En av de verkliga pionjärerna här, Elof Höglund berättar om sin kallelse att bli missionär och säger att han hade ”då ej den ringaste tanke på att gå till Afrika, tvärtom, jag förstod ej hur någon kunde få kärlek till detta folk”. Han bad om Guds ledning och upplevde: ”Så fyllde Han mitt hjärta med kärlek till Afrikas svarta folk – en låga som allt sedan brunnit”
Det som gällde Elof Höglund på 30-talet är fortfarande aktuellt. Det är en fördel om de som uttalar sig om Afrika gör det utifrån en äkta känsla för denna kontinent. För Elof skulle kärleken prövas. Två av hans barn begravdes i Liberia.
När man jämför länder i Asien med länder i Afrika och hävdar att det är biståndet som hållit länderna här på sin låga nivå tror jag att man är helt fel ute.
Den som mer än andra beskrivit länders utveckling, och gjort mer än kanske någon annan för att vi skall förstå långsiktiga trender är Hans Rosling. Han har genom sin organisation eller företag Gapminder gjort utvecklingsstatistik tillgängligt på ett sådant sätt att vem som helst kan se och förstå länders utveckling under de senare åren. Han påpekar också att han arbetat 25 år i Afrika. Han har stor förståelse för Afrikas problem, men långt ifrån en nedlåtande attityd.
Visst finns det en frustration på många håll över bristen på utveckling i Afrika. Den frustrationen finns hos afrikanerna själva också. Indien och inte minst Kina var på samma nivå som Afrika efter andra världskriget. Sedan har utvecklingen blivit helt olika. Man kan tydligt i statistiken se effekten av krig och oroligheter. Liberia finns inte med i tidigare statistik, men det finns Sierra Leone. Utvecklingen har varit likartad i länderna. Medan andra länder tagit gigantiska kliv framåt har dessa länder under 10 - 20 år under krigsperioden gått bakåt, ja till och med halverat sin nationalprodukt.
När man jämför Afrika och Sydostasien skall man väga in kulturella skillnader. Bristen på demokrati och fungerande statsapparater har varit hämmande faktorer. Svåra sjukdomar som exempelvis malaria här, har hållit Afrika i ett järngrepp. Det behövs också en industriell infrastruktur, dvs den utveckling som finns i grannländerna ”spiller över” och gynnar omkringliggande länder. I Asien var det Japan som var pionjärer. Sedan har vi sett många länder göra anmärkningsvärda framsteg. I Afrika är framstegen ännu måttliga.
Många förhoppningar har knutits till Sydafrika efter avskaffandet av Apartheid. Kanske kan Sydafrika vara ”Loket” för kontinenten. Ledarnas roll är avgörande, och inte heller Sydafrika har många som Mandela.
Glädjande är att Världen kunde enas om Millenniemålen. Det handlar om att utrota hunger, ge alla möjlighet till utbildning, bekämpa AIDS mm. Det kommer nog alltid att finnas debattörer som hävdar att människor alltid klarar sig bäst själva, utan hjälp – avskaffa biståndet. Att bonden Paavo skulle blundat för att grannens åker var förfrusen, och gjort sig glada dagar med bröd bakat endast på mjöl. Lyckligtvis finns fortfarande en solidaritet. Min förhoppning är att kristenheten, som den gjort i Afrika sedan Livingstones tid skall vara pådrivande för den globala solidariteten.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar