Första Advent & Skolavgifter

När det gäller känslan av första advent finns den mest i de kontakter jag har hemifrån. Jag har inte sett något som påminner om första advent här. Det är inte mörkare än vanligt, inte kallare heller. Tvärtom faktiskt. Regnperioden är överstånden och det är torrtid. Luftkonditioneringen i stora rummet i min lägenhet verkar vara ur funktion. Fläkten går, men jag svettas hela tiden.

Jag har kontakt via Skype med dem därhemma. Billigt och bra. Välkommen att ta kontakt med mig via Skype om du vill. Jag heter Roneriks där. När jag slår på kameran frågar alltid Karin varför jag inte har någon skjorta på mig. Det beror på den krånglande luftkonditioneringen.

Jag var ut till pastor Thomas kyrka idag på söndag. Jag tror att det var 19 barn och någon vuxen där. Han har egentligen 3 samlingar efter varandra. Publiken är nog ungefär densamma på alla. Först är det söndagsskola, sedan flyttade de om så att de som anmält sig till dop satt på första bänken. Då blev det dopskola. Efter det var det vanligt möte med predikan om den gode herden.

Efter mötet följde jag Thomas hem till en familj. Pojken i familjen hade anmält sig till dop och Thomas ville prata med föräldrarna. Mamman fanns där, och hon sa att det fick pojken bestämma själv. Det lät ganska förståndigt tyckte jag.

Flera inslag i Thomas böner och predikan tydde på problem med skolavgifter. Jag frågade pastor Thomas om det på väg därifrån. Han sa att det var ett stort problem, och att det är många som inte klarar av skolavgifterna. Det är svårt för de som har jobb, och i det här fattiga området som ligger långt utanför stan saknar flera föräldrar arbete, eller är ensamstående föräldrar. Just nu är det tydligen dags att betala, annars får barnen inte gå i skolan.

I Liberia är det nog nästan bara ”friskolor”. Däremot existerar ingen skolpeng. Det innebär att det krävs avgift för att få gå i skolan. Här har man det amerikanska systemet med skoluniformer, och det är roligt att se alla söta barn och ungdomar i sina skoluniformer på morgonen när jag åker till jobbet. Varje skola har sin variant av uniformer. Jag får väl plåta någon sådan grupp någon gång.

Utbildning borde vara en mänsklig rättighet, men det är det inte. Det är svårt att se att barn inte får gå i skolan. Jag bad pastor Thomas kolla upp vilka det är i hans kyrka som inte får gå i skolan på grund av att man inte klarar avgiften. Jag lovade inget bestämt, men jag känner att vi måste se vad vi kan göra åt saken. Kanske skulle det vara en insats i upplysningens tjänst - ett ljus på första advent!

Bötfälld och barskrapad!

Söndag, och inget mötesbesök. Var det därför det gick lite snett?

Vi beslöt att ta det lite lugnt, och besöka stranden på andra sidan stan idag. Vi var först upp till ruinen av hotellet som ligger uppe på berget. Man ser bland annat slumområdet Key West därifrån. En lärare från en skola i närheten berättade för oss om områdena. Slumområdet, som ligger vid stranden, har 25 000 människor.

Efter den milsvida utsikten åkte vi vidare ut från stan. Med andra byxor än igår upptäckte jag att jag inte hade körkortet med, men det fick gå i alla fall. Vägen genom hamnområdet som ligger på nordvästra sidan av stan är smal. Rätt vad det var kom en procession med blåljus. Då skall alla köra av vägen och lämna plats för gruppen som påkallat fri väg. Det kan väl vara någon politiker eller liknande som skall ha hela vägen. En ambulans med ljussignaler tar ingen någon större notis om.

Jag körde till sidan, men det var 2 poliser en på varje sida. Ingmar tittade på andra sidan och upptäckte någon som vinkade fram oss. Möjligen hade poliserna sinsemellan olika tecken. Jag körde fram kanske 5 meter på Ingmars enträgna uppmaning. Efter att processionen hade passerat kom en polis och påtalade att vi kört trots signalerna. Han ville se körkortet, och det blev ju problem. Till slut fick vi böta 25 dollar. Överkomligt ändå efter svenska förhållanden.

Stranden är fin. Jag skall försöka lägga in flera kort så att man ser det. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle se ut om det var vackrare. Vi åt god nyfångad fisk och badade. Det kom en man som välkomnade mig till Liberia. Han såg på mig att jag var nykomling för att jag var så vit!

Det finns alltid försäljare på stranden. Så var det igår och så var det också idag. Jag slog till på ett par figurer som är rätt välgjorda. Så kom det sig att det blev en del oförutsedda utgifter under dagen. Helt under isen är jag väl inte i alla fall. Det blev en tallrik soppa på Mamba Point också innan dagen var slut.

Ingmar Bergström

Nu är det lördag förmiddag, och jag är ensam i lägenheten tillfälligt. Det har varit en intensiv vecka, men rolig. Det är nära till hands att det blir ensamt här, och skillnaden märker man tydligt när man får besök.

