Skurar av höjden!

Det var en av favoritsångerna vi sjöng i min barndoms möten.

Skurar från höjden, ymniga sänd oss o Gud.
Droppar ej endast men skurar, Herre att falla nu bjud.

Jag vet inte om författaren Daniel Webster Whittle hämtade inspiration från tropikerna, men nu vet jag i alla fall hur det är med sådana skurar. ”De är inte att leka med”. I och för sig är det översättaren John Ongman som ännu tydligare kopplat till fysiskt regn.

Idag är det en sådan dag av skurar från höjden. Det handlar genast om att vada fram i vatten. I söndags var jag inne i stan och skulle ta ut pengar i en automat. Det var att passera områden med kanske 20 centimeter djupt vatten. Jag tvekade innan jag körde, men min Pickup hade inga större problem med de vattenmassorna. På något sätt kan jag tänka att sången skulle varit mindre populär i Liberia.

På tisdag till veckan bär det av på den sista resan här. Det blir en veckolång resa upp till Lofa. Det är min sista möjlighet att se vad regnet åstadkommer med jord- och stenvägarna här. Jag kallar det inte för grusväg det som finns däruppe. Det vore en alltför positiv beteckning. Troligen svänger vi också förbi Yekepa, och dit är det en riktig grusväg.

Vi har sagt upp lägenheten så jag måste hitta tiden någonstans att hinna städa ur den. Det är inte så lätt eftersom mycket ligger på. Jag har fortfarande ”fritidsarbete” att göra. Fredag och lördag har jag blivit inbjuden till en minikonferens som FPML har. Ungdomssektionen har inbjudit till möte i morron. Dessutom är det fullt upp nu med ett stort projekt som är startat nu för att utveckla PMU Liberias organisation och rutiner. Det är fantastiskt roligt att få spela med lite grann i det arbetet. Jag har en hel del erfarenheter som passar riktigt bra här. Projektarbete är vi ju inte främmande för i Sverige, medan det känns som mer av en nyhet här.

Lägenheten var jag för övrigt nära att bli utlåst ifrån, eftersom rutinen att betala hyran tog en dryg vecka hos PMU Interlife. Att räkningen är 3,5 månader sen, och att vi fått stöta på flera gånger för att få den, ansågs kanske inte lika viktigt. Jag kanske blir utlåst i alla fall. Idag har man svetsat på fästen för hänglås. Ibland blir det tydligt att man är i Afrika.

I Afrika, men samtidigt hemma i Sverige. Kontakten hem är oerhört viktig, och en förutsättning för att jag skall kunna vara på plats här fullt ut. Denna vecka firar jag och min fru 33-årig bröllopsdag. Tack Karin! Denna vecka fyller också min bror Rolf 60 år, och har fest hemma i det gamla föräldrahemmet i Fäboliden. Jag försökte engagera Tomas kyrka i firandet av honom i Söndags, och de ställde glatt upp på det och sjöng ”Happy Birtday” så det dånade. Däremot misslyckades jag tyvärr med att filma. Jag får helt enkelt hälsa: Hjärtligt grattis Rolf!

90 år

Samma år som den första svenska pingstmissionären kom till Liberia föddes min svärfar, Edvin Jonsson, som firar 90-årsdagen idag. Firandet sker i vår stuga med öppet hus. Själva födelsedagen var i torsdags, men idag firas det. Kortet härovan är också från stugan för en knapp månad sedan. Då gjorde man palt och svärfar skar fläsk och Karin och han samarbetade i matlagningen.

Svärfar är själv sladdbarn, och föräldrarna var ganska gamla när han föddes, jag tror att mamman Maria, var några år över 40. Det betyder att han överlevt sina syskon med många år, och nu är det också några år sedan hustrun Gunhild dog. Edvin är välsignad med en god hälsa. Jag vet inte om han kör själv idag, men på kortare sträckor och i gott dagsljus använder han bilen fortfarande.

Jag tror inte att jag uppnår den ålder som svärfar har, men om jag gör det skulle jag gärna vilja vara som han. Fortfarande med intresse för det som sker i omvärlden nu, och samtidigt med oceaner av erfarenhet och minnen att dela med sig av. På avstånd hoppas jag på och tillönskar en trevlig högtidsdag.

Släkt och vänner kommer till stugan. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn - 2 stycken, Kalle och Elvira, kommer att vara på plats. Elvira är det andra av barnbarnsbarnen. Lailas Kalle är nog uppemot ett år äldre. Jag har bidragit med lite frågor till en tipspromenad, och nu märker jag att jag redan gett 2 svar. Hoppas festbesökarna inte läser bloggen först!

Här är det nu lite annorlunda än det varit tidigare under min vistelse här. Börjessons sovrum står tomt. Likadant är det förstås med Lovisas plats för madrassen i stora rummet vid altanfönstret. Lovisa och pojkarna åkte för 3 veckor sedan och Oscar och Camilla i söndags. Alla är åter i Sverige och njuter det försommarsvala (?!) vädret. Även Nils, vår svenske kompis, är i Sverige några dagar till innan han återvänder hit igen.

Det finns egentligen inte tid att uppleva ensamhet eller drabbas av alltför mycket hemlängtan. Även om det just nu är högtidstider i Sverige, kronprincessbröllop och flera mer familjenära tilldragelser som jag kommer att missa.

Igår kväll kom jag hem vid åttatiden från jobbet, och idag, lördag, startar vi 9. Det är ett intensivt tryck nu. Jag hade önskat att det varit så hela tiden. Då hade det gått att åstadkomma mycket här under min tid, men å andra sidan kanske jag behövde tiden av anpassning och att också liberianerna behövde lära känna mig och börja lita på mig. I vilket fall: Jag har det bra där jag är, och trivs mycket bra i Liberia.

Edit Söndag: Kalle var inte med på festen - sjuk. Fredrik, fadern, var hemma och skötte. Det betydde att Elvira fick Farmorsfar för sig själv, och enligt uppgift tog hon väl vara på den chansen, och till och med somnade i Edvins knä.
Det var många gäster där under dagen, men har man haft 90 år på sig att samla vänner skall det väl märkas!

Edit Måndag: Uppdatering med bilder från detta event, och från stugan
* Förberedelsearbete i köket
* Liberiamissionär Selma Eriksson - kom till Foya 1975
* 4 Generationer: Edvin, Karin, Johan och Elvira. Nästan precis 90 års spännvidd
* 3 av 4 svågrar
* Inhämtande av erfarenhet
* Svartvit Flugsnappare. Intensivt fågelliv hör också till vår stuga

Nedskärningstid

Nej någon riktig kris är det inte, men vi har fått göra bantningar. Jag satt i ett möte i veckan när Karin sökte kontakt, och jag svarade via dialogrutan i Skype att vi sammanträdde om budgeten och att det var smärtsamma nedskärningar.

Det är några veckor sedan vi började räkna på budgeten, och såg möjligheter att förlänga projektet med 2 månader. Jag minns särskilt en kalkyldag på Royal. Det såg bra ut.

Någon kanske tycker att lite kalkylering borde inte vara någon större konst för mig, eftersom det ligger nära både utbildning och erfarenhet. Problemet med att kalkylera i denna typ av projekt är som att skjuta på löpande älg om man får öppna ögonen i 2 sekunder och sedan måste vänta 5 sekunder på att avlossa skottet utifrån det intryck man fick.

Anledningen till de bekymren är att flera valutor är inblandade, Euro, kronor och US dollar. Dessutom överförs pengar i poster från Sverige och det är alltid tidsförskjutningar. Det är först när man ser vad man får som man vet verkligheten. I vårt fall var det runt 40 000 dollar mindre än vi räknat med, eller uppemot 25% mindre än vi trott. Det var anledningen till de smärtsamma nedskärningarna. Det blir fortfarande förlängning, men med andra villkor.

Bilden visar generatorhuset vid kontoret. Stora generatorn ”rasade” för drygt en vecka sedan. Den kommer inte att repareras förrän tidigast i augusti. Det finns en liten generator som kan driva det nödvändigaste, men ett svalt och skönt luftkonditionerat kontor har jag inte längre. Jag svettas i bilen också. Det beror på en mindre lyckad inbesparing tidigare. Vi försökte laga luftkonditioneringen där på en ”udda ” verkstad för halva priset. Det fungerade inte så bra.

På kontoret bantade vi 2,5 tjänster utifrån vad som varit. Anställningsstopp införs, vakanser ersätts inte heller i Foya. 2 av de tre bilarna (inklusive en bil som varit mest i Foya) ställs undan. Endast en bil används åt gången. Bara en resa per månad till Foya, för lönebetalning, och samtidigt medföra mediciner och allt annat nödvändigt, kommer att företas. Det är inte osthyvel i budgeten, utan strykning av hela budgetposter som gjorts.

Men det positiva är att vi kommer att kunna förlänga projektet. Verksamheten kommer att kunna fortgå. Även planerade renoveringsarbeten kommer att genomföras, och budgeten kommer att hållas. I alla fall utifrån ett finansiellt och administrativt perspektiv, och i en afrikansk kontext, är det här ett rätt välskött projekt. Det är i bara ringa utsträckning, min förtjänst.

Börjessons väskor står packade i lägenheten, och avresan sker idag. Det har kommit arga påringningar sista dan om genomförda förändringar. Det är mer ett tecken på att jobbet är utfört. Den roll Oscar haft att styra projektet handlar inte om att söka popularitet.

Konferensen blir festival

Precis en månad till blir jag kvar i Liberia. Torsdag kväll den 8:e Juli landar jag i Skellefteå. Mitt under Lappis!

Det återstår mycket att göra här. Under helgen och på kvällarna arbetar jag med översättning. Det är ett bra sätt att ännu mer komma in i materialet som handlar om pingstmissionen här, och svenskarnas gärning.

Jag var framme vid sena krigsåren, och blev berörd av något som hände på Nyhemsveckan 1944. Det var i de traditionella frågeseminarierna som då fanns, som en fråga togs upp till behandling: ”Har vi gjort vad vi kunnat för den yttre missionen” Det var ”lekmannen” K G Ottosson som lämnat in frågan. Han utmanade pingstvännerna till större engagemang, och resultatet blev ett beslut att samla in tio miljoner kronor (betänk 1944), och att sända ut 100 nya missionärer. I Evangelii Härold skrevs ”aldrig tidigare i pingstväckelsens historia har missionsfrågan omfattats med större gripenhet”.

Tio av dessa missionärer sändes till Liberia efter krigsslutet. Utan att nämna deras kvalifikationer kan jag säga att jag är imponerad. Tillsammans med dessa högt kvalificerade missionärer sändes också nödvändig utrustning för transporter, byggnadsverksamhet och övrigt som behövdes. Höglund, som varit här redan tidigare, ger instruktioner till missionsexpeditionen i Stockholm att man skall berätta för myndigheterna här att det finns ett ökat missionsintresse i Sverige, och att ”medel ställts till missionärernas förfogande för att kunna arbeta obehindrat”. Det var slut med mellankrigstidens ”nödår” för missionärerna.

Resultatet blev, vad jag kan förstå, en succé. Verksamheten var framgångsrik på många sätt. I detta avlägsna hörn av Liberia växte stora församlingar upp. Ett sjukhus med för landet hög kvalitet skapades. När jag var i Voinjama för några veckor sedan var en gästtalare där. Han nämnde om Lofa som ett bildningscentrum. Förhållandevis många människor från detta område har gått vidare till högre utbildning och tjänat landet på höga poster. Det var de svenska missionärerna som hade startat skolverksamhet.

Låt oss lämna 40-talet och åter gå till nutid. Läser om att Lapplandsveckan nu även officiellt blir Lappis, och att det inte är en konferens längre utan nu kallas festival. Naturligtvis måste allt utvecklas med tiden.

Man kanske inte skall fästa så stort avseende vid ord - eller ska man det? Ordet konferens handlar för mig om dialog. Konferensen var ett forum för individer och församlingar att dryfta viktiga frågor, men också för uppbyggelse. De ”vibbar” jag får av ordet festival är enkelriktad kvalitetsunderhållning. En festival är ett stort musik- eller annat kulturevenemang säger Wikipedia. Ordets koppling till underhållning är tydlig. Jag hoppas att det inte bara blir så. För arrangörerna är utmaningen att behålla folkrörelseperspektivet, om Pingst i Sverige skall behålla sin unika kraft som påverkat omvärlden så starkt, det som bidragit till att forskare hävdar att man betytt ”oproportionellt mycket för världens evangelisering”. Jag tror det är fortsatt viktigt att hitta former för lekmannainslag, om än inte precis på samma sätt som 1944. Det behövs kända och framstående talare, men också en spegling av ”det allmänna prästadömet.” Så var det i de forntida frågeseminarierna. Jag önskar att det blir så även på Lappis 2010 och framöver.

Hoppas vi ses på festivalen Lappis!

Första nattvarden i Tomas kyrka

I Tomas kyrka igen idag. Jag kom när det var dags för vanliga mötet, strax efter 11. Samlingen hade redan pågått en timme, och det var bara 6 personer på plats! Jag anade inte att jag en dryg timme senare skulle lyssna till en kör med 11 medlemmar.

Ursäkta förresten att kortet inte är har så mycket med texten att göra, men visst är de fina på familjebilden, och jag är ju faktiskt farfar om nu någon glömt det.

