Alvins kyrka

Så har jag då predikat igen. Denna gången på helt motsatt sida av stan, Området kunde hetat Zolami Town till exempel, jag vet inte så noga. Kyrkan låg mitt inne bland husen. Det här var en riktig kyrka och en vuxenpublik. Det fanns barn med också, men färre än i Thomas kyrka. Efter att vi sjungit närmare en timme från mötesstart 10.30, så var det nog 75 personer på plats.

Först, klockan 10, var det söndagsskola i en del av kyrkan och dopklass i en annan del. Då var det nog inte mer än 10-talet människor i kyrkan. Tidshållning är ett problem i Afrika, och det är likadant i kyrkan som på andra håll. Tyvärr fick jag inte med mig kameran till mötet, utan plåtade bara med mobiltelefonen.

Det var Golly, en säkerhetsvakt på PMU Liberia som inbjudit mig hit. Han syns på bilden från Dopklassen. Han ringde sedan och sa att pastorn ville att jag skulle predika. Vad gör man? Det var bara att förbereda en predikan.

Jag predikade om bespisningsundret i Matteus 14. Med stödorden se, medlidande-kärlek och handling uppehöll jag mig framförallt i uppmaningen – Ge dem ni att äta! Uppmaningen var att verka socialt i närområdet. Inventera läget och sedan starta åtgärder. Efter att jag predikat tog den unge pastorn över och gjorde en bra sammanfattning och några tillägg till predikan. Det var först då jag kände igen att det var Alvin Gissi, vice ordförande för FPML.

Jag träffade Alvin i November (tror jag det var), i samband med Ingmar Bergströms besök här. Jag bjöd Ingmar och Alvin på lunch en dag. Då hade jag ganska ingående samtal med Alvin, och slogs av hans totala öppenhet om läget FPML i Liberia. Jag fick redan då ett gott intryck av den unge mannen – han kan vara ett par år över 30.

Det positiva intrycket av Alvin stärktes idag. Det här är en ledare som FPML och Liberia kan få mycket glädje av. Jag skulle inte tveka att ta honom till Skellefteå om tillfället yppade sig. Han kan föra sig i vilken predikstol som helst.

Efteråt hade jag tillfälle att prata med honom om det som predikan handlade om. Precis det har man satt igång nu i den kyrkan. Tidigare menade han, gjorde man ingenting utan hjälp från USA eller annorstädes. Nu har man insett att man skall göra jobbet själva. Det som förr var bara evangelisation, är nu på ett organiserat sätt på väg att handla även om lokal social hjälp. Man har även ett eget program för "scholarships" - hjälp att kunna gå i skolan. Dessutom hörde jag hur han i sammanfattningen/förbättringen av predikan även tryckte på den personliga delen, människa till människa. Att hjälpa de behövande med ett par koppar ris.

Lite mer hoppfull om FPML:s framtid känns jag efter mötet. Tyvärr åker inte Alvin upp till årskonferensen. Han är djupt involverad i förberedelserna för Liljas konferens här en vecka senare. Jag skulle annars gärna samarbetat fler gånger med Alvin, och gärna under årskonferensen.

Klockan var nog kvart över 1 när mötet var klart. Då var det lite för sent att ansluta till de andra svenskarna ute vid Cece Beach. Det blir födelsedagsfest här i kväll, precis som hemma i Skellefteå. Camilla och min Karin fyller år samma dag. Grattis!

Duvan Cup

Det har inte varit mycket sport på bloggen alls. Kanske för lite. Av omtanke om släkten i Lycksele måste vi åtgärda det.

Det är ju just i Lycksele som det pågår en stor innebandyturnering för amatörer nu, Duvan Cup. Som arrangör står pingstförsamlingen i Lycksele. Spelet började på fredag kväll klockan 18, och avslutas på söndag eftermiddag. Hemsidan berättar att 200 personer hjälper till ideellt med allt från städning till godisförsäljning.

Även om jag är i Liberia följer jag händelserna i Lycksele. Jag tycker det är strongt gjort av pingstförsamlingen att satsa allt det ideella arbete som behövs för att turneringen skall kunna genomföras. Under flera år har jag varit på plats och hejat på laget, där sonen Johan (79 Proffset på tröjan) vanligtvis varit lagledare. Lillebror Gustav(21 Gurre) var under flera år förhindrad att spela, då han förstörde ett korsband i turneringen redan som 15-åring. Fyra år senare opererade han knät, och har varit med i turneringen i stort sett sedan dess.

Julia finns med som åskådare, så huvuddelen av familjen är på plats. Hon har också med sig sin kompis Elin. Gustav och Julia går för övrigt att se på bilden, som är en officiell bild från turneringen 2009. De sitter på närmaste sektionen på en av de övre raderna.