Det var i måndags, på eftermiddagen som jag var ut till flygplatsen för att hämta Ingmar Bergström. Om honom visste jag bara att han arbetat här under ett par år, som ansvarig i ett Sida-projekt för uppbyggnad av sjukvården i Foya, och även en del kliniker runt om i Lofa county som den landsändan heter. När Ingmar kom ut från flygplatsen, jag kunde inte då veta att det var han, frågade han en tjänsteman där var jag fanns och den flygplatsanställde pekade på mig. Så träffades vi, och han följde mig till lägenheten och har bott här sedan dess.

Ingmar är 65 år och nybliven pensionär. Han har arbetat inom statliga sektorn inom kustbevakningsverket. Han har varit chef och ansvarat för dykare och liknande som har med havet att göra och som jag vet väldigt lite om. Ingmar växte upp på en lotsplats utanför Karlskrona och redan som 15-åring passerade han Liberia som anställd på fartyg. Han är medlem av pingstförsamlingen i Karlskrona.

Skulle man berätta allt som Ingmar hunnit med kommer jag inte att blogga om annat före jul. Han har i alla fall varit pastor, missionär i Bangladesh under flera år (tillsammans med Palle Olofsson bla.) Han är ordförande för Erikshjälpen i Sverige och aktiv gideonit.

Det var naturligtvis trevligt och bra att få ta del av Ingmars erfarenheter här. Dessutom kan han stan och platsen på ett bra sätt. Det hade vi nytta av i går kväll när vi åkte till Golden Beach, en strandrestaurang som finns nästan mitt i stan. Vi satt vid ett bord på stranden när den Afrikanska skymningen snabbt sänkte sig och en smal månskära blev den dominerande ljuskällan. Perfekt temperatur på kvällen och god mat.

Ingmars uppgift den här veckan har varit att förbereda korståget i mars. Han har tagit hjälp av Alvin Gissi som är vice ordförande i FPML, den ”svenska pingströrelsen”. Alvin är ca 32 år och läser på universitetet på deltid. Jag har lärt känna honom lite, och det är en trevlig och intelligent man. Jag bjöd herrarna på lunch i torsdags, och vi hade ett intressant och öppenhjärtigt samtal om förhållandet i Liberia och speciellt inom FPML.

De har rest runt och träffat biskopar och kyrkoledare från de flesta evangeliska riktningar. Just nu är de samlade till ett frukostmöte där organisationskommittén fastställs och där beslut tas om budget mm. Det kommer att vara ett 10-tal kyrkoledare i kommittén. Hittills är det ingen som tillfrågats som inte velat vara med. Man har också bestämt plats för de stora mötena. Det blir på fotbollsstadion som finns mitt inne i stan, några hundra meter från min lägenhet.

Ingmar blir kvar till på måndag kväll när han åker hem igen. Under helgen blir det nog lite mer strandliv. Det går ju inte att komma hem till jul och vara blekare än när jag åkte. Jag får försöka göra något åt det.

Elektricitet i Monrovia och Kroksjö

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5

Elektricitet har vi lärt känna som en osynlig, icke märkbar kraft. Det gäller inte i Afrika. Här har elen både ljud, lukt och färg. Ljudet är väl den mest uppenbara delen. Dieselgeneratorerna dånar! De luktar också. Dieselångorna letar sig inomhus genom springor mellan de skjutbara englasfönsterna. Det blir beläggning på golvet och överallt. Vitmålade hus är inte vita så länge här. Snart har dieselröken färgat om huset. Jag skurade i går morse eftersom jag har besök och måste ha välstädat. Det var rejält smutsigt, trots att det inte är länge sedan jag skurade sist.

I undervåningen i huset där jag bor står 3 stycken monstergeneratorer, som den på bilden. Jag vet inte om storleken framgår, men den är kanske 4 meter lång. Det dånar rejält när de startar. Vi har ju 18 timmars elström i huset. Förmiddagar och eftermiddagar är det två stycken 3-timmars uppehåll. Vi använder mycket ström. Jag har 3 luftkonditioneringsanläggningar i lägenheten. Med tanke på att isoleringen förmodligen är närmast obefintlig så går det åt mycket energi.

På lördag för en dryg vecka sedan var jag på restaurangen på Mamba Point. Stans vackraste, men inte den bästa. Vid bordet intill satt 6 svenskar. Jag visste redan att de jobbar med elektrifiering. När jag var på väg att gå pratade jag lite med dem, och frågade hur det går, och när jag får ström från deras ledningar. Det skulle snart kopplas in i området där jag bor sa de.

Det finns ett vittnesbörd som jag kommer att minnas så länge jag lever. Det var Sten Sikström som avgav det. Vi hade vittnesbördsstafett med en stafettpinne som man lämnade över, och den som fick pinnen skulle vittna nästa söndag. Jag vill minnas att man fick 3 minuter på sig, även om Sten höll på längre. Han hade fått pinnen och det var hans sista vittnesbörd i pingstkyrkan i Skellefteå. Han avled bara några månader efteråt.