Man kommer sent här, och pastor Tomas höll ett brandtal mot sen ankomst och bad också med adress mot krafter som ville hindra Guds verk. Jag predikade om andra avdelningen av Herrens bön, och hade gjort lite skyltar med orden. Först trodde jag inte deltagarna skulle räcka att hålla i skyltarna, men det blev ingen fara med det. Det var över 30 till slut.

Första söndagen i månaden är nattvardssöndag. Det var första nattvarden i nya församlingen, som väl har ett drygt 20-tal medlemmar. Det var intressant och gripande. Det var den andra brödsbrytelsen jag upplevt i Liberia, men den första där jag var med och serverade. Jag har handlat lite engångsmuggar, som nu noga diskades efteråt. Det var ingen märkvärdig nattvardsservis, men det är inte huvudsaken. Det var en fin högtid.

Jag har en förhoppning att vi skall kunna sortera in gruppen bättre i ”samfundsorganisationen” här. Här krävs en viss storlek och ekonomisk styrka, bland annat, för att bli fristående församling. Annars är man utpost till en självständig församling. Verksamheten har startat utan speciellt stöd eller uppbackning från annat håll. Tomas var inte utsänd, utan har agerat på eget initiativ, förutom direktiv från högre ort förstås. Vi får se hur det lyckas.

Husägaren, som äger lokalen eller garaget där vi varit, har signalerat att hon kan komma att behöva det själv. Vi var hos medhjälparen Joshua och hans fru efter mötet, och de erbjöd sitt hus som framtida samlingsplats. Jag hade uppdrag av Tomas att berätta lite missionshistoria. Det har inte varit självklart för de andra vännerna att församlingen skall tillhöra ”Fria pingstmissionen i Liberia” FPML. Det verkar nog ha landat bra nu.

En fördel med att vara med är att vi skulle kunna skicka en grupp ungdomar till Yekepa på ungdomskonferensen efter Jul. Jag tror att det kunde vara otroligt inspirerande och roligt för dem att träffa andra FPML-ungdomar och inspireras. Vi pratade om en grupp på 4 stycken, Tre stycken 14-åriga flickor, och pastorns äldste son som är 15. Av flickorna ledde en kören, en brukar vara lovsångsledare och den tredje var en av de få som var där från början och hon ser alltid så glad och god ut. Det räknas också! Vi försöker få fram en kostnad för det.

Att älska Afrika, eller solidaritet bland Saarijärvis moar

En av de verkliga pionjärerna här, Elof Höglund berättar om sin kallelse att bli missionär och säger att han hade ”då ej den ringaste tanke på att gå till Afrika, tvärtom, jag förstod ej hur någon kunde få kärlek till detta folk”. Han bad om Guds ledning och upplevde: ”Så fyllde Han mitt hjärta med kärlek till Afri­kas svarta folk – en låga som allt sedan brunnit”

Det som gällde Elof Höglund på 30-talet är fortfarande aktuellt. Det är en fördel om de som uttalar sig om Afrika gör det utifrån en äkta känsla för denna kontinent. För Elof skulle kärleken prövas. Två av hans barn begravdes i Liberia.

När man jämför länder i Asien med länder i Afrika och hävdar att det är biståndet som hållit länderna här på sin låga nivå tror jag att man är helt fel ute.

Den som mer än andra beskrivit länders utveckling, och gjort mer än kanske någon annan för att vi skall förstå långsiktiga trender är Hans Rosling. Han har genom sin organisation eller företag Gapminder gjort utvecklingsstatistik tillgängligt på ett sådant sätt att vem som helst kan se och förstå länders utveckling under de senare åren. Han påpekar också att han arbetat 25 år i Afrika. Han har stor förståelse för Afrikas problem, men långt ifrån en nedlåtande attityd.

Visst finns det en frustration på många håll över bristen på utveckling i Afrika. Den frustrationen finns hos afrikanerna själva också. Indien och inte minst Kina var på samma nivå som Afrika efter andra världskriget. Sedan har utvecklingen blivit helt olika. Man kan tydligt i statistiken se effekten av krig och oroligheter. Liberia finns inte med i tidigare statistik, men det finns Sierra Leone. Utvecklingen har varit likartad i länderna. Medan andra länder tagit gigantiska kliv framåt har dessa länder under 10 - 20 år under krigsperioden gått bakåt, ja till och med halverat sin nationalprodukt.