Laget, inklusive dessa supporters bor i år i St Mikaelsgården. Normalt brukar det vara boende i ett klassrum i Tannbergsskolan som gäller. Med stigande ålder har man blivit mer bekväm av sig. Bekvämast av alla är lagledaren Johan. Han är 30 år fyllda, och bor på hotell. Han vann en säljtävling på jobbet i veckan, och det passade perfekt eftersom priset var 2 hotellnätter. Det blev Hotell Lappland för honom.

Under flera år var det Krickes lag som var lagnamnet, medan det i år är Hjoggböle Rattlesnakes. Hjoggböle är en by utanför Skellefteå. Hur har det gått hittills i år då? Ja, bra. Det visade sig att de hamnade i en mycket svår grupp, en 3-lagsgrupp där fjolårsmästarna Carabanzo ingick. Det tredje laget var motståndare i första matchen, och den vanns efter förlängning. Av bara farten fortsatte man och besegrade även fjolårsmästarna i en ny match som gick till förlängning. Därmed vann man gruppen.

I Carabanzo spelar min kusin Kenneth Dahlströms pojkar David och John. Det var alltså två lag med brödrapar i som möttes, och som inbördes var tremänningar. David Dahlström kommenterade det när han hälsade på Johan före matchen ”Lycka till släkten”. I sista matchen i gruppen fick Carabanzo en uddamålsseger mot tredje laget, och gick därmed vidare i turneringen även de.

Turneringen är mycket mer än sport. Det är en rolig happening. Är man engagerad i något lag är det förstås roligt om det går bra för dem också. I kväll fortsätter turneringen med utslagsspel mellan de som kvalificerat sig från grupperna. När jag har ström här, nattetid och vissa tider på dagen, kan jag följa resultaten på turneringens resultatsida, som nu visar slutspelsordning och resultat. Dagens teknik gör det möjligt att vara med på flera ställen samtidigt, eller också handlar det om att vara mer frånvarande.

Möte på hög nivå

Igår, torsdag, hade vi ett möte på hög nivå när det gäller Echoprojektet. Det var på Royal:s restaurang där de har ett loft i lokalen. Vi hade vårt projektmöte där för att komma ifrån kontoret och få vara ostörda. Det var ett bra möte, och mötesplatsen fungerade mycket väl.

På hög nivå var det också med tanke på att det var de högsta befattningshavarna i projektets Monroviadel som var med. Bilden visar kassören Vanson i vit skjorta. Ekonomen Anthony sitter bakom honom. Direktör Dorbor pratar med Camilla som är ”Expat nurse”, och ”Field Coordinator” Oscar verkar just fundera över bästa sättet att gå vidare i agendan.

Anthony i gulsvart skjorta verkar lite frånvarande. Han hade precis påbörjat en behandling mot malaria. Det visade sig på onsdagskvällen att han hade fått malaria, och det var bara att börja behandla. Jag frågade om han använde myggnät i sängen. Han sa något om att det inte gick där han legat, men att han skulle byta sovrum och då skall han börja använda myggnät. Det var kanske bättre att han fick malaria än att frun fick det som är höggravid.

I själva verket var Anthony, trots malarian, inte alls frånvarande. Den nyblivne 30-åringen är en klipsk, mogen och insiktsfull man. Det är också en man som jag litar på. Det är inte helt fel, eftersom han är projektets ekonom.

Jag skrev sist om den negativa publicitet som bristande ekonomisk kontroll kan skapa. Just torsdagens Dagen fokuserar mest förhållanden inom Läkarmissionen. Läkarmissionen är en fristående stiftelse. Om du kommer ihåg att jag skrivit om stiftelser och liknande tidigare, så är det helt rätt, och visst citerar jag gärna mig själv: Ibland kan man uppleva det som att de effektivaste insamlingsorganisationerna finns utanför kyrkorna. Det finns ett ökande antal stiftelser och föreningar av olika slag som på ett framgångsrikt sätt marknadsför sin verksamhet och sitt behov av pengar. Vill du läsa mer om vad jag tycker om det, så kan du titta på inlägget ”Årsmöte”. Eftersom det här tillhör mina favoritämnen, så skrev jag om det förra året också, men då handlade det mer om Ministries.

Därmed inte sagt att inte Läkarmissionen gör ett mycket gott arbete. Det finns absolut ingen anledning att tro något annat. Dessutom förstår jag nu mer om både hur svårt och hur grannlaga det är att sköta projektekonomi och rapportering bra i den här typen av projekt. Skulle man börja kasta stenar står det inte på länge förrän man hör klirret i sitt glashus.

Som församlingsmedlemmar tycker jag ändå att man i första hand skall prioritera sin egen församlings verksamhet och dess insamlingar. Där bör man ha en god insyn i hur medlen används, och man har både rätt och skyldighet att framföra sin åsikt hur det borde ske. Vi skall värna om den unika demokratiska modell vi har i församlingarna.

