Tyvärr har vi drabbats av dålig publicitet både i Sverige och Liberia. Vi börjar med Liberia. Vad är det som ligger bakom? Möjligen inte mycket, kanske nästan ingenting. Ändå förekommer PMU-namnet på nätet i mindre smickrande sammanhang. Jag länkar till artikeln här.
Artikeln fanns ursprungligen i tidningen Parrot, som har underrubriken ”The Truth”. Den tidningen är relativt okänd här. Tidningens namn blir papegoja på svenska. Papegojor som lär sej tala, talar vanligen rena gojan. Källkritisk granskning är ett okänt begrepp här.
Artikeln, som publicerades 8:e januari, handlar om en av PMU Liberias anställda, Clarence Massaquoi. Enligt artikeln har Clarence använt biståndsmedel på otillbörligt sätt mm, för att stärka sin egen position inför kommande val. Artikeln har sedan kopierats till nätet, och det gör den tillgänglig över hela världen.
Vad som också är besvärande är namnlikheten på lokala organisationen här och den svenska biståndsorganisationen. Dessutom används inte lokala namnet, utan den svenska organisationens namn i artikeln. Anledningen är att det är det namnet som står på bilarna, och därför förknippar folk organisationen med det namn som gäller i Sverige.
Det skall kanske tilläggas att den organisation som klagar på Clarence, Lofa Citizens for Peace and Unity inte gått att hitta. Det är svårt än så länge att veta om den existerar. Delstatsmyndigheterna känner inte till gruppens existens. Därför har det inte heller gått att nå dem för att be dem presentera något som styrker det de säger.
Clarence är annars en trevlig person som jobbar här på huvudkontoret i Monrovia. Han har inga uppgifter ute på fältet i Kolahun, 40 mil härifrån. Han arbetar här med att förbereda nya projekt och ansökningar, och är ansvarig för det arbetet.
Förutom att kalla till presskonferens har Dorbor även varit ute på en radiostation. I den intervjun ger han en bra överblick över PMU Liberias arbete. Senare delen av intervjun handlar om de anklagelser som funnits i Media. Intervjun kan laddas ner för avlyssning här.
Media och journalistik i Liberia skall inte jämföras med hur det ser ut i Sverige. Det sker nog övertramp där också. Här kan man betala för att få in en nyhet. Nyhetsmarknaden blir som annons- och reklammarknaderna hemma. Naturligtvis är det rätt att undersöka allt, utan att bara avfärda allt som skrivs som lösa rykten. Jag vill nog ändå hävda att dålig publicitet i detta fall handlar om dålig press.
Så till Sverige då. Jag har tidigare skrivit om den kraftigt minskade biståndsvolymen för 2010 till PMU från Sida. Det hör ihop med en "markering" av allvarligare art än den dåliga publiciteten i Liberia. Dagen redovisar i denna artikel hur PMU får kraftig kritik från Sida - "stöd till PMU Interlife innebär stort risktagande finansiellt sett". Det är inte kul att höra att vi betraktas på det sättet. Det förekommer dock inga Sida-pengar i Liberia nu. Projektet jag jobbar för är finansierat av Echo. Det är ändå lika viktigt att hålla ordning på pengarna, oavsett vilket projekt det gäller, eller vilka finansiärer man har.
Tack för din blogg. Teknikens under kan man säga. Jag är ett missionärsbarn som bodde tillsammans med mina 2 syskon (nu 3) och mina föräldrar i Liberia på slutet av 70-talet till 80-talet. Det var en mycket spännande tid. Mina föräldrar verkade först i Yekepa där pappa skötte församlingsarbetet och mamma var sjuksköterska på en klinik i ett slumområde kallad Camp 4. Andra perioden löste vi faktiskt av Kenneth Roberts familj i Voinjama.
SvaraRaderaEn häftig anektdot från tiden i Voinjama var att vi hittade gamla svarta vev-telefoner i garaget på stationen. Vi installerade dem mellan vårt hus och ett annat hus där 2 missionärsflickor bodde. Sent samma natt, eller påföljande natt, så ringde flickorna i telefonen och meddelade med låg röst att de trodde tjuvar var i faggorna. Och mycket riktigt, så såg vi tecken på att tjuvar hade varit på besök, bland annat i gästhuset. Så min far gick till ett annat hus på stationen där några unga Liberianska pojkar bodde (en del blev utslängda från sina familjer när de blev frälsta) och de begav sig ut på tjuvjakt. Och de fick tag på en av två. Det tråkiga var att de band fast honom i ett lakan och slog honom med kvistar och pinnar ända till polisstationen. För mig som ung grabb i djungeln var denna händelse mycket spännande.
Det vore kul att veta hur det har gått och går med missionsstationerna i Yekepa, Voinjama, Foya och Monrovia. Jag har tittat på satellitbilderna på Google World och där ser man att mycket är förstört, men det kan vara gamla bilder.
Även om det har gått lång tid sen vi var där så sjunger vi ibland gamla kristna sånger som vi lärde oss där ute på olika stamspråk, inte många men några.
Mvh Efraim Moström (föräldrar Karl-Olov och Kerstin)
Tack Efraim!
SvaraRaderaDet var en initierad kommentar. Jag har gjort en missionärslista med hjälp av historieboken över svensk mission här. Där hittar jag att Moströms kom hit 1978, och jag har också noterat att de först var i Yekepa och sedan Voinjama.
Jag skall försöka bidra med lite information om hur det står till med stationerna. Stationen här i Monrovia är intakt. Den har jag med på bild i ett tidigare inlägg. Det är där PMU Liberias kontor finns.
Jag åker upp till Foya i Februari. Där är allt återuppbyggt. Jag skall fotografera och rapportera. Om Voinjama vet jag att kyrkan stod kvar genom kriget. Där finns ju bibelskola mm.
Förmodligen kan jag inte åka upp till Yekepa under min tid här, men det skulle varit roligt att komma dit också. /Ronny
Tack för ditt svar. Jag har tipsat min familj och vänner om bloggen (som är imponerande bra för att vara din första!) På bilderna på PMU:s kontor i Monrovia kände jag igen huset förutom vaktstugan.
SvaraRaderaPå tal om tjuvar och sånt: ett fönstergaller i detta hus var i sämre skick. På något sätt fick vi tag på ett rörelselarm som vi riktade mot detta fönster. Men det var så känsligt att det ibland utlöstes bara av att träden vajade utanför eller att en katt gick förbi.
Under kuppförsöket 1985 bodde mina föräldrar där medans vi gick i Lamco:s skola i Yekepa tillsammans med andra missionärsbarn. De sköt skarpt inte långt ifrån huset så det var bara för föräldrarna att ligga under fönsternivå och lyssna på BBC. All annan radio var propaganda. Uppe i Yekepa kunde vi barn och våran husmor från Viebäcks folkhögskola höra maskingevärsljud på kvällarna efter utegångsförbudet. Det var en orolig tid men Gud var med oss. Vi sålde våran Nissan Bluebird till svenska ambassaden. När föräldrarna skulle hämta oss i Yekepa tidigt våren 1986 för att åka hem till Sverige lånade de den bilen som nu hade ambassadskyltar. Detta gjorde att soldaterna gjorde honnör och behandlade dem mycket väl hela vägen upp. Det är Gud som ordnar sånt! /Efraim