligtvis fick man det. Det blev lite dyrare än beräknat, men det var det värt om vi fick med de viktiga aktörerna.

Före lunch hade vi alltså 27 personer samlade. Materialet från PMU Interlife´s projektmanual utgjorde mycket bra tändved för diskussionerna. Bara grundvärderingarna ägnade vi mer än 1 dag åt, och det var en dag av intensiva diskussioner. Samtalen knöt ihop skrivningarna med liberiansk erfarenhet och liberianska förhållanden. Det var aldrig aktuellt att ändra någon formulering. Jag vet från att flera gånger jobbat med dessa texter, i Boden och på PMU i Stockholm, att det är ett starkt material.

Dorbor fick ensam klara sista timmen på torsdag eftersom vi fejade oss för ambassadörsmottagning på kvällen. Sveriges ambassadör i Liberia, Karin Wall, fanns på plats och välkomnade oss till den lilla restaurangen där det var mingel, dryck och snittar. En hel del dignitärer fanns på plats, bland andra Liberias utrikesminister. Ett drygt 20-tal svenskar träffade vi också.

Vid rekapituleringen dag 2 gjorde man gruppvisa teckningar av upplevelserna från dag 1. Det var en stark upplevelse att höra dessa. Dag 2 fortsatte vi med grundvärderingar + människosyn och syn på kunskap och lärande. Tempot i vad vi hann med var lågt, men det var en del av den nödvändiga flexibiliteten för att samtalet skulle kunna flöda.

Det skall också sägas att Dorbor, direktören, fick visa upp att han gått PMU Interlife´s facilitatorsutbildning. Han gjorde en utmärkt insats som samtalsledare med kulturell kännedom. Sammanfattningen från dag2 var intressant. Dorbor bad deltagarna att formulera i en mening hur gårdagen varit. Det blev starka positiva bilder.

Vi hade förstått att det var läge att prata partnerskap på lördagen. Oscar hade förberett det området, och det blev en riktigt bra höjdpunkt på hela seminariet. Efter lunch avslutade vi med en mer formell utvärdering och utdelning av kursintyg. Vi tog också en rundabordsöverläggning om aktuella partnerskapsfrågor. Det gällde PMU Liberia i förhållande till FPML, men också Liberia i relation till Sverige. Allt i en mycket öppen och god atmosfär.

Det var egentligen 3 dagars samtal om förhållandena i Liberia, som faciliterades av att vi utgick från PMU Interlifes projektmanual. Vad blev resultatet? Svårt att säga, men jag sa att detta var mina 3 bästa dagar i Liberia så långt.

Nu kommer jag just från kyrkan Gods Glory här inne i centrala stan där jag predikade på förmiddagen. Intressant och bra på många sätt för mig. Det var FPML:s ordförande som inbjöd mig i samband med konferensen.

Decoration Day

I dag är det helgdag i Liberia, Decoration Day. Sedan 1916 har dagen firats andra onsdagen i mars varje år. President Ellen Johnson Sirleaf har i en kungörelse inför dagen påtalat att helgdagen skall iakttas strikt.

Vad är Decoration Day? Det är närmast att likna vid vår Alla Helgons dag i November. Det handlar om åminnelse av de döda. I presidentens kungörelse står det ”att hålla i minnet och vårda den tillgivenhet, glädje och tillfredsställelse samt omsorg som fanns mellan dem och deras familjemedlemmar som en gång levde i denna världen. ” Det står också att dagen firas ”till minne av släktingar, anhöriga och vänner genom gudstjänster, böner, hyllningar och dekoration av kyrkogårdar för att hedra de döda.”

Liberia har en särskild kontakt med USA, eftersom staten bildades av frigivna slavar därifrån. I USA finns samma helgdag, men man har moderniserat språkbruket och syftningen så att det sedan 1967, även officiellt heter Memorial Day (Åminnelsedagen). Det är lite typiskt att Liberia stannar kvar i ett äldre språk. Särskilt i officiella sammanhang får det gärna uttryckas så ålderdomligt och högtravande som möjligt.

Helgdagen innebär i alla fall att alla affärer är stängda. Kontoret är stängt, och presidenten uppmanar i sitt dekret även utlänningar att iaktta helgdagen. Jag hoppas att vi gör det. Oscar, Camilla och jag är på Royal och jobbar med rapporter och kommande arbetsuppgifter. För min del kommer jag att ha ansvar för ett 3-dagarssseminarium som startar i morgon. Det pågår alltså till och med lördag.

Seminariet har jag skrivit om tidigare och då knutit stora förhoppningar till. Det blev inställt då, och när vi nu genomför det är det en nedtonad version. Nu är det inte hela rörelsen, utan vi koncentrerar oss på personalen hos PMU Liberia. Jag har omarbetat och krympt materialet en del. Förhoppningsvis blir det ändå ett bra serminarium.

Senare i eftermiddag skall jag ändå ha ett par möten på kontoret. Det är en del att ordna inför seminariet, och jag behöver samordna med Dorbor som är medfacilitator, för att använda ett fint ord. Det är minst sagt fullt upp, och helgen blir hektisk. Jag har lovat att predika i en av kyrkorna, och just nu känns det som att jag får börja om nästan från noll med mina förberedelser för det. Dessutom kommer jag ju att jobba till och med lördag.

Det är bra att det blir mycket att stå i. Jag kände av ett stänk av hemlängtan när jag lämnat Gustav på flygplatsen i måndags. Kände behov att ringa hem och prata med Karin. Att känna saknad är svårt, men samtidigt bra. Det visar ju ändå att man har något att sakna.

Decoration Day handlar om omsorg och åminnelse av de döda. Det är viktigt. Ännu viktigare är omsorg om de som lever. Det är bra att bli påmind om det behovet.

Safari

Det blev 30 mil vi reste. Vi har varit i 3 län och sett 2 residensstäder av helt olika karaktär.

Robertsport är en ”turistort” vid kusten, drygt 10 mil nordväst om Monrovia. Den ligger i ett County (län) som heter Great Cape Mount, och Robertsport är ”residensstad” där. Det bor inte mer än ca 4000 människor på orten. Staden ligger egentligen på en landtunga mellan den stora sjön Lake Piso och havet. Sjön har en smal öppning mot havet, och vid den öppningen på bergssidan, vackert belägen mot havet ligger Robertsport.

Mycket i staden vittnar om en gången storhetstid. Det finns ett nät av breda betongvägar. Det regnar 5,5 meter per år här och vattnet har underminerat vägen så att betongflaken brutits sönder på många håll. Det finns också åtskilliga ruiner efter vad som varit mycket fina hus. I nuläget tycks flera användas fast det saknas tak och fönster med mera.

Det som drar diverse västerländsk NGO-personal till orten är framförallt Nanas Lodge, som ligger vid en mycket bred sandstrand. Anläggningen består av ett antal stora tält med restaurang och toaletter med mera. På helgerna är det ett populärt utflyktsmål.

Det var redan på fredag förmiddag vi åkte, och då var det inga problem att boka. Fredagen var mycket solig och varm. När vi checkat in och skulle ned till havet var det en pina att gå barfota över den stekheta sanden. Det var betydligt klokare att ha skor där.

Robertsport är också ett surfparadis. Kraftiga vågor slår in snett mot stranden. Det skapar en mycket kraftig sidriktad ström bara några meter ut i vattnet, och det var rätt jobbigt både att komma ut i vattnet och att sedan komma upp. På fredag badade vi så mycket vi orkade.

Efter en rätt varm natt i tältet vaknade vi med mörka regnmoln på himlen på lördagsförmiddagen. Det kom ändå bara något enstaka regnstänk. Mera bad, och efter lunch åkte vi tillbaka.

Halvvägs mot Monrovia svängde vi norrut. Vi var nu i länet Bomi och åkte mot dess residensstad Tubmanburg. Den staden är inte mycket större än Robertsport, men känns mer typisk för vad man sett i Liberia. Det är mer av en koncentration av hyddor, än gamla förfallna patricierhus.

Vi åkte vidare till Bomisjön, eller Blue Lake som den också kallas. Jag var där förra lördagen. Nu var det molnigt, nästan mulet, och färgspelet i vattnet märktes inte alls så mycket som i klart väder. Vi fick i alla fall lite sötvattensbad innan vi åter styrde söderut mot Monrovia som ligger i länet Montserrado.

Idag har vi varit på möte i Thomas kyrka, och Gustav blev rejält välkomnad där. Det är nog enklare att se nya människor när man bara är drygt 30 på mötet.

Med andra ögon

Märks det att vi halvt om halvt har semester? Det är några dagar sedan jag postade något på bloggen. Jag försöker använda det faktum att Gustav ser Liberia med andra ögon än mina. Därför är det mest hans bilder idag.

Vi har det bra här. Visserligen klagar han på de kort jag sätter in på honom, och visserligen slår han mig i de spel vi spelat. Han är dessutom ganska åkrädd i bilen, och tycker nog att trafiken här är besvärlig och till synes utan regler. Han uppskattar inte helt att jag, som han tycker, anpassat mig och även själv struntar i alla trafikregler. Jag försöker lugna honom med att jag sedan oktober egentligen bara åstadkommit ett par plåtskador på bilen, och kört loss en kofångare från en annan bil, men han låter sig inte helt lugna utav dessa uppenbara fakta.

Vi har varit på jobbet alla dagar utom måndag, när vi ju hade hantverkare på gång. Gustav har uppdaterat en dator, där han 4-dubblat primärminnet, och nu står en annan dator från kontoret på bordet i lägenheten. Delldatorn, som är rätt ny, fungerar inte alls. Det gäller att hitta en strategi hur vi skall få igång den.

Vi har ändå hunnit med några stränder på eftermiddagarna, både på östra och västra sidan om stan. I öster, på Thinkers Village, var det rejält höga vågor, nästan av surfkaraktär. I väster är det en annan typ av vågor, då det finns stenblock som sticker upp en bit ute i vattnet. De bryter upp vågorna.