När man jämför Afrika och Sydostasien skall man väga in kulturella skillnader. Bristen på demokrati och fungerande statsapparater har varit hämmande faktorer. Svåra sjukdomar som exempelvis malaria här, har hållit Afrika i ett järngrepp. Det behövs också en industriell infrastruktur, dvs den utveckling som finns i grannländerna ”spiller över” och gynnar omkringliggande länder. I Asien var det Japan som var pionjärer. Sedan har vi sett många länder göra anmärkningsvärda framsteg. I Afrika är framstegen ännu måttliga.

Många förhoppningar har knutits till Sydafrika efter avskaffandet av Apartheid. Kanske kan Sydafrika vara ”Loket” för kontinenten. Ledarnas roll är avgörande, och inte heller Sydafrika har många som Mandela.

Glädjande är att Världen kunde enas om Millenniemålen. Det handlar om att utrota hunger, ge alla möjlighet till utbildning, bekämpa AIDS mm. Det kommer nog alltid att finnas debattörer som hävdar att människor alltid klarar sig bäst själva, utan hjälp – avskaffa biståndet. Att bonden Paavo skulle blundat för att grannens åker var förfrusen, och gjort sig glada dagar med bröd bakat endast på mjöl. Lyckligtvis finns fortfarande en solidaritet. Min förhoppning är att kristenheten, som den gjort i Afrika sedan Livingstones tid skall vara pådrivande för den globala solidariteten.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

Biståndspolitik

Allt är politik!

Jag vet inte om du håller med, men det finns många som hävdar att det är så. Det fascinerande och ibland märkliga är att allt kan ses med så olika glasögon, utifrån helt olika betraktelsesätt.

Så är det till exempel med biståndspolitiken. Den har debatterats inför kommande valrörelsen. I ”mitt organ”, PMU.SE skriver Mikael Stjernberg, ”Sno inte från biståndet”. Det är klart att biståndspolitik är aktuellt från min horisont här i Liberia. Det är tack vara biståndet som jag jobbar här just nu, låt vara att det inte direkt handlar om Svenskt bistånd. Det är huvudsakligen EU-pengar som används i det projekt jag arbetar i.

Vad man debatterat i ABF-huset i Stockholm är hur partierna ställer sig till enprocentmålet bland annat. Alla utom moderaterna ville behålla målet eller gå längre. Man pratade även om innehållet i biståndet. Traditionellt tänker vi oss att pengarna används till fattigdomsbekämpning, eller andra behov i fattiga länder. Så är det inte längre. Det har blivit alltmer på modet att använda dessa pengar på ett betydligt ”friare” sätt än tidigare. De används helt enkelt att betala kostnader som Sverige ändå har, det kan gälla kostnader för flyktingmottagning, skuldavskrivning, exportkrediter mm. En del hävdar att bara 30 procent av biståndet går till fattigdomsbekämpning.

Det kan vara nära till hands att fördöma att pengarna i landets biståndsbudget används på sådant sätt. Samtidigt vet jag från samtal i min egen församling, att solidariteten har en gräns. Om vi inte är uppmärksamma kan det bli så att de pengar som avsetts att användas för de svagaste, används för att täcka upp andra budgetposter. Politiken är närmare oss än vi tror. Det är frestande att börja "sno från biståndet".

Ett steg längre när det gäller biståndspolitik går tidningen ”Världen Idag”. Det är långt ifrån mitt husorgan, men eftersom de uttalar sig i frågan redovisar jag även deras åsikt. Av partierna är det endast moderaterna som är på rätt väg. De är ändå för ”mesiga”. Biståndet borde avskaffas. Det har inte gjort någon nytta.

Se där! Visst kan vi tycka olika? Vad tycker du?

Konsekvensen av hållningen som Världen Idag har blir, om man tänker efter, att allt missionsarbete i Liberia och andra länder heller aldrig borde ha skett. En stor del av missionen har varit bistånd. Här handlade det från starten om skolor och ganska snart blev det också sjukvård. Pengarna kom från Sverige. Det var bistånd, om än inte via staten. Det reser viktiga frågor vi måste ställa oss. Skall vi som kristna stanna vid att predika evangelium, eller skall vi också leva det?

Enligt dessa skarpa analytiker är det istället privat företagande och annat som skall bringa välstånd. Här är man rätt företagsamma ändå. Ser just att 4 ton kokain beslagtagits i Monrovia!

Edit: Måste bara sätta in en länk till Birger Thuressons artikel, där han diskuterar Fotbolls-VM. Dessutom innehåller artikeln en bra belysning av marknadsaktörernas bidrag i förhållande till biståndsinsatser. Du kanske frestas att tro skribenter som för fram en ensidig och onyanserat självsäker bild, men läs gärna vad Birger skriver. Han har både insikt och erfarenhet av dessa frågor.