Han berättade om elektrifieringen av Kroksjö. Man hade listor där man fick anmäla sig om man ville ha elektrisk ström indragen. Det fanns inte så gott om pengar, men i hans hem hade man ändå skrivit på. Man kopplade elen inomhus långt innan det var klart för anslutning mot nätet. ”Småpojkarna” sprang omkring och tryckte på knapparna även om de inte hade någon funktion. Men när elen till slut slogs på blev det ljust i alla rum. Det var ljust till och med i lagårn.

Alla hade inte skrivit på. De som hade tackat nej till erbjudandet fick sitta där i sitt mörker. Sten hade en evangelistgåva och på ett tydligt sätt kunde han med hjälp av elektrifieringen av Kroksjö lyfta fram erbjudandet som gäller alla om att ta del av Världens Ljus.

Pastor Thomas Ministry

Så här ser det ut i pastor Thomas kyrka. Det visade sig vara lite mer folk än han hade sagt. Det var 20 barn och 5 vuxna. Barnmötet – söndagsskolan hade pågått sedan 10:30. Jag kom strax före 12 som vi hade bestämt. Pastor Thomas har en megafon som synes. Det behövs inte för hörbarheten i den lilla lokalen, men han vill väl att det skall höras ut i grannskapet. Barnen hade en liten kör som sjöng. Det var en pojke i 10-12-årsåldern som ledde kören, och han hade rejält pli på dem.

Någonstans var det en mjuk övergång mellan barnsamlingen och förmiddagsmötet. Det märktes inte så stor skillnad, eftersom det var samma mötesdeltagare. Jag fick snart tillfälle att säga några ord, Megafonen avböjde jag dock. Lite historik om svenskar i Liberia blev det – jag är ju rätt såld på den. Jag läste från några av Davids psalmer och pratade om att man kan umgås med Gud på ett naturligt sätt, att säga till Gud som man känner. Det var ju en hel del rytmisk sång. Körledaren kunde också använda bongotrummor.

Predikan hölls av en inlånad yngre pastor från någon typ av närliggande rörelse. Han talade om att det var viktigt hur man pratar, talets makt över tanke mm. Helt okey, även om det låg nära ”name it, clame it” - teologi. Det var 3 gamla tanter med, och en som haft en stroke ville ha förbön i slutet, och jag fick förmånen att be för henne.

Jag skjutsade hem pastor Thomas sedan. Från möteslokalen till hemmet var det nog en halvmil. Han bor nära kontoret, och ”lokalen” ligger längre bort från stadskärnan, runt 2 mil från där jag bor. Pastor Thomas berättade att det är inga av de som var med på mötet som är medlemmar. Flera av barnen i dryga 10-årsåldern vill bli döpta. Han har avvaktat att se hur trogna de skulle vara att vara med. Sedan måste han prata med föräldrarna. Själva dopstället finns någon annan stans, och han måste låna dopdräkter från någon kyrka (det sista känner jag igen från Skellefteåförhållanden!)

Platsen ligger en bra bit ut, och ett gott stycke från andra kyrkor. Pastor Thomas har berättat hur han åkte vägen fram i taxi och bad om att få veta var han skulle starta verksamhet. Han upplevde att han fick uppenbarelsen, och där finns han. En liten enkel start, men lovande. Det är lätt att se hur omtyckt pastorn är, och under predikan var det flera barn som kröp upp i knät på honom.

Nu är det ett annat problem för pastor Thomas. Han jobbar skift som säkerhetsvakt, och det innebär även söndagsjobb. Han skulle behöva en avbytare de dagar han jobbar. Han skulle gärna se att jag kunde ta över de söndagarna. Så har man då fått erbjudande om extraknäck! Kanske till och med att vara med i ett litet Ministry, och jag som försökt att markera distans till sådant. Där ser man hur det kan gå. Så långt som till att ta på mig något ansvar för verksamheten har jag inte gått. Jag försöker nog hålla mig lite avvaktande.

Expat

Det är helg i Monrovia. Helgen innebär tid för eftertanke. Den här helgen blir jag upptagen en hel del, eftersom jag får besök under lång tid. Jag måste ha lite städat när han kommer. Den besökande räknar jag med att hämta på flygplatsen på måndag kväll. Jag har också lovat pastor Thomas att komma på hans möte på söndag. Igår var jag och inspekterade hans kyrkolokal. Det se ut som ett tomt garage med 3 väggar. Det finns ett par bänkar där. Det är drygt två mil ut dit. Jag får hoppas att jag hittar.

Lördagsfrukost! Jag får tänka vidare medan jag tar fram den USA-tillverkade äppeljuicen, det libanesiska brödet och mjukosten ”The Laughing cow”. Jag noterade att Oscar och Markus drack i stort sett bara vatten, men jag har svårt för att dricka stora mängder icke-kolsyrat vatten.

Ordet expat var inget jag kände till så mycket om innan jag kom hit. Det engelska ordet är egentligen expatriate. Det betyder att leva i ett land där man inte är medborgare. Beteckningen används för specialister som arbetar för ett företag utomlands, eller utländska hjälparbetare i humanitära insatser och liknande.

