Tankar vid vatten

Jag sticker emellan med ett lite annorlunda blogginlägg. Den här årstiden är det inte utan att man tankarna ibland går till Sverige, och inte minst till området på bilden. Det är vattendramatik jag tänker på idag.

Det har varit ett översvämningsår. Att Vindelälven stiger så här nära vår stuga är ovanligt. Det betyder att många 10-tals stugor översvämmats. Bilden togs nog inte exakt när vattnet stod som högst, men kanske inte långt ifrån. Det här vattenståndet har överträffats tidigare med råge. 1995 var ett sådant år. Bilden visar brunnen, med ett lock av trä. Längre bort är pumphuset som byggdes förra sommaren. För 15 år sedan gick vattnet någon halvmeter över brunnen. Min bror Rolf spikade fast brunnslocket. Annars hade det försvunnit nerför älven.

Ett helt annat vattendrama hör jag också om idag. Det är vad som hände utanför Gaza, där i alla fall 9 människor miste livet på internationellt vatten när israeliska soldater angrep.

Händelsen väcker frågan om det är tillåtet att kritisera Israel. I pingstkretsar finns många som ryggmärgsmässigt försvarar varje handling från det hållet. Frågan är om det går att skilja Israel som begrepp från den aktuella Israeliska regeringen. Jag tycker nog det bör vara tillåtet att värdera även Israeliska regeringens åtgärder, att även de kan göra både rätt och fel precis som alla andra.

Att det finns en skiljelinje i svenska frikyrkligheten i sådana frågor ser man genom att jämföra hur händelsen behandlas i tidningarna Dagen(samägd av olika kristna kyrkor, traditionellt närstående pingströrelsen) och Världen Idag (oberoende, men anses närstående Livets Ord). Dagen skriver i ledarbloggen om ”Tragiskt våld mot Gaza-konvoj”. Värden Idag rapporterar ”Soldaterna möttes av en lynchmobb”

Willy Silberstein tycker att det är viktigt att skilja mellan judar och Israeliska regeringen. Det är alltid risk att sådana händelser som den här dramatiska sjöhändelsen leder till antisemitism. Låt oss hoppas att det kan undvikas, oavsett hur man värderar Israeliska militärinsatsen.

Edit: När ytterligare kommentarer till händelsen tillkommer blir skiljelinjen än mer tydlig. Ulf Ekman menar idag att organisatörerna "vill ha bort Israel". Dagens chefredaktör Elisabet Sandlund betecknar samtidigt agerandet som "Tragiskt och obegripligt". Naturligtvis var aktionen avsedd att vara en provokation mot Israel och Israels Gazapolitik, men att världens kanske skickligaste militärer svarar på det sätt som nu skedde blir obegripligt för fler än Elisabeth Sandlund.

Bocken som trädgårdsmästare?

På bilden syns 2 av kontorets säkerhetsvakter, som gärna ställde upp på bild. De har sitt högkvarter i det runda huset bakom. Det har varit en rätt intensiv vecka efter återkomsten från inlandet. Jag har hunnit med en hel del av arbete och insatser. Det är roligt när det händer något.

Det var på torsdagen som jag uppträdde i en lite ovan roll för mig. Jag och bibelskolerektorn, pastor Jalla Kormah hade inkallats som medlare i en konflikt som varit i lokala pingströrelsen här. Det var den så kallade OD-kommitten som samlades förutom oss. Mötet varade fram till 8-tiden på kvällen. Det blev ett mycket bra möte, som avslutades i utomordentligt god stämning. Det var omfamningar och äkta glädje.

Visst kan det tyckas att man hade satt bocken som trädgårdsmästare. Att bilägga tvister är inte något jag är känd för. Det är kanske vanligare att jag skapar dem. Det må vara hur det vill med det, men det är märkligt hur det kan gå, och jag märker att det hela tiden blir lättare att jobba i de här samlingarna. På så sätt känns det inte konstigt att jag var med. Det är alltid roligt att vara med och se vad som händer, särskilt om man kan se ett Guds skeende i det.

Där träffade jag Manoah Windor igen, barn- och ungdomsansvarig inom FPML. Han var inte så glad som han alltid brukar vara , och jag blev starkt berörd av vad han berättade. Han var på resa till församlingarna uppe i Lofa för några veckor sedan. Under tiden kom hans 4-årige son, enda barnet, in på sjukhus. Sonen dog där, och Manoah fick nyheten under sin resa. Jag skjutsade in honom till stan på kvällen efter träffen. De bor inte i det området, men frun hade inte kunnat återvända till deras hus efter barnets död. Nu vet jag inte vad pojken dog av, eller omständigheterna. Jag frågade om han var ett sjukt barn, och det var han inte enligt Manoah. Det är säkert minst 100 gånger ovanligare att 4-åringar dör i Sverige jämfört med Liberia. Smärtan för föräldrarna när det ändå händer är nog mer jämförbar.

Igår, lördag, avslutade vi en 1,5 dagars genomgång av personalhandboken som vi haft med personalen. Styrelsen har också lämnat sina kommentarer. I styrelsemötet på tisdag hoppas jag vi kan ta ett steg ytterligare framåt i den processen. Nu plösligt efterfrågas den typen av utvecklingsarbete mycket mer än tidigare. Och som jag sa: Det är roligt när det händer något.

Kassören i Echo-projektet, Andrew Vanson, var hux flux borta denna vecka. Det skapade svårigheter då ju kassören är den som har hand om kassan. Ingen visste var han var. Först på onsdag eftermiddag kom beskedet att han fått nytt jobb och börjat jobba på en bank. Igår kväll träffade vi honom på kontoret och han redovisade sin kassa som räknades igenom, och hans uppdrag kunde avslutas mer kontrollerat. Det blir behov att försöka hitta ny resurs för kvarvarande, kanske 3 månader.

I torsdags kom Börjessons tillbaka till stan, och idag, söndag lämnnar 3 svenskar landet. Det gäller ynglingarna Edvin och Alexander, och deras lärare, Lovisa.

Söndag i Voinjama

Voinjama var en av missionens stödjepunkter. Voinjama är Loma-bygd, och Lofas huvudstad. Det bor drygt 25 000 människor i Voinjama.

När jag kom till Voinjama på söndagsmorgonen var första åtgärden att hitta en bostad för natten. Det har funnits sådana resurser på PMU Liberias regionkontor där, men nu har Voinjama blivit huvudort för det nya stora Poolfund-projektet. Det omfattar 17 sjukvårdsinrättningar i det här området. PMU Liberia skall driva verksamheten vid dem under 2 år. En ny projektdirektör och flera andra projektfunktionärer har flyttat in. Jag sökte mig därför till UNMILS (FN-truppernas) förläggning där det fanns ett gästhus.

Till kyrkan kom jag tillsammans med Anthony. Dock fick jag inte sitta med honom, utan hänvisades till en plats på estraden. Jag hade tillfälle att lämna en hälsning i mötet. Föreståndaren, Edvin Kilba var i Lawalazu, nära 1,5 mil nordväst om Voinjama. Även Voinjama har många utposter. Jag fick också höra att man nu har möten på flera håll i staden. Pastor Kormah, rektor på bibelskolan, träffade jag senare. Han berättade om ett område. Första söndagen kom nästan 140 personer. Nu var det andra söndagen och man var över 170. Den hyrda lokalen räckte inte till.

Det här var i alla fall huvudkyrkan. Den har renoverats efter kriget och är i bra skick vad jag kunde se. Besöksantalet kunde jag inte räkna, men förra söndagen var det drygt 550 meddelade man. Vad som slår en i kyrkan är "altartavlan", målningen i fonden. Det går att tolka som en person som står framför en svensk flagga. Det är naturligtvis Jesus på korset det handlar om, men färgerna och utförandet gör att tanken förs till svenska flaggan. Det är i så fall inte helt konstigt. Den svenska kopplingen är stark.

Anthony och jag åt lunch på en restaurang. Det är bra med ”infödda” som lotsar vid dessa lokala restaranger, annars vet jag inte om jag skulle våga äta där. Efter lite vila på gästhuset bar det av till kontoret där Roland Bimba var på plats. Vår uppgift var att reda ut varför skördeutfallet blivit så dåligt i ett SIDA-projekt tidigare. Jag hade förberett med lite intervjuer och internetstudier. Vi fick också hjälp av Same Faya, som varit ansvarig i lantbruksdelen av projektet första året. Han hävdade att skördeutfallet varit bra. Man hade fortfarande utsäde från projektriset. Jag kom rätt snart på att det handlade om ett räknefel, och att utbytet var uppåt 10 gånger bättre än som först rapporterats. Same och Roland räknade om alla uppgifter, och nu såg det genast bättre ut.

På måndagsmorgonen skulle vi anträda återresan halv åtta hade jag tänkt. Det blev inte så då ett däck var dåligt och behövde åtgärdas innan vi startade. Det gav mig tillfälle att åter träffa Roland Bimba och be honom visa mig de svenska gravplatserna. Vi fann gravstenen med inskriptionen ”Sonen Höglund”. Efter mycket letande i den kraftiga vegetationen fann vi också gravstenen under vilken Birger Dahlströms stoft vilar. Han dog efter en bilolycka1968, 51 år gammal.

Porluma

Jag ville gärna åka till Porluma eftersom det är en historisk missionsplats. Det blev nästan en fix idé att nå Porluma. Platsen ligger nära gränsen till Guinea, som många orter i det här området gör. I Porlumas fall är det bara enstaka kilometer till gränsen.

Oscar och jag åkte dit på fredag eftermiddag. Det var en annan typ av väg än jag åkt på tidigare. Det var bara 2 hjulspår bitvis. Oscar tyckte ändå att detta var en av de bättre vägarna i området, eftersom den fungerar även under regnperioden. Det kan kanske bero på låg trafikbelastning som gör att det inte blir oöverkomliga lerhål.

Den stora överraskningen var ändå broarna. Jag kanske inte förväntat mig EU-standard, men något bättre hade jag väntat. Det var otäckt att åka över, och för säkerhets skull klev jag ur bilen, gick över ensam och låtsades dirigera överfarten. Det bar sig inte bättre än att en av plankorna som var för kort vippade till och for rakt ned i bäcken. Som tur var inträffade det när bakhjulet passerade så det var bara tendenser till att hela bilen skulle göra plankan sällskap.

Vi kom till Porluma efter 17 kilometers åktur och såg samhället. Där fanns också en av Foyakyrkans 32(!) utpostkyrkor. Vi åkte också vidare någon dryg kilometer till Porluma klinik. Den ligger egentligen alldeles intill en annan ”Town” = by.

Anledningen till besöket var som sagt att Porluma hade missionsstation under flera år. Det var 1949 som Agnes Eriksson och Carin Pettersson flyttade dit. Här startade också första skolan i Foya-området, eftersom barnen (och kanske föräldrarna) var mer intresserade av skolgång här än vad man var i Foya. Det var nog ett 10-tal år som svenska missionärer var stadigvarande boende på platsen. Skolan drevs sedan vidare med inhemska lärare, och jag har hört att det var en bra undervisning. Många från just den skolan kom så småningom på framträdande positioner som läkare, i administration och till och med i regeringen.

Resan tillbaka till Foya gick bra, även bropassagerna. Jag provade att köra på dessa vägar men fegade lite med tanke på broarna. Väl tillbaka träffade vi rektorn för Foyaskolan. Han hade hört om vår tripp och skulle gärna följt med och guidat. Hans kommer från Porluma och hans far bor i byn och han skulle ha kunnat peka ut de ursprungliga platserna för skola, bostadshus och kyrka. De ligger inte riktigt i området där Porluma nu ligger, utan mellan byn och kliniken. Nu ser man inte mycket mer än blommor på platsen. Kanske de planterats av Agnes eller Carin ungefär samtidigt som jag föddes.

Som sagt folk från Porluma finns på många poster. Tillbaka i Monrovia träffade jag "Elder Wombia" som jobbar som säkerhetsvakt på kontoret. Han berättade att han döptes i Porluma 1956, ungefär 12 år gammal. När projektet är slut i Augusti troligen, pensionerar han sig och åker tillbaka till Porluma.

Lofa igen

Återigen har jag varit i Lofa. Det var andra besöket, och jag förväntar mig att det blir ett till. Regnperioden har startat upp, och det märktes.

Denna resa hann jag med att besöka ett antal platser, förknippade med svensk missionshistoria. Tyvärr fick jag inte igång internet under resan så jag kunde inte rapportera löpande. Jag skriver några inlägg nu på raken istället sedan jag kommit tillbaka till Monrovia. Det finns mycket att rapportera!

Att lämna Monrovia är som att lämna civilisationen i viss mån. Trafiken glesnar tills den blir nästan obefintlig. Till slut ser man bara gående. Kvinnor med last på huvudet, eller män som bär sina djungelknivar. En och annan motorcykel ser man förstås.

Mycket av bekvämligheter och service lämnar man också bakom sig. Däremot har Lofa mycket att erbjuda av natur och upplevelser.

Det var i torsdags vi åkte norrut. Vägarna var nog i bättre skick än jag sett någonsin. Vi var 3 chaufförer som turades om: Jag, Anthony och Moses. Store Moses som är son till en av pingstpionjärerna här Emanuel N´Dorbor, är chaufför för PMU. Nu var han ledig, men ville ändå åka upp till Foya.

Lördag var en dag för så kallad ”visibility” (synlighet). Den som skulle bli synlig var donatorn ECHO. 200 gula tröjor hade tryckts upp, bland annat med ECHO-logga. Klockan 14 startade marschen från sjukhuset ner mot samhället och fotbollsplanen. Där avhölls tävlingar för både kvinnor och män. Motståndet stod sjukhuset i närbelägna Kolahun för.

Flickorna spelade kickboll, ett mellanting mellan brännboll och fotboll. Foya vann. Sedan började fotbollen. Spelarna från Kolahun såg mycket vältränade ut, och mycket riktigt vann de med 3 – 0. Tillbaka vid sjukhuset var det mat och dryck.

Efter att ha gästat Börjessons och Lovisa, och hunnit med en resa till Porluma, åkte jag till Voinjama på söndag morgon. Moses, och en ung dam som åkt med upp för att göra prov för inträde vid den nya vårdskolan i Voinjama, åkte med. Syftet med att resa till Voinjama var att hinna besöka mötet i kyrkan där, och jag hade även ett arbetsmöte inplanerat på söndag eftermiddag.

Måndag var resdag igen, och vägarna hade tydligt försämrats under dessa dagar. Nu närmar sig säsongen då resor här uppe blir osäkra.

Mot Foya igen

Bilen är packad. Nu bär det av mot Foya.

Men innan jag går in på det. Grattis Johan! Nyliven pappa, nybliven 31-åring och nytt årsbästa på Brorna Runt!

Här är regntiden på gång, och det åskar och regnar utemellan, särskilt på nätterna. Jag får se hur det påverkar vägarna. I morgon startar jag alltså min andra resa till Foya. På lördag skall det vara lite av en festdag där, ett event. Event-uellt kan vi bidra till feststämningen på något sätt. Det finns en del pengar kvar i projektet och tanken är nu att kunna förlänga projektet avseende de interna aktiviteterna med 2 månader – juli och augusti. Jag tror att det beskedet – om vi kan ge det på lördag – tas emot positivt. Det skall genast sägas att det bara ytterst marginellt påverkar oss externa resurser. Vi åker ändå hem som planerat. Den svenska sommaren är inget man vill missa, i alla fall inte helt.

Det blir gott att komma upp till missionens hjärtområden en gång till. Resan kan ändå bli en pärs. Det är det alltid, men nu tillkommer att det inte finns någon fungerande luftkonditionering i pickupen. Vi blir 5 personer upp + en hel del nödvändigt gods som skall med. Vi kommer nog att bada i svett under de 48 milen. Starten går vid 06:00.

På måndag blir det återresa, och då räknar jag med att redan vara i Voinjama dit jag åker söndag morgon. På det sättet hinner jag besöka kyrkan i Voinjama också, och hinner bekanta mig mer med den platsen. Jag skall också ha ett sammanträde med Roland Bimba där.

Jag arbetar med översättning när jag hinner. Missionsboken som skrevs av Lennart Carlström skall bli översatt. Jag har lämnat ett par kapitel till FPML:s generalsekreterare, Pastor Kanteh, som jag bett att vara kvalitetskontrollant. Förordet till boken skrevs av Rut Ramstrand år 2000. Boken innehåller en lång kavalkad av dugliga människor som gjort en fin och stor missionsinsats här. Jag skall försöka att ge berättelsen om dem rättvisa, även på engelska.

Dop i Atlanten

Idag, Fredag var det helgdag, Unification Day. Det handlar om enhet i landet, och det behövs naturligtvis efter decennier av krig och splittring.

Jag kommer nog att minnas fredagen på annat sätt. Vi höll en stor dopförrättning vid ELWA beach. Det var inte mindre än 19 personer som döptes. Det är pastor Thomas kyrka som haft sin första dopförrättning. När jag började besöka gruppen i november i fjol var det knappt så många på mötet.

Det har pågått många förberedelser inför dopet. Förra söndagen var vi på plats med huvuddelen av dopkandidaterna och besåg dopstället, och det var tydligt att de blev förtjusta. Det här missionsområdet vid havet är öppet och trivsamt. Det alternativ som först nämndes var ett lerhål i sumpmarken närmast kyrkan. Utan transportmöjligheter hade man naturligtvis fått nöja sig med det. Nu blev det inte så, och visst var det här bättre.

Pastor Thomas svärmor har sytt dopdräkter hela veckan, och det räckte till alla. Trots att jag körde vår största Landcruiser fick jag göra 2 resor i vardera riktningen. Det var en dryg halvmil mellan kyrkan och dopplatsen.

Dopaktiviteterna finns naturligtvis inte med i uppdragsbeskrivningen för projektet jag jobbar med. Kanske någon undrar vad PMU håller på med. Detta är helt klart fritidsaktiviteter, och jag sätter upp resorna på privat bilanvändning och betalar för det.

Vi var 2 dopförrättare, Thomas och jag. Gruppen var stor och därför var det bra att vi var två. Annars tycker jag nog att själva dopförrättningen liknar hur man går till väga i Sverige. I bilen på väg tillbaka sjöng gruppen ”I have decided to follow Jesus” (Jag har beslutat att följa Jesus), så att det genljöd långt utanför bilens begränsningsytor.

Oscar och Lovisa var på plats och fotograferade, och därför finns bildbevis på det inträffade

Foya Borma Hospital

Jag är på plats i Liberia sedan en vecka redan. Börjessons var redan nere i Monrovia och kunde därför hämta mig. De är kvar ännu, och det hänger ihop med Jerry, en kille som de hjälpt till operation. Han har lidit av osteomyelit. Nu är benet opererat och det skall förhoppningsvis bli bra på sikt. Det var på sjukhuset JFK, kanske landets största som operationen ägde rum.

Innan dess, och medan jag var i Sverige, genomfördes presidentens besök uppe i Foya. Foya Health Center har nu uppgraderats till sjukhus och heter Foya Borma Hospital. Ordet borma kommer från ett stamspråk och betyder tydligen injektion.

Annars är det lite av uppbrottsstämning. Börjessons står först i ledet att åka hem. Pojkarna och Lovisa åker till Sverige 30:e maj. Oscar och Camilla följer efter 13:e Juni. Själv blir jag kvar drygt 3 veckor längre, en bit in i Juli.

Projektet skall avslutas, men det återstår en hel del att göra, och vi försöker få till avslutningen så bra som möjligt. I morgon har vi ett möte med ”hjärntrusten” i projektet. Förmodligen kan vi visa på någon intressant möjlighet.

Uppe i Foya återstår en del rehabiliteringsarbete. Kanske kan vi göra något åt brunnen som är utan vatten några månader per år som det fungerar nu. Insinuratorn, förbränningsanläggningen, skall byggas om. Eventuellt skall vatten och avlopp in i de nybyggda husen. En ny generator behöver anskaffas.

Även här nere i Monrovia är det en hel del kvar. Varför upptäcker jag det först på slutet? Den gamla käpphästen – personalhandboken – kräver fortfarande en del jobb. Man behöver hjälp också med annat här. Nu kommer man att bedriva projekt utan stöd av PMU Interlife. Det gäller till exempel ett projekt finansierat av poolfund, egentligen myndigheterna via sammanslagna donationer. Det är 18 hälsoinrättningar i Lofa County som drivs av PMU Liberia. Vår lokala partner saknar dock egna styrdokument för den typen av arbete. Kan jag hjälpa till mer i uppbyggnaden av huvudkontoret? Vi får se.

Det namnändrade sjukhuset är en av de största hälsoinrättningarna i regionen. Hur framtiden blir där är fortfarande oklar. Har pratat med hälsoministern på telefon, men det var flera som stod i kö för att få träffa honom i samma ärende.

På fritiden har jag dessutom tänkt försöka översätta boken om den svenska pingstmissionen till engelska. Det kan bli en lämplig gåva att överlämna till vännerna här när jag skall åka hem.

Död och liv. Förstörelse och återuppbyggnad.

Jag är på resa tillbaka mot Liberia, och det är motsatsorden som fångar min uppmärksamhet. Vistelsen i Skellefteå och dessa trakter har innehållit allt det.

Vintern har varit svår. Jag vet att alla ansvarskännande fastighetsägare såg till att skotta av sina tak detta år. Snödjupet nådde rekordnivåer. Det tydliggjordes när jag besökte vår stuga som ligger vid Vindelälven inom Lycksele kommun, 12 mil från Skellefteå. Visserligen var nästan all snö borta, men förskräckande spår fanns kvar.

Förstukvistens tak hade ryckts loss från väggen. Det var nog inte mycket som fattades att allt skulle ha krossats under snötrycket. Det var ett styvt arbete att återställa, och försöka rädda de nästan sekelgamla snickerierna. I lördags, när jag gruvat mig färdigt och börjat plocka fram hjälpmedel för att åtgärda problemet kom min bror Rolf med överlägsna byggkunskaper och med åtskilligt mer av arbetsvilja. Att han dessutom hade middagen med sig, fläskfile med potatis och sås, gjorde inte saken sämre. Det tog oss ändå sex timmar att dra tillbaka konstruktionen i ursprungligt läge.

Det visade sig att det varit ännu större dramatik där under vintern. Vi har haft en liten fotbollsplan med 2 mål som Gustav och jag byggde för några år sedan. Nu fanns bara ett mål kvar. Vad hade hänt med det andra? Vid närmare undersökning hittade jag det isärkapat nedanför planen. Dessutom såg jag att det var renar som fastnat med hornen i näten och på så sätt gått en svår död till mötes. Det var inte bara en ren, utan två som mött döden på det sättet. Våra fotbollsmål hade blivit en svår dödsfälla. Så var det inte tänkt!

Varför kan det bli så fel? Vi hade ju målen på vår egen tomt. Det är väl inget fel i det? Samtidigt är de så att renarna det handlar om är förvildade i området. De är här året runt och deltar inte i de årliga flyttningarna mellan kust ock fjäll. Det är alltså dålig djurhållning det handlar om. Ändå är det kanske inte så enkelt att skaka av sig allt moraliskt ansvar för det som hänt.

Det var den typen av moraliska dilemman som jag möttes av under min hemmavistelse. Det gladde mig att jag mötte entreprenören Bengt Ivansson på planet från Skellefteå. Han hade kreativa förslag som jag hoppas kan bidra till goda lösningar för det saken gäller. Jag fick nytt hopp för återuppbyggnad.

Men det var inte alls bara död och förstörelse jag mötte. Liv och förnyelse kom ändå att dominera. Våren är tydligt på väg, även i Skellefteå, och visst kunde man känna av vaknande livsandar. Tydligast fanns livet ändå i vår kära barnbarn. Det blev tre gånger vi mötte henne, och bara på dessa få dagar var det lätt att se en tydlig utveckling. Det finns en stark livskraft även i det nyfödda livet, men visst behövs föräldrar med kärlek och god omvårdnad.