För att den skall värnas behöver, konstigt nog, församlingarna vara nytänkande. En församling som vill bevarande rådande läge kommer inte att förändra världen. Konserverande församlingar bidrar i så fall till att vi snart har en stiftelsedjungel. ”Om de tiger, kommer stenarna att ropa”

Dålig press

Tyvärr har vi drabbats av dålig publicitet både i Sverige och Liberia. Vi börjar med Liberia. Vad är det som ligger bakom? Möjligen inte mycket, kanske nästan ingenting. Ändå förekommer PMU-namnet på nätet i mindre smickrande sammanhang. Jag länkar till artikeln här.

Artikeln fanns ursprungligen i tidningen Parrot, som har underrubriken ”The Truth”. Den tidningen är relativt okänd här. Tidningens namn blir papegoja på svenska. Papegojor som lär sej tala, talar vanligen rena gojan. Källkritisk granskning är ett okänt begrepp här.

Artikeln, som publicerades 8:e januari, handlar om en av PMU Liberias anställda, Clarence Massaquoi. Enligt artikeln har Clarence använt biståndsmedel på otillbörligt sätt mm, för att stärka sin egen position inför kommande val. Artikeln har sedan kopierats till nätet, och det gör den tillgänglig över hela världen.

Vad som också är besvärande är namnlikheten på lokala organisationen här och den svenska biståndsorganisationen. Dessutom används inte lokala namnet, utan den svenska organisationens namn i artikeln. Anledningen är att det är det namnet som står på bilarna, och därför förknippar folk organisationen med det namn som gäller i Sverige.

Det skall kanske tilläggas att den organisation som klagar på Clarence, Lofa Citizens for Peace and Unity inte gått att hitta. Det är svårt än så länge att veta om den existerar. Delstatsmyndigheterna känner inte till gruppens existens. Därför har det inte heller gått att nå dem för att be dem presentera något som styrker det de säger.

Clarence är annars en trevlig person som jobbar här på huvudkontoret i Monrovia. Han har inga uppgifter ute på fältet i Kolahun, 40 mil härifrån. Han arbetar här med att förbereda nya projekt och ansökningar, och är ansvarig för det arbetet.

Förutom att kalla till presskonferens har Dorbor även varit ute på en radiostation. I den intervjun ger han en bra överblick över PMU Liberias arbete. Senare delen av intervjun handlar om de anklagelser som funnits i Media. Intervjun kan laddas ner för avlyssning här.

Media och journalistik i Liberia skall inte jämföras med hur det ser ut i Sverige. Det sker nog övertramp där också. Här kan man betala för att få in en nyhet. Nyhetsmarknaden blir som annons- och reklammarknaderna hemma. Naturligtvis är det rätt att undersöka allt, utan att bara avfärda allt som skrivs som lösa rykten. Jag vill nog ändå hävda att dålig publicitet i detta fall handlar om dålig press.

Så till Sverige då. Jag har tidigare skrivit om den kraftigt minskade biståndsvolymen för 2010 till PMU från Sida. Det hör ihop med en "markering" av allvarligare art än den dåliga publiciteten i Liberia. Dagen redovisar i denna artikel hur PMU får kraftig kritik från Sida - "stöd till PMU Interlife innebär stort risktagande finansiellt sett". Det är inte kul att höra att vi betraktas på det sättet. Det förekommer dock inga Sida-pengar i Liberia nu. Projektet jag jobbar för är finansierat av Echo. Det är ändå lika viktigt att hålla ordning på pengarna, oavsett vilket projekt det gäller, eller vilka finansiärer man har.

Inställd kurs

Idag kommer det folk till lägenheten. Det är Foya som töms på svenskar, medan Monrovia fylls på. Vägen uppe i Lofa County där Foya ligger är dålig. Den är bättre nu än på bilden, som visar hur det kan se ut under regntiden. Det är Emanuel som skickade kortet.

På söndagsmorgonen ställde vi in utbildningen som skulle ha börjat på tisdag. Dorbor ringde före 8 och sa att 2 av 4 parter inte kommer. Det gäller FPML och Medical Board. FPML är motsvarigheten till Pingst FFS i Sverige, alltså sammanslutningen av församlingar, ”samfundet”. Medical Board är en typ av medicinsk styrelse, men egentligen är det en instans för församlingen i Foya som vill ha inflytande på verksamheten i Foya Health Center – sjukhuset. Den lokala församlingen äger anläggningen, och i och med det vill man ha inflytande även på det som sker där.

Ordföranden i Medical Board är en viktig nyckelfigur i skeendet i Liberia. Han hade (nästan) laga förfall, eftersom han skall utomlands och hade köpt biljett. Det gick tydligen inte att skicka andra deltagare. Från FPML hävdar ledaren att de är upptagna med planering av årskonferensen som börjar 8:e februari, så ingen därifrån kan komma heller. Det låter inte helt övertygande på mig. Lördag 9:e inbjöds han, och jag gick över till FPML-kontoret en gång under veckan för personligt samtal och för att förstärka inbjudan. Han sa inget om att de var fullt upptagna vid någon av de tillfällena. Det handlar nog mycket om en större politik som man inte har full insyn i.

Inställt är det väl egentligen inte, utan bara uppskjutet än så länge. Vi betalade in 500 USD på Thinkers Village i fredags, så vi får väl göra ett nytt försök. Nästa möjliga tidpunkt infaller nog först 23:e – 25:e februari. Veckan från 8:e februari är det FPML:s årskonferens uppe i Lofa County, och veckan därefter är alla kyrkor (eller många i alla fall), inbegripna i Tommy Liljas korståg.

Det känns tyvärr som att tåget är på väg att gå och att vi kommer ut på perrongen bara för att känna vinddraget sedan det lämnat stationen. Konstigt! Liberia är ingen tågnation. Framförhållning är nödvändig i projektarbete, och all tid för framförhållning är slut. Det drabbar arbetet här tyvärr.

I lördags jobbade jag med millenniemålen. Det går ju framåt i världen, men lite för sakta. Jag hittade också bra och aktuell data på var Liberia befinner sig. Det går framåt här också, men här är det ändå riktigt illa. Det blir man medveten om när man ser siffrorna. En dollar per dag, är en viktig barriärnivå för inkomst. Måste man leva under den nivån pratar man om extrem fattigdom. Här är det 68% av landsbygdsbefolkningen, och 55% av stadsbefolkningen som har mindre än så. Nästan 50% av befolkningen har otillräcklig tillgång till mat, varav 14% anses lida svår matbrist. Det sista gäller alltså nära en halv miljon människor här. 45 procent av pojkarna i landet går i skola. Siffran är lite lägre för flickor.

Det finns drivvis med utmaningar, men vi står på perrongen och spanar efter tåg som redan har gått. Det är inte roligt jämt härnere. Det kan vara nyttigt att uppleva det också.

Sverige öppnar ambassad i Monrovia

Ja, det är inte ambassadskylten den här mannen målar. Jag stannade och tog kortet när jag såg hur farligt det såg ut. Visserligen är väl de vikbara dubbeldörrarna i stål rejäla att stå på på ett sätt, men svenska Arbetsmiljöverket skulle nog ha synpunkter på säkerhetsanordningarna. Jag pratade med den kinesiske ägaren till bilfirman. Ett familjeföretag som gör kinesiska jeepar sa han att det var. Det finns inte så många familjeföretag med sådan tillverkning och försäljning så långt bort tror jag. Han skyddade sig mot den självutnämnde inspektören med att han hade erbjudit sig att lägga en stege tvärs över dörrarna, men målningsentreprenören sa att det behövdes inte.

Nu är vi redan en bra bit från ämnet. Det skulle ju handla om ambassaden. Det är en gammal nyhet. Det var redan på förmiddagen svensk tid som regeringen höll presskonferens. Jag länkar in pressmeddelandet. Notera att för närvaron här, och i ett par andra huvudstäder i Västafrika är det biståndsaspekten som är orsaken.

Det fanns svensk ambassad här tidigare. I senare delen av 80-talet, berättade Emanuel, kunde ambassadören besöka Yekepa och företaget Lamko. Det var nog kriget som gjorde att ambassaden drogs in, men nu öppnar den igen.

Samtidigt som Sverige på det sättet stärker sin närvaro finns det mycket som tyder på att de, som kanske på ett särskilt sätt varit uthålliga här under många svåra år, planerar att dra sig tillbaka. Det är nog inte att avslöja alltför djupa företagshemligheter att säga att det gäller mig själv och PMU Interlife. I vilket fall står arbetet här vid ett tydligt vägskäl. Anledningen är helt enkelt att nuvarande projekt slutar vid halvårsskiftet. Det är ett så kallat humanitärt projekt, alltså sådant som ges vid krigssituationer och naturkatastrofer. Nu är den humanitära fasen överstånden i Liberia. Det som gäller därefter är utvecklingsbistånd. I pingstmodellen har församlingarna initiativet när det gäller utvecklingsbistånd. För humanitärt bistånd har däremot organisationerna initiativet.

När man säger att kyrkorna har initiativet så är det ju medlemmarna det handlar om. Och i avgörande grad medlemmarna i Liberia tyvärr. Numera skall utvecklingsprojekt födas i mottagarlandet. Jag har nog flera gånger gnölat om att jag inte sett det intresset här än. Jag önskar nog att jag skulle kunna väcka det under nästa veckas kurs, men det kanske är att vara orealistiskt optimistisk. Sedan måste församlingar i Sverige också tända på idén och vilja arbeta i partnerskap med mottagarna. Då kommer också organisationerna in med sin sakkunskap och underlättar.

Till 2015 skall FN:s millenniemål vara uppnådda. Det var 1990 som de fastlades. Ett av målen gäller utbildning. Alla barn skall garanteras utbildning på grundskolenivå. Är det så idag? För Afrika söder om Sahara är det färre än 70% av barnen som går i skola. Liberia som är ett av de fattigaste länderna har kanske ännu mer än 30% som inte får undervisning. Här i Monrovia är det kanske 100 000 barn utan skolundervisning. Vilken skriande orättvisa!

Kan kyrkorna göra något åt det? Få eller ingen har några pengar här. Men de kunde i alla fall inventera läget inom sitt område. Om det kom pengar tror jag också att de skulle kunna administrera hjälpen i lokalområdet. Det är insikt, medkänsla och kärlek som behövs. Jag vet ännu inte om de resurserna finns här.

Jag har redan skrivit för långt inlägg, men låt mig avsluta med en fråga. Det finns en styrgrupp för Afrika när det gäller milleniemålen. De säger: "Inget barn i Afrika borde förvägras rätten att gå i skola beroende på brist på ekonomiska resurser."
Kan vi hålla med om det?

Inbrott

Jag är åter ensam PMU-svensk i Monrovia. Alla gäster har lämnat. Anita och Stig från Örebro, Camillas föräldrar, åkte på söndag kväll. I går morse åkte även Oscar. Han åkte med Dorbor norrut, och skall vara en vecka i Foya innan han återkommer.

Anita och Stig var nästan fyra veckor i landet, från före jul och fram till i söndags. De hann med att se en hel del av landet, eftersom de också var uppe i Foya under en vecka och där bland annat firade Edvins 10-årsdag. Deras åsikt var att Foya var det vackraste och trevligaste de sett i Liberia. Tyvärr missade jag att fotografera paret, men Anita och Stig är nyblivna pensionärer som verkar mycket aktiva.

Det de fick vara med om visar på hur förhållandena är här. Varningsskylten är befogad. Detta är inget turistland. Det var inbrott i huset under julperioden. Rånarna gick upp på taket och tog bort takplåtar och bröt sig sedan in genom innertaket. I min lägenhet gjorde de bara ett litet hål i taket. De såg nog att det bodde folk här. Det var grannens lägenhet som fick påhälsning. Jag vet inte vad som stals. Taket lagades sedan inte direkt, och naturligtvis hann det komma ett skyfall först. Det gjorde att innertaket i köket blev förstört, och där har några skivor bytts ut. Tydligen utlovades målning någon dag efter, men det har aldrig blivit gjort.

Inbrottet hade knappast kunnat ske utan samverkan med säkerhetsvakterna som finns utanför huset hela tiden. Det är ju en rejäl mur och taggtråd runt alltsammans. Helt klart har man omvärderat måttet av säkerhet som man har här. Det gäller även pengar och tillhörigheter som man förvarar i lägenheten.

En annan sak de fick prova på ordentligt är 45-milaresan mellan Monrovia och Foya. Nu under torrtid skall den vara betydligt lättare att genomföra. Jag såg hur bilen såg ut när den kom ner. Det var vägdamm överallt. Drivvis av damm hade även letat sig in i bilen. Det är uppenbarligen ingen enkel resa under någon del av året.

Jag har för övrigt varit inne i något av den mest intensiva arbetsperioden hittills. De seminariedagar som vi har nästa vecka kan vara ett unikt tillfälle under denna period att ha alla nyckelpersoner samlade. Det kan bli en grupp på ca 25 personer. Igår var vi ut till Thinkers Village, ett konferenshotell vid havet, en dryg halvmil från kontoret. Lokalen ser inte ut som ett svenskt konferensrum precis, men skall nog fungera. Det blir till att klara hög värme, eftersom det inte är någon luftkonditionering där.

Solidaritet

Det är tidig morgon i Monrovia och 26 grader varmt. I kväll väntar jag besök. Oscar startar om någon timme från Foya, och 12 timmar senare har han tillryggalagt de ca 40 milen. Han är inte ensam i bilen, utan har svärföräldrarna med. De har varit i Liberia sedan före jul, och nu varit en vecka i Foya. De åker hem på söndag kväll.

Jag funderar lite över de stora frågorna idag, Därav Birger Turessons bild. På PMU.se kan man läsa att Sida bantar stödet till PMU för 2010. För utvecklingsprojekt bantas det från 108 miljoner 2009 till 90 miljoner 2010, en neddragning med 17%. Statens biståndsram har minskat från 33,9 till 31,4 miljarder, eller ca 7%. Det beror till stor del på nedgången i den globala ekonomin. Mer detaljer om det kan du läsa här.

Vad Birger pekar på är att 2010 kan bli ett avgörande år för solidariteten. Det kan mycket väl bli ”snålblåst i biståndsfrågan”. Läs gärna Birgers artikel.

Jag förbereder en tredagarskurs som skall hållas om en dryg vecka. Den kommer att handla om värdegrundsfrågor utifrån PMU´s projekthandbok bland annat. Vi kommer också att titta på skillnaden mellan utvecklingsprojekt och humanitära projekt. Den tredje dagen blir det personalfrågor utifrån utkastet till personalhandbok.

I Liberia har det de senaste åren handlat om humanitärt bistånd. Det beror på kriget, och den återuppbyggnadsfas som landet varit inne i. Nu är snart den humanitära fasen överstånden, och sedan handlar det om utveckling. I utvecklingsprojekt samarbetar man på ett helt annat sätt. Här har kyrkorna, både i Liberia och Sverige en mycket större roll. Man kan säga att det handlar om samverkan mellan kyrkor, där PMU har en servicefunktion. Det är församlingarna i Liberia som skall ta initiativ till projekt, och hitta samarbetspartner bland kyrkorna i Sverige.

Jag är ännu inte helt övertygad om i vad mån de lokala kyrkorna här prioriterar socialt arbete. Jag tror faktiskt att det än så länge finns ett begränsat intresse för sådant. Därmed är det en av de tyngsta målsättningarna med seminariet att väcka ett sådant intresse. Det ser jag som en intressant utmaning.

Jag har haft kontakt med Per Lilja, som arbetar för PMU och är stationerad i Tanzania. Han är utvecklingsfacilitator och har ett regionansvar för organisationsutveckling i den delen av Afrika. Han höll en kurs för projektledare från Uganda och Tanzania på Ngaramtoni utanför Arusha våren 2009. Jag har fått allt material han använde. Det går inte att kopiera materialet, men en hel del av hans upplägg ger inspiration till hur vi kan göra.

Sedan arbetar vi vidare med skolavgifterna. Nu finns en lista med namn, dels på barn som aldrig gått i skola, och även sådana som fått avbryta studierna. Jag har med pengar från Skellefteå, ungefär 1000 USD. Pengarna kommer från Pingstkyrkans Second Hand. Jag ser det här som ett pilotprojekt i liten skala på hur kyrkor i Liberia kan samverka med Svenska församlingar. Det var ju i pastor Thomas kyrka som man upplevde problemen och bad för en lösning så att barnen kunde gå i skolan. Initiativet kommer från Liberia, precis som det skall vara.

Biten av Liberia

Det är Östersund som är på besök. Emanuel Sandberg och Jonas Eriksson. De har varit här bland annat för att installera lampor som drivs av solceller på en klinik i närheten av Monrovia. Jag har just lämnat av Jonas vid flygplatsen. Han flyger till Addis Abbeba, där han stannar 5 dagar för att titta på projekt som drivs från Östersund. Via sin framgångsrika Second Hand har de årligen närmare miljonen att investera i olika projekt. Som jag förstår engagerar de sig även i mer långsiktig drift av vissa projekt.

Emanuel är en känd person i Liberia. Han arbetade för Lamco med järnbrytning redan på 80-talet. Han hade ett inköpsansvar i det projektet under fyra år. I slutet av 90-talet jobbade han för PMU här. Då fanns flyktingläger på flera håll runt Monrovia och på andra platser. Det var nog en annan miljö att arbeta i då än som det ser ut i dag. Han har också hållit löpande kontakt med landet och varit drivande i flera projekt tillsammans med lokala kyrkor här. Han berättade att man i något projekt till och med hade satt upp en skylt eller plakett (jag tror inte det var en byst i alla fall) som hyllar Emanuel Sandberg. Igår besökte han hälsoministern här, Walter T Gwenigale.

Bilden är från ELWA beach. ELWA är ett område uppbyggt av en amerikansk mission, där man har skola, sjukhus och även en kristen radiostation. Området är vackert, och mycket otypiskt för Liberia. Husen med tomter liknar nästan ett svenskt villaområde. Emmanuel har själv bott i området under en tid och tycker att det nu är förfallet jämfört med hur det såg ut tidigare när det var amerikaner eller europeer i alla hus.

Det var i söndags vi var där. Faktiskt har vi haft ett par dagar av vinter här, söndag och måndag. Jag gissade att det bara var 25 grader i söndags. På måndagen regnade det ett stilla ”svenskt sommarregn”. Jag skrev hem till Skellefteå om kylan, och fick svar att man tyckte synd om mig och replikerade med temperaturen där. Då rättades perspektivet till.

Temperaturen har jag gissat mig till så här långt, men Karin skickade med en termometer. Jag har fixat batteri och satte igång den igår kväll vid 18. Då var det 30 grader. Det är en sval vecka hela veckan verkar det. I morse vid halv sex var det drygt 25 grader.

Vi hoppas ju att alla besökare skall bli bitna av Liberia. Att Emanuel Sandberg är det råder det ingen tvekan om. Det var mer osäkert när det gällde Jonas. Nu på morgonen löstes även det problemet. Jonas sa att han förmodligen fått några loppbett i natt på Corina Hotell där de bott.

Årsmöte

Just nu hålls församlingens årshögtid i Skellefteå Pingstkyrka. Eftersom jag begav mig söderut redan i måndags har jag inte möjlighet att vara med på plats. Bilden är dock från förra söndagen, så att jag skulle få vara med på bild själv!

Dagen berättar om svårare tider för kyrkorna i spåren av den ekonomiska krisen. Offrandet har påverkats. Det handlar om besparing för många för att kunna gå helskinnade igenom. I många fall handlar det om minskade intäkter, medan till exempel Smyrna Göteborg har ökat insamlingarna, men inte tillräckligt för att klara ökade kostnader.

Vad finns att göra? Det kan absolut vara rätt att göra insatser för att se till att intäkter ock kostnader är i balans. Även i en trosbaserad verksamhet måste man ha ögonen på ekonomin. Thomas Ekman, ordförande i Missionskyrkan i Oskarshamn menar att förhållandena kan ändras genom bön. Han konstaterar att offrandet inte är något som fungerar per automatik och att man måste bli frimodigare att tala om behovet av pengar.

Ibland kan man uppleva det som att de effektivaste insamlingsorganisationerna finns utanför kyrkorna. Det finns ett ökande antal stiftelser och föreningar av olika slag som på ett framgångsrikt sätt marknadsför sin verksamhet och sitt behov av pengar. Med en ökande aktivitet i cyberrymden kommer vi att se alltfler organisationer som verkar via nätet. Det kan komma att bli en allvarlig konkurrens för kyrkorna. I en sådan utveckling riskerar lokal kyrklig verksamhet att urholkas och tyna bort.

Ekonomistyrning och effektiv insamling är viktigt, och även bön. För min del tror jag att det viktigaste ändå är vad kyrkorna gör. Det gäller för kyrkorna att vara relevanta år 2010. Det är det som är den stora utmaningen. Visst finns det trogna tiondegivare. Det är ändå uppenbart att medlemmar och sympatisörer skänker mer pengar till en verksamhet man tror på, en kyrka som är i fas med missionsbefallningen.

Det har berättats att man när ekonomin var svag sa ”Nu måste vi åta oss att sända ut en ny missionär”. Det kan låta som ett slarvigt ekonomiskt agerande, men jag tror det ligger ett korn av visdom i det. Man behöver ha stimulerande utmaningar för att ta i lite extra ekonomiskt. En verksamhet av bara uppehållande karaktär för samma människor utmanar inte till ekonomiska krafttag.

Hur är det då i Skellefteå Pingst? Sanningen är att jag vet inte. Jag är för dåligt insatt efter bara 2 veckor hemma. Jag tror mig veta ändå att insamlingarna ifjol blev åtskilligt högre än budgeterat. Vad jag tyckte var roligt att se var de nya insatserna för att nå nya grupper. Man har beslutat att samla in hundra tusen till lokalt socialt arbete, och man utökar arbetsstyrkan med en pastor, delvis för det området. Det gläder mig också att veta att idag avskiljs 2 unga nya äldste, den yngsta bara strax över 25. Man ser ökat antal mötesbesökare, och jag tycker att åldersspridningen är bättre än vad den varit tidigare.

Under flera år har församlingen förberetts på ökade sociala insatser. I nuvarande kristider tror jag att det är rätt att tänka särskilt på de som har det svårast, att bli en kyrka för de utsatta. Jag tror att det är en utmaning i Sverige idag. Däremot vill jag inte utlova att det per automatik löser insamlingsproblemen.

Malarialösning?

Det är märkligt vad man kan få del av ny information under en flygresa. I alla fall med Ethiopian Airlines. Möjligen är ett fungerande vaccin mot malaria på väg.

Det är Bill och Melinda Gates som ligger bakom. Multimiljardären som tjänade sina pengar som ägare av Microsoft har startat ”Path Malaria Vaccine Initiative”. I november i fjol annonserade han tillsammans med medicinföretaget GlaxoSmithKline ett nytt vaccin. Nu sker tester i 7 länder söder om Sahara i Afrika. 16 000 barn under 5 år ingår i försöket. Om försöket ger bra utfall väntas vaccinet finnas tillgängligt om 3-5 år.