Sådana expats ser man överallt här. Det bor flera i de 8 lägenheter som finns i det här huset, förmodligen är alla expats. Jag träffar dem ute på restauranger, det är de som finns i de mataffärer där jag handlar, och jag ser deras bilar på gatorna. Många hör ihop med de FN-styrkor som finns här, men det finns också ett stort antal hjälporganisationer. FN-personalen är soldater men det finns också en hel del FN-poliser, däribland norska.

Att vara expat är naturligtvis också att inte riktigt tillhöra samhället. Det är ingen tvekan om att mina villkor skiljer sig från den vanlige liberianens villkor. Det komplicerar förhållandena och sätter regler för umgänget. Vad förväntar sig min vän av mig? Beror vänskapen på mina ekonomiska resurser?

Det finns tiggare, men tiggeriet är ofta lite mer sofistikerat. Restauranger är muromgärdade med egna vakter. Kommer man innanför murarna är det gratis att parkera. När det är fullt och man parkerar utanför, dyker det omedelbart upp någon som lovar att se till säkerheten för bilen. Meningen är naturligtvis att man skall betala för den servicen. Likadant är det när man parkerar på gatan i stan, i närheten av någon butik. ”Hjälpsamma” människor kan i stort sett ha ockuperat en parkeringsruta och viftar ivrigt in en när man kommer.

Några ord om mataffärerna. Jag har varit i 3 olika affärer, och det kan finnas någon till. Storleken på samtliga är kanske som en tredjedel av ICA Torget i Skellefteå, eller nya ICA i Lycksele, och det på de 700 000 invånare som skall finnas i Monrovia. Det finns ändå en hel del importerade varor där. Liberianerna själva handlar nog nästan uteslutande bara på gatumarknaderna som finns lite överallt.

Rollen som expat är inget man kan välja eller välja bort. Det är bara att acceptera. Jag är rejält muromgärdad där jag bor som du ser. I eftermiddag när jag går till poolen vet jag att jag träffar några amerikaner. Jag kommer att se de diskreta liberianska vakterna. Jag måste acceptera att jag finns i samhället men inte tillhör det.

Pastor Thomas och David von Ahn

Det här är pastor Thomas. Det var han som kom efter min sjukdom och berättade att han bett för mig. Han berättade även om sin lilla ”kyrka”. Han har söndagsskola med 6-7 barn på söndagarna och därefter möte. Det brukar kunna vara ett par människor på mötet. Han sköter allting själv, sång och predikan mm, dessutom allt i söndagsskolan.

Jag skrev ju om att Dorbor, direktören, förklarade varför det finns så många kyrkor i Monrovia – alla vill vara pastor, alla vill ha sitt eget lilla ministry, för att nu anknyta till något annat som tangerar svenska förhållanden, och alldeles snart blir aktuellt här.

I går kväll när jag funderade på den här lilla verksamheten som pastor Thomas har kom jag på att jag skulle göra ett litet bibelstudium om vad som utmärker en församling, dvs vad som krävs för att man kan ordna en lokal församling. Dessutom vävde jag in en del om ekonomisk kontroll och liknande utifrån Paulus undervisning. Väl på kontoret idag sökte jag upp pastor Thomas och delgav honom detta och bad om hans synpunkter på hur en församlingsplantering skall gå till.

Det dröjde nog inte mer än en halvtimme så var pastor Thomas inne på mitt kontor, i stolen där jag fotograferade honom. Vi började gå igenom grunderna för en församling, och det visade sig att vi var rörande överens. Dessutom är han så lätt att tycka om, den lille pastor Thomas.

Vi pratade om församlingssplittringar som skett i Monrovia. Här har rörelsen varit svår att hålla ihop, medan det nog gått betydligt bättre i övriga landet. Orsaken kan vara att i stamområdena är församlingarna mycket mer homogent sammansatta. I Monrovia finns alla folkgrupper, och de kan inte hålla sams. Det är ju Kissi-folket, människorna från området runt Foya som får skulden till att församlingen i den ursprungliga kyrkan på 10:th Street splittrades. Det ledde till att den kyrkan inte tillhör FPML längre. Thomas berättade att han var med på den tiden, och att det var nära att FPML som helhet delats på mitten. Utbrytarna krävde hälften av allt, även området och byggnaderna där kontoret nu ligger. Under den tuffa tiden var Ingvar Henningson ansvarig i Monrovia. Det var fasta och bön berättade Thomas, och till sist kunde man skiljas utan den totala kollapsen för FPML.

Vi pratade om vad det är som gör att kristna kan handla så mot varandra, och att kristna i stället borde vara ett mönster för hela samhället. Pastor Thomas berättade att han fått en annan bild utifrån färska erfarenheter. För bara något år sedan bodde han med fru och barn i ett hus på missionens område. Då fick han reda på att han skulle flytta. Huset skulle byggas om till ”guesthouse”. Nära till tårarna berättade den lille pastor Thomas om svårigheterna för familjen och den bryska behandlingen de fick utstå. Han fick kontakt med en annan mission, och där togs han emot med öppna armar och fick tillgång till en bostad. Den lille pastorn berättar för mig att han efter det har svårt att höra de stora pastorerna förkunna kärleksbudskapet. Till saken hör också att det inte hänt något med huset.

Sådana människor som pastor Thomas finns det inte bara i Liberia. I den kristna verksamheten är det ibland lätt att glömma bort den lilla människan som kommer i kläm när vi giganter utövar vår visdom. Teorin och praktiken gick inte ihop. I skärningspunkten skadas människor. Jag kan inte döma i hans fall, men de bibliska principer jag utarbetat kom i en annan dager.

Nå, nog med elände nu. Pastor Thomas har arbete som säkerhetsvakt och familjen överlever så länge han får ha jobbet kvar. Han berättade att när David o Solveig von Ahn var pastorspar i Voinjama, de kom dit 1968, då kom han till tro. Pastor Thomas hade bara gott att säga om de svenska missionärerna. Nu vill han gärna ha mailadress till David von Ahn. Jag vet inte ens om han är i livet, men är han det och känner du till, eller kan ta reda på hans mailadress, så blir den lille pastor Thomas glad att få den.

Tisdag, Lariamdag

Idag är det helgdag igen. Åtminstone är det ledig dag. Det gäller inte hela landet, utan bara detta county. Anledningen är att det är lokal valdag, och alla är lediga för att kunna rösta. Jag frågade igår om man skulle rösta på den som lovade bättre vägar. Man berättade för mig att vägarna förbättrats avsevärt de senaste åren, till exempel vägen mellan kontoret och centrala stan där min lägenhet ligger. En kvinna, jag har problem med namnen ännu, sa att hon skulle rösta efter sitt samvete. Det låter förståndigt.

Tisdagar är det intag av malariamedicin, Lariam. Man behöver bara ta en tablett i veckan, och det är ju bra. För övrigt gör jag inte så mycket för att slippa myggstick. Jag har intrycket att lägenheten är rätt myggfri. När jag hälsade på Kenneth Roobert och hans dotterson i FPML:s gästhus hängde myggnäten över sängarna. Jag har mitt undanstoppat än så länge. Jag får komma ihåg att ta det med om och när jag reser upp till Foya.

Det har varit märkvärdigt tyst om de övriga svenskarna, gruppen på 6 personer uppi i Foya. Enligt ryktet reste de till Sierra Leone på tisdag i förra veckan. Jag hade förväntat mig livstecken ifrån dem, men har inte hört något. Detsamma gäller på kontoret där man hade blivit utlovade 2 samtal per vecka. Det är naturligtvis lite osäkert när man inte vet om de lever eller är döda. Nu tror jag väl att allt är bra. De kanske bara dragit sig undan från all civilisation, och skurit ner kontakten med yttervärlden till ett minimum.

I samtalet med Anthony fick jag en bild av splittringen som uppstått inom FPML här i Monrovia. Jag kanske i och för sig märkte en del på mötet i söndags. På estraden stod ett antal stolar. Jag antar att det var församlingsledare som satt på dem. Det fanns en stol som var tom. Den var säkert 40 centimeter högre än de övriga stolarna, och med ett enormt högt ryggstöd. Den stolen var för biskopen som utsetts. Nu var han inte på plats i söndags, och då stod den stolen tom. FPML har inte godkänt biskopsväldet, men det gäller för den kyrkan, och biskopen råder även över de satelitkyrkor som finns under den. Även kyrkan på 10:th Street, som invigdes 1973 i närvaro av hela dåvarande missionärskåren i Liberia, 13 personer, har tydligen fjärmat sig från FPML.

Jag nämnde för Dorbor att jag såg Monrovia som en av de kyrkotätaste städerna i världen. ”Det är för att alla vill vara pastor”, sa han. Det är alltså ingen pastorskris i Liberia, eller kanske det är just det det är.

Tropisk regnskog

Vad tropisk regnskog är har jag inte förstått innan jag kom till Liberia. Inte tropiska regn heller. Det hjälper inte att jag varit i Brasilien även om det var södra delen. Inte heller när jag var i Malaysia upplevde jag något liknande. Även om det var nära det tropiska området så var det mesta så uppodlat och kuvat av vad jag såg. Palmoljeodlingar eller gummiplantager så långt ögat når. Här finns den naturliga tropiska regnskogen inpå knutarna. I kväll började regnet smattra på plåttaket. Regnet kommer så plötsligt, men kan också upphöra lika snabbt. Vanligtvis är det kvällar och nätter. Någon gång har det regnat till efter 8 på morgonen. Dagarna är oftast regnfria och varma. När jag kommer fram till kontoret som finns på bilden då är det fint väder.

Vi befinner oss egentligen i början på torrperioden tror jag. Jag har frågat mina vänner när det slutar regna, och då ser de lite underligt på mig. Det är nog så att det kan regna hela tiden, men det är väl skillnad på regn och regn. Inte vet jag, jag får väl se hur det blir. Statistiken meddelar att det regnar 5000 millimeter per år här. Tänk på det när du ojar dig över att regnmätaren visar 40 millimeter eller något sådant – vanligtvis är den väl full då. Här skulle det kunna vara mer än hundra sådana dagar.

Jag intervjuade en ung man på jobbet idag. Anthony, född i slutet av -79, ännu inte 30 fyllda. Jag kopplar naturligt till min son Johan, född -79. Skillnaden är dock att Anthony väntar sitt andra barn. Han berättade att han blev frälst i Voinjama år 2000. Du kommer kanske ihåg att Voinjama är ett av svenska missionens huvudorter. Anthony flyttade till Monrovia 2002 för att läsa ekonomi och redovisning på universitetet. På grund av kriget dröjde det till 2004 innan han kunde påbörja studierna. Efter avslutade studier blev han strax anställd av PMU uppe i Foya som ”cashier”, den som har hand om pengarna. Den ekonom som fanns i Monrovia var inte till belåtenhet, och inför detta projektår fick Anthony jobbet som ekonom här i Monrovia. Jag har fått en mycket fördelaktig bild av Anthony. Vi pratade även om andliga frågor, och jag upplevde att vi även där hade en bra dialog.

Kenneth Roobert lämnade Monrovia idag på förmiddagen. Han har fått tag i en Landcruiser som han skall disponera under tiden här. Dessutom såg jag missionens lastbil fullastad med byggnadsmaterial på eftermiddagen. Där fanns plåt och spik och någon skottkärra och allt möjligt annat. Den är nog i morron på väg norrut kan jag tro. Kenneth avslöjade för mig innan han åkte att han var lite missnöjd på att Dorbor är direktör för PMU Liberia. Det var någon mindre församling i Sverige som bekostade Dorbors utbildning, och jag förstår att Kenneth hade ett finger med i det. Tanken var nog att Dorbor skulle arbeta som rektor i skolprojekt. När behovet i PMU Liberia kom upp skulle det vara en lösning för 2 år, sedan skulle Dorbor frigöras för andra ändamål.

I eftermiddag kom Dorbor från Tanzania, och jag hämtade honom på flygplatsen. Vi pratade om ledarfrågor, och jag konfronterade Dorbor med Kenneths synpunkter. Dorbor höll med, och menade att han inte heller själv avsåg att stanna så länge hos PMU Liberia.

Att hitta lämpliga ledarämnen är ett viktigt uppdrag i Liberia. De unga människor som har ledargåvor behöver tränas in i nya uppgifter och det behöver ske på ett planerat sätt. Jag kan se att min roll i Liberia kanske har lite att göra med det, i alla fall för PMU Liberia. Ett strukturerat ramverk bör även kunna underlätta ledarbyten.

Personalhandbok

Bilden jag tagit på mitt kontor är på en veteran inom Liberiamissionen. Det var redan 1971 som Kenneth och Gretel Roobert kom till Liberia. Kenneth säger själv att han tillbringat uppåt 20 år av sitt liv här. Sedan 90-talet har han rest ensam. De har den uppdelningen numera att Gretel tjänar pengarna för uppehället och Kenneth ägnar sig åt mission.

Det går att hitta spår av Kenneths arbete på Internet, via www.sionforsamlingen.se. Då kommer man till Sion Fotö (i Göteborgs skärgård). Sedan söker man sig vidare på mission och vidare till projekt Libro – bildat av orden Liberia och Roobert. Det finns en insamlingsverksamhet, och det finns en pågående planering för vad som skall genomföras. Nu är det ett antal byggen, i Voinjama och i Yekepa, men även på något annat ställe.

Jag vill inte sticka under stol med att jag föredrar ett sådant arbetssätt som Kenneth har, att arbeta inordnat i en lokal svensk församlings verksamhet. Det betyder att det lyder även under församlingens revisorer och ekonomiska kontroll. Den demokratiska beslutsprocess som gäller i en församling kan kanske upplevas som en tvångströja, men är ändå övervägande av godo. Invändningen kan vara att små församlingar inte har möjlighet att göra stora satsningar för mission. Det drabbades Agnes Björklund av, den andre svenske Liberiamissionären. Hon sändes ut av Salemförsamlingen i Mörbylånga 1926, och det var tack vare en stor gåva som en enskild medlem skänkt. När hon kommit hem 1930 dröjde det till 1934 innan hon kunde resa ut igen, på grund av att församlingen inte hade resurser att underhålla henne. Som i många andra sammanhang blev lösningen att samla in underhåll även från andra församlingar.

Därmed stänger vi det historiska fönstret avseende liberiamission för denna gång. Jag har gjort ett utkast till ny personalhandbok. Dorbor, direktören, kommer tillbaka från Tanzania i morron eftermiddag. Jag hoppas att vi kan jobba vidare med förslagen under veckan. Osökt går mina tankar tillbaka till 1973, när jag hade två inbjudningar till olika utbildningar att välja på. Jag valde Linköping, och det kanske inte var fel. Alternativet var en personaladministrativ utbildning i Umeå. Det hade säkert lett till kunskaper som jag haft nytta av nu.

Idag blev det möte på Filadelfia. Det är en stor kyrka. Kören var behållningen tyckte jag. Det var18 unga människor som sjöng riktigt svängig gospel. Det finns även lovsångsgrupp, och man hade också besök av en grupp välsjungande unga herrar. Predikan var lång och handlade om förbund, att hålla förbundet. Predikanten har trådlös mikrofon och springer runt i nästan hela kyrkan under predikan. Det var morronmötet jag var på. Jag kom dit strax efter nio, och mötet slutade halv tolv. Ganska direkt därefter började andra samlingen. Jag föreställer mig att det är bättre med det tidiga mötet på grund av att det blir så varmt.

Så blev jag uppmärksammad på att det är fars dag idag, då man ringde hemifrån. Alla var samlade hos Johan och Elina, så jag pratade i tur och ordning med Gustav, Julia och Johan. När det gäller Johan och Elina är det ju väntans tider. Den gångna veckan var det ultraljud. De har en spännande tid framför sig, och själv ser jag fram emot att bli farfar.

Födelsedag hemma

Idag fyller Julia 17 år, därför blev det en sommarbild på henne denna gång. Träffar du henne kan du säga grattis. Hon är en av de ”Verwirrtede Musterschülerinen” som finns på Balderskolans naturprogram. Grattis Julia! Jag hade gärna varit på plats för att gratulera idag.

Här radar vi upp olika besök. I kväll skall jag ut till flygplatsen för att hämta Kenneth Roberts. Han har varit här i Liberia tidigare, och kommer att stanna nästan en månad. Till att börja med bor han i FPML:s gästhus vid kontoret, men skall senare åka runt till en hel del församlingar, Bland annat skall han till Foya, men även till Yekepa. Det ligger betydligt längre österut, i Nimba-provinsen i nordöstra delen av landet. Det var där Lamco verkade och bröt järnmalm från 60-talet och framåt. Tidvis fanns mer än 1000 svenskar där. Svensk pingstmission etablerade sig där 1965 och församlingen har ett par hundra medlemmar nu.

Medan han fortfarande är kvar i landet kommer Ingmar Bergström, som arbetat här fram till för ett år sedan som projektledare i ett SIDA-fiansierat projekt när sjukhuset i Foya återuppbyggdes efter kriget. Nu reser han på uppdrag av Tommy Lilja och PTL Ministries. Han skall planera ett korståg som skall hållas i mars nästa år, förmodligen med möten på fotbollsstadion. Ingmar har bett att få bo hos mej 3 dagar. Det blir från 17:e November och framåt. Hör du till PTL Ministries understödjare är det bäst att du skickar in en extra tusenlapp. Resorna hit är dyra!

Även Emanuel Sandberg från Östersund som arbetat här under flera år i slutet av 90-talet och in på nya millenniet är inbokad för besök i landet. Han har fasta hotellkontakter som han använder, men jag kommer nog att träffa honom. Det blir efter nyår som han kommer.

Jag har tittat på olika resealternativ om du kanske skulle vara sugen att komma och hälsa på. Välkommen i så fall! Brussel Airlines är huvudspåret, och de resorna mellan Stockholm (ofta från Bromma), och Monrovia kostar ca 14 000 tur och retur. Sträckan ända från Skellefteå är ca 700 mil. Vill man resa längre och billigare så har Ethiopian Airlines alldeles nyss öppnat en linje. Då åker man Stockholm, Rom, Addis och mellanlandar även i Abidjan innan man når Monrovia,. Det alternativet ger nästan halva priset, men flygsträckan blir kanske 1250 mil. Monrovia ligger inte i närheten av Afrikas horn!

Dollar och dollar

Här handlar allt om dollar. Idag handlade jag på affären för 66 dollar, och tyckte det var rätt så mycket. När jag kom ut ur affären var den handikappade där som hade anvisat parkeringsplats. Jag gav honom 30 dollar, och fick nästan intrycket att han tyckte det var lite. I byrålådan på kontoret ligger en tjock bunt 5-dollarsedlar. Ingen verkar vilja kännas vid den bunten.

Hur kan det vara så? Ja, egentligen är det inte samma dollar vi talar om. Det jag dokumenterat i bilden är 2 olika typer av dollar. Ovanför är amerikanska dollarsedlar i olika valörer, och under är det liberianska. Skillnaden är 71 gånger. Det betyder att 5-dollarsedlarna som ligger i skrivbordslådan egentligen är 50-öringar.

Det är kanske ganska betecknande att det är den skillnaden på valutorna. Valutakursen säger inte allt, men kan ändå belysa skillnaden. Månadslöner på 100 eller ett par hundra US dollar är inte ovanliga i tredje världen – bland de som har jobb. Så ser det ut i Moldavien också. Räknar vi upp den lönen 71 gånger får vi 7100 dollar, eller cirka 50 000 kronor per månad. Det är en bra månadslön, men det kanske finns de som läser bloggen som tjänar mer än så.

Förutsättningarna är orättvisa. Det finns olika sätt att leva på, och det går att leva på mindre pengar i ett sådant här land, och om man är van vid det. Levnadsförutsättningar handlar inte bara om pengar. Tänker man på att även exempelvis spädbarnsdödligheten är, om inte 71 gånger så i alla fall skyhögt över svenska nivåer. Det handlar i alla fall om 5 procent här. Likaså är det vanligt med dödsfall i samband med förlossning. Det är lätt hänt att förblöda om inte rätt hjälp finns tillhands. Jag har redan med drygt 10 år passerat vad som är medellivslängd här. Visst kan man någon gång reflektera över rättvisan i det.

Jag träffade Flumo idag. Han har bott nästan 6 år i Sverige och återvände i September. Han bodde i Byske under större delen av sin tid i Sverige. Han pratade bra svenska, och berättade vilken omställning det var för honom att komma tillbaka. Han hade problem med värmen och magen kom i olag, men det var kanske annat som var ändå svårare. Hans gamla kompisar var splittrade runt världen och det var svårt för honom att finna sig tillrätta märkte jag. Han har löpande kontakt varje vecka med vänner inom Svenska Kyrkan och frikyrkoförsamlingarna i Byske. Vi pratade om vad han fått med sig från Sverige som han har nytta av nu. Han berättade om vattnet som säljs i påsar, och hur han stoppade plasten efter de använda påsarna i ryggsäcken. De anhöriga undrade vad han hade där när han kom hem. Varför kastade han bara inte ifrån sig plasten som alla andra. Han hade fått andra attityder till nedskräpning, men han insåg samtidigt att han skulle knappast kunna göra någon skillnad ensam.

Ett av mysterierna med Afrika är stammotsättningarna. Jag undrar om jag kommer att förstå mer av det längre fram, men jag förstår inte ett dyft mer idag än när jag var hemma. Dessa motsättningar finns i hög grad även här. Varför har inte kyrkorna kommit åt problemet? Jag tror det här är en av de städer i världen som har flest kyrkor. Jag gissar att det är minst 1000. Taxibilarna har oftast en text God is greatest, eller något liknande på bakre stötfångaren. På restaurangen jag var i dag var plaststolen utformad så att jag satt på texten God bless you. Inget av detta verkar hindra att man kan vara hur ovänner som helst. Flumo sa också att om taxichafförerna kommer ihop sig tar dom inte mycket för att döda någon. En del av Afrikas gåtor är ännu obesvarade för mig.

Hemlängtan

Det är inte en fråga om, utan när och hur. Hemlängtan kommer. Det kan man vara säker på. Jag blev lite förvånad när Monica på PMU sa det, men kände det ändå inte lämpligt att säga emot.

Bilden är utsikten från balkongen, och lite av Monrovia centrum. Längst upp på berget är det sönderskjutna hotellet. Vid strandbesöket såg vi ruinen av det jättestora Hotel Afrika. Det såg ut att ha kunnat vara ett riktigt turisthotell direkt vid den fantastiska Atlantrivieran här. Man kan fundera hur Liberia sett ut om det inte varit för kriget, men i så fall hade jag inte varit här och fått se det!

Helgen har innehållit en del aktivitet. I går blev det långkörning, ca 5 mil enkel väg, ut till flygplatsen. På vägen ut dit ser man en hel del av landet, så som det förmodligen ser ut. Jag tror att det dröjer fram till December innan jag skall göra någon längre resa. Man får en bra glimt av den tropiska regnskogen, och här och där små bosättningar i mycket traditionell stil, tror jag. Kom ihåg att min erfarenhet av Afrika är starkt begränsad eller obefintlig.

Anledningen till flygplatsbesöket var att Dorbor, direktören, var på väg till Arusha, Tanzania för en kurs. Det är PMU Sverige som anordnar en kurs för ett 20-tal från afrikanska kontinenten där. Arusha är ju bekant för oss i Skellefteå, eftersom vi var med i bygget av ett mediahus med bokshop där på 90-talet. Det var ett bygge på nära en miljon vill jag minnas. Vi har också haft löpande kontakt med, och stöd till det arbetet under många år. Jag gissar att det är 500 mil till Arusha. Det är ganska långt. Fundera över en sträcka som är 500 mil i Europa. Var startar man i så fall och vart når man?

I helgen har jag känt av hemlängtan, och det redan efter 16 dagar här. Under arbetsveckan är det enklare. Den dagliga rutinen gör att det inte blir mycket tid över. Helgen som startar från fredag eftermiddag kan kännas rätt lång i ensamhet. Mellan lägenheten och kontoret är det kanske 1,5 mil, och människor bor runt omkring åt olika håll. Det betyder att man inte träffar arbetskamrater på helgen. Eftersom jag inte hunnit lära känna några andra människor blir det rätt ensamt.

Nåja, så illa är det inte. Hustrun ringde dessutom, just som jag var på väg ut från flygplatsen. Det var välkommet. Jag får nog jobba på att hitta en bra struktur på helgerna. Jag har funderat på den brist på motion som uppstår när det är för varmt att vara ute på promenad. Promenad förresten, man slås av hur pass långsamt de infödda förflyttar sig. Det är en sävlighet i gången nästan som kameler. Det kanske finns ett samband, där det handlar om att hålla nere kroppstemperaturen och inte slösa på vätska i onödan. Men åter till motionen. Den möjlighet som står till buds är kanske att bli en flitig brukare av bassängen. Vi får se.