Ikväll kom Frida, Agnetha och Per ner från Foya – de har förstås rest hela dagen. Vi träffade dem på kvällen, tillsammans med Peter från Sida. Det blev middag på Cape Hotel, en ny bekantskap för mig. Det ligger alldeles invid Mamba Point Hotel. De berättar att det inte kändes helt lugnt efter vägen, och nu kändes det mest spänt i Zorzor. I morgon bitti lämnar dessa turister Liberia. Det är inte många som kommer hit som turister, men jag tror inte att de återvänder missnöjda med vad Liberia kan erbjuda.

I veckan har jag haft kontakt med ett par svenska kvinnor från ABF i Östersund som kommer hit i slutet av mars. Det är egentligen Guinea de skall besöka i första hand, men vägen från Monrovia till Guinea, i gränstrakterna till Liberia blir bara en tredjedel av vad det skulle vara att åka genom Guinea hela vägen från Conakry.

Dorbor, PMU Liberias direktör, skulle skriva inbjudningsbrev att biläggas visumansökan till Liberia. Jag fick ett material som handlade om projektet, och jag översatte den svenska texten till engelska på 2-3 timmar. Gustav påpekade att det nu finns intressanta översättningsprogram, och nämnde Google Translate. Vi provade den, och på någon minut hade det programmet åstadkommit en i det stora hela riktigt vettig översättning. Fantastiskt! Det finns alltså gratisprogram som översätter löpande text mycket bra. Det behövs bara små justeringar efteråt. Resultatet blev att jag snodde ett par delar av den översättningen som i de styckena, konstigt nog, var bättre än min.

Nu blir det ledighet mer på heltid, i morgon åker vi till Robertsport, ett bad och surfparadis ett par timmar västerut från Monrovia. Möjligen försöker vi hinna Blue Lake, eller Bomi Lake som den egentligen heter, på hemvägen. På söndag är vi tillbaka och då skall jag försöka berätta mer av vad vi upplevt

Edit: lade till länk till Google translate

Gustav i Liberia

Det var igår eftermiddag jag hämtade min son Gustav på flygplatsen. Han har redan mer än ett dygn i Liberia. Det är naturligtvis roligt för mig att få visa Monrovia för honom.

Det har varit mycket reparationer i lägenheten. Luftkonditioneringen löstes i lördags. Det blev alltså bara en natt i hetta för mina gäster. De bytte för övrigt till Peters lägenhet i går, och vad jag vet är de nu redan i Foya. Oroligheterna i Voinjama har lagt sig och därmed kunde transporten med Frida, Agnetha och Per gå upp idag. De åker upp med Moses som är chaufför, och Vanson som åker upp för att betala löner.

I lördags var vi på en minnesvärd resa till landskapet Bomi. Det var drygt 7 mil till ett ställe som heter Blue Lake, ”blå sjön”. Där fanns en badplats och det var riktigt roligt att bada där. Helt klart vatten så att man lätt såg botten på 10 meters djup. Solen var stark och solbrännan kändes efteråt.

Men åter till reparationerna. Det har varit accelererande läckage ur varmvattenberedaren, och idag kallade jag på reparatören. Han kom snart fram till att det var dags att byta beredare, och kom med en ny som han skruvade in. Jag var tvungen att stanna hemma medan detta pågick. En lugn start var bra för Gustav, som var trött och lite tagen efter den långa resan via Etiopien.

På eftermiddagen gick vi runt på stan på jakt efter badbyxor. Det var inte så lätt att hitta. Gustav fick uppleva den svåraste hetta han hittills känt. Senare blev det poolen, med diverse dykövningar. Vi saknade en poängdomare som kunde satt poäng på våra magplask och överslag. Middag blev det på strandrestaurangen Golden Beach, med ackompanjemang av rejält stora Atlantvågor som slog in.

Gustav kommer att få arbeta lite som datatekniker här. Vi har redan uppdaterat till Windows 7 på min arbetsdator, och han har även hunnit titta på Camillas dator som fanns kvar här. Han har med sig en försvarlig bunt med minneskapslar, både för bärbara maskiner och för stationära. Vi skall försöka jobba med datorerna på kontoret och höja nivån lite där.

Kontoret är fortfarande präglat av Joe´s hastiga bortgång. Begravningen blir på lördag. Veckan därpå hade vi planerat en utbildning, men Dorbor har bett om uppskov. Jag tror att det mest handlar om känslomässiga svårigheter. Jag har fått privata bidrag till begravningen som jag skall förmedla. Är det någon mer som vill bidra till kostnader eller familjens fortsatta uppehälle så förmedlar jag gärna det. Jag tar mig friheten att föreslå att i så fall kontakta Monica Einarsson på PMU Interlife. Hon har kontonummer och andra uppgifter. Hennes telefonnummer hittar man via PMU:s hemsida.