Malaria är en stor plåga i Afrika. Många länder har förhållanden som gynnar moskiterna. Det handlar om en mygga som heter Anopheles, och naturligtvis är det honorna som är aggressiva! Dödligheten i sjukdomen är hög, och främst är det små barn som drabbas. Än så länge är det bara ständig profylaktisk behandling som hjälper, tillsammans med impregnerade myggnät och sprayer. Man försöker också hålla undan sly och det förekommer även att hela områden besprutas för att döda myggorna.

I många kretsar har man svårt att tro att något så positivt skulle komma från Bill Gates. Är det inte så Gustav? Jag kommer ihåg när Melinda väntade barn någon gång på 90-talet. Med hänvisning till hur det brukar vara med nya Windowsversioner skrev man att det var tur att det inte var Bill som var ansvarig för den här leveransen. Då skulle den ha blivit minst ett halvår försenad. Jag tror att man även menade att den skulle varit behäftad med åtskilliga fel.

Som ett resultat av den globala uppvärmningen sprider sig malarian till nya områden, till exempel högre belägna platser, där det tidigare varit för kallt för malaria. Därför är det extra viktigt och bråttom att ett vaccin kommer ut.

Gates Foundation har nu fokus på att säkerställa att distribution och vaccinering kan ske när vaccinet är klart, så att det kan implementeras gratis för mottagargruppen. Kanske ändå att även Bill Gates kan stå för något positivt?

Mot varmare trakter

Måndag kväll lämnade jag Arlanda. Avgångstiden var satt till 20:00. Ethiopian Airlines är ett afrikanskt bolag. Precis en timme efter utsatt tid lyfte vi. Planet, en stor och rymlig Boeing 767-300 var ungefär halvfullt. Det skulle i så fall innebära drygt 100 passagerare.
Det var unga, söta etiopiska flygvärdinnor, men kanske inte riktigt färdigutbildade. Det serverades mat strax efter starten, och man fick välja på fisk och kyckling. Jag valde fisk och följaktligen fann jag kyckling på tallriken. Det var inte så stort problem, det gick bra med kyckling också, Den italienska kvinnan i raden framför blev surare över att få fisk när hon beställt kyckling.

Den eviga staden nådde vi precis vid midnatt. Här byttes kabinpersonalen ut och förstauppställningen kom in. Samtidigt strömmade det in en hel del passagerare så att planet blev fullt. Jag bytte plats eftersom det var ett italienskt par som ville sitta hos varandra. Det visade sig att de tillhörde en grupp med ett antal par i 40- till 45-årsåldern som var på väg till Addis för att adoptera barn. Det var en amerikansk adoptionsbyrå som ordnade detta.

Addis Abbeba liknar inte Monrovia det minsta. Landet har en gång varit skogbevuxet, så att 60 procent täckts av skog. Nu är det mindre än 3 procent skog vilket leder till oönskade effekter för hälsa och välstånd hos befolkningen. Det påstår man i alla fall i flygmagasinet som fanns i stolsfickan, och bolaget har därför tagit initiativ att medverka i återbeskogning. Det man ser från luften i det kuperade landskapet är att det nästan överallt är uppodlat.

Eftersom det blev flygbyte här kunde jag se att flygplatsen är av rätt modernt snitt med god utrustningsnivå. Det liknar heller inte förhållandena i Liberia, där flygplatsen ligger långt efter Skellefteås i storlek men framförallt standard. Här nådde jag nog nytt personligt höjdrekord, eftersom Addis Abebba är så högt beläget, flera tusen meter över havet.

Resan vidare mot väster denna gång startades strax i en Boeing 757-200. Den var besatt till högst en tredjedel, eller 50 passagerare. Bra! Då blev det utrymme att lägga sig ned över 3 säten och försöka sova någon timme, trots att det var runt 10-tiden på förmiddagen lokal tid. Under ca 9 timmars resa genom Afrika, till att börja med Etiopien, södra Sudan mot Niger så småningom och mellanlandning i Accra. Därefter kommer ett kortare skutt vidare västerut mot Monrovia. Klockan hinner bara gå fram 6 timmar trots att det tar 9 timmar. Skumt!

När jag tittar ut ser jag en flod. Det kan vara Niger. Men ingen skog! Inte mycket grönt på de timmar som resan pågått sedan Etiopien. Nu längtar jag ”hem” till Liberia.

Jag ville testa den här flygrutten eftersom den är så pass mycket billigare. Den är mer än 50 procent längre, så man får definitivt mer flyg för pengarna. I alla fall i den här riktningen är den helt ok, trots rokiepersonalen från Stockholm.

Väl framme väntade en överraskning. Jag hade inget visum och var nära att sättas tillbaka på vändande flyg. Det visum jag förnyat var ett engångsvisum och förföll i samma stund som jag lämnade landet. Där ser man vad lite man vet. Nåja, jag fick ett papper som gjorde att jag släpptes in, men passet behöll de. Vi får reda ut det senare.