God Jul!

Här kommer årets sista blogginlägg, om det inte händer något oväntat. Det är jultid, och det finns mycket annat att göra än att skriva och läsa bloggar. Nu vill alla ha snö och kyla. Tropiska dagar och nätter är av mindre intresse.

Jag längtar själv till snö och kyla, och i morgon kväll lyfter vi härifrån, Lovisa och jag och en hel del andra. Måndag kväll anländer jag till Skellefteå. Det kommer att bli tillfälle att höra och se mer bilder som den här. Söndagen den 3:e Januari, dagen innan min återresa hit startar, leder jag förmiddagsmötet i Skellefteå. Då skall jag visa några bilder och berätta något om Liberia.

I går kväll var det styrelsemöte. Ett mycket bra möte tycker jag. Styrelsen hade synpunkter, men de var berättigade. Man tyckte bland annat att man fått liten information om att jag finns i Liberia. Likaså tyckte man inte det var självklart att PMU Interlife i Sverige och lokala organisationen utsåg direktören till projektledare i ECHO-projektet. Styrelsen har ansvar för alla anställningar av ”Senior Staff”, högre tjänstemän här.

Det här mötet började 17:30, 1 timme och 30 minuter efter annonserad tid, och pågick till 22:30. Det var ”högt i tak” och en öppen samtalsatmosfär. Alla hade goda möjligheter att göra sig hörda. I slutet fick jag ett mycket vackert välkomsttal. Mannen som levererade det, Alfred, betonade hur positