Ja, det är inte ambassadskylten den här mannen målar. Jag stannade och tog kortet när jag såg hur farligt det såg ut. Visserligen är väl de vikbara dubbeldörrarna i stål rejäla att stå på på ett sätt, men svenska Arbetsmiljöverket skulle nog ha synpunkter på säkerhetsanordningarna. Jag pratade med den kinesiske ägaren till bilfirman. Ett familjeföretag som gör kinesiska jeepar sa han att det var. Det finns inte så många familjeföretag med sådan tillverkning och försäljning så långt bort tror jag. Han skyddade sig mot den självutnämnde inspektören med att han hade erbjudit sig att lägga en stege tvärs över dörrarna, men målningsentreprenören sa att det behövdes inte.
Nu är vi redan en bra bit från ämnet. Det skulle ju handla om ambassaden. Det är en gammal nyhet. Det var redan på förmiddagen svensk tid som regeringen höll presskonferens. Jag länkar in pressmeddelandet. Notera att för närvaron här, och i ett par andra huvudstäder i Västafrika är det biståndsaspekten som är orsaken.
Det fanns svensk ambassad här tidigare. I senare delen av 80-talet, berättade Emanuel, kunde ambassadören besöka Yekepa och företaget Lamko. Det var nog kriget som gjorde att ambassaden drogs in, men nu öppnar den igen.
Samtidigt som Sverige på det sättet stärker sin närvaro finns det mycket som tyder på att de, som kanske på ett särskilt sätt varit uthålliga här under många svåra år, planerar att dra sig tillbaka. Det är nog inte att avslöja alltför djupa företagshemligheter att säga att det gäller mig själv och PMU Interlife. I vilket fall står arbetet här vid ett tydligt vägskäl. Anledningen är helt enkelt att nuvarande projekt slutar vid halvårsskiftet. Det är ett så kallat humanitärt projekt, alltså sådant som ges vid krigssituationer och naturkatastrofer. Nu är den humanitära fasen överstånden i Liberia. Det som gäller därefter är utvecklingsbistånd. I pingstmodellen har församlingarna initiativet när det gäller utvecklingsbistånd. För humanitärt bistånd har däremot organisationerna initiativet.
När man säger att kyrkorna har initiativet så är det ju medlemmarna det handlar om. Och i avgörande grad medlemmarna i Liberia tyvärr. Numera skall utvecklingsprojekt födas i mottagarlandet. Jag har nog flera gånger gnölat om att jag inte sett det intresset här än. Jag önskar nog att jag skulle kunna väcka det under nästa veckas kurs, men det kanske är att vara orealistiskt optimistisk. Sedan måste församlingar i Sverige också tända på idén och vilja arbeta i partnerskap med mottagarna. Då kommer också organisationerna in med sin sakkunskap och underlättar.
Till 2015 skall FN:s millenniemål vara uppnådda. Det var 1990 som de fastlades. Ett av målen gäller utbildning. Alla barn skall garanteras utbildning på grundskolenivå. Är det så idag? För Afrika söder om Sahara är det färre än 70% av barnen som går i skola. Liberia som är ett av de fattigaste länderna har kanske ännu mer än 30% som inte får undervisning. Här i Monrovia är det kanske 100 000 barn utan skolundervisning. Vilken skriande orättvisa!
Kan kyrkorna göra något åt det? Få eller ingen har några pengar här. Men de kunde i alla fall inventera läget inom sitt område. Om det kom pengar tror jag också att de skulle kunna administrera hjälpen i lokalområdet. Det är insikt, medkänsla och kärlek som behövs. Jag vet ännu inte om de resurserna finns här.
Jag har redan skrivit för långt inlägg, men låt mig avsluta med en fråga. Det finns en styrgrupp för Afrika när det gäller milleniemålen. De säger: "Inget barn i Afrika borde förvägras rätten att gå i skola beroende på brist på ekonomiska resurser."
Kan vi hålla med om det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar