Precis en månad till blir jag kvar i Liberia. Torsdag kväll den 8:e Juli landar jag i Skellefteå. Mitt under Lappis!
Det återstår mycket att göra här. Under helgen och på kvällarna arbetar jag med översättning. Det är ett bra sätt att ännu mer komma in i materialet som handlar om pingstmissionen här, och svenskarnas gärning.
Jag var framme vid sena krigsåren, och blev berörd av något som hände på Nyhemsveckan 1944. Det var i de traditionella frågeseminarierna som då fanns, som en fråga togs upp till behandling: ”Har vi gjort vad vi kunnat för den yttre missionen” Det var ”lekmannen” K G Ottosson som lämnat in frågan. Han utmanade pingstvännerna till större engagemang, och resultatet blev ett beslut att samla in tio miljoner kronor (betänk 1944), och att sända ut 100 nya missionärer. I Evangelii Härold skrevs ”aldrig tidigare i pingstväckelsens historia har missionsfrågan omfattats med större gripenhet”.
Tio av dessa missionärer sändes till Liberia efter krigsslutet. Utan att nämna deras kvalifikationer kan jag säga att jag är imponerad. Tillsammans med dessa högt kvalificerade missionärer sändes också nödvändig utrustning för transporter, byggnadsverksamhet och övrigt som behövdes. Höglund, som varit här redan tidigare, ger instruktioner till missionsexpeditionen i Stockholm att man skall berätta för myndigheterna här att det finns ett ökat missionsintresse i Sverige, och att ”medel ställts till missionärernas förfogande för att kunna arbeta obehindrat”. Det var slut med mellankrigstidens ”nödår” för missionärerna.
Resultatet blev, vad jag kan förstå, en succé. Verksamheten var framgångsrik på många sätt. I detta avlägsna hörn av Liberia växte stora församlingar upp. Ett sjukhus med för landet hög kvalitet skapades. När jag var i Voinjama för några veckor sedan var en gästtalare där. Han nämnde om Lofa som ett bildningscentrum. Förhållandevis många människor från detta område har gått vidare till högre utbildning och tjänat landet på höga poster. Det var de svenska missionärerna som hade startat skolverksamhet.
Låt oss lämna 40-talet och åter gå till nutid. Läser om att Lapplandsveckan nu även officiellt blir Lappis, och att det inte är en konferens längre utan nu kallas festival. Naturligtvis måste allt utvecklas med tiden.
Man kanske inte skall fästa så stort avseende vid ord - eller ska man det? Ordet konferens handlar för mig om dialog. Konferensen var ett forum för individer och församlingar att dryfta viktiga frågor, men också för uppbyggelse. De ”vibbar” jag får av ordet festival är enkelriktad kvalitetsunderhållning. En festival är ett stort musik- eller annat kulturevenemang säger Wikipedia. Ordets koppling till underhållning är tydlig. Jag hoppas att det inte bara blir så. För arrangörerna är utmaningen att behålla folkrörelseperspektivet, om Pingst i Sverige skall behålla sin unika kraft som påverkat omvärlden så starkt, det som bidragit till att forskare hävdar att man betytt ”oproportionellt mycket för världens evangelisering”. Jag tror det är fortsatt viktigt att hitta former för lekmannainslag, om än inte precis på samma sätt som 1944. Det behövs kända och framstående talare, men också en spegling av ”det allmänna prästadömet.” Så var det i de forntida frågeseminarierna. Jag önskar att det blir så även på Lappis 2010 och framöver.
Hoppas vi ses på festivalen Lappis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar