Möte i mörker

Jag har suttit i sammanträde. Det var i går kväll, och det var PMU Liberias styrelse som sammanträdde.

Det var ett av säkert uppemot tusentalet sammanträden jag suttit på i kristna sammanhang. Jag brukar inte vara med som åskådare eller observatör . När jag väl är där deltar jag. Ibland kan jag få känslan att man har det nog lättare hemma i Skellefteå nu när jag är på långt avstånd. Men lättnaden i Skellefteå uppvägs kanske av lidande här!

Det här sammanträdet var ändå något annorlunda än de flesta jag varit på. Att det började 1 timme efter utsatt tid var inget ovanligt däremot. När vi startade 17:00 var det 3 mötesdeltagare som fortfarande inte kommit, men de skulle komma innan mötet var slut.

Det speciella med detta möte var att man bjudit in ordföranden för styrelsen på Foyasjukhuset. Jag har hört mycket om mannen, men aldrig träffat honom under första halvåret i Liberia. Nåväl, nu var han där. Han var inbjuden för att tala om åtgärder som den styrelsen vidtagit med anledning av ECHO-representantens ganska starka kritik av förhållandena vid sitt besök.

Naturligt nog kom frågan om fortsatt stöd för sjukhuset upp. Det känns som att man här räknat med att detta rullar vidare. Det är ingen som frågat eller önskat ett nytt projekt vad jag hört. Nu är det dags att planera för avrustning, eftersom projektet är slut vid halvårsskiftet. I detta sena skede blev det ändå tydligt att alla vill ha en förlängning, och frågan om möjligheterna till det ställdes till mig.

I själva verket kan jag inte svara på en sådan fråga. Här är det donatorn, Echo, som måste vara intresserad. Men det är också så att PMU Interlife måste se möjligheterna att bedriva ett framgångsrikt projekt, och att nå uppsatta projektmål. Dessutom är vi mycket sent ute nu.

Jag tog i alla fall tillfället att beskriva den stora besvikelsen över att det möte vi inbjudit till i Foya för 1,5 månader sedan inte blev av. Jag berättade varför vi behövde träffa alla nyckelgrupper och förklarade att framgångsrika projekt behövde allas samverkan. Det skulle behövas en ny anda av samarbete för att ett projekt överhuvudtaget skulle vara möjligt.

Jag visste att det var denne ordförande som avgjort att det inte blev något möte i Foya. Jag kände att jag ville ta chansen att förklara varför det hade behövts.

Åstadkom vi något i går? Var det ett bra möte? Jag tror att det skapat fokus på hur läget är just nu, men vad det leder till är omöjligt att säga.

Efter åtta någon gång var dieseln till generatorn slut. Strömmen bröts och mötet fortsatte i absolut mörker. Det vara bara ljuset från några mobiltelefoner och rösterna som visade att det fanns människor i rummet. Jag var kvar nästan en timme till, men sedan blev jag helt dödstrött och åkte hem.

Fem i tolv eller fem över tolv? Finns ljuset kvar i Liberia eller är det kolmörkt? Var finns vi i projekt och planering? Mycket dyrbar tid har tappats bort. Mycket hade kunnat bli bättre redan i detta projekt om nyckelpersonerna velat träffas. Nu har mötet skett och skyttegravarna är på väg att fyllas igen lite. Återstår att se hur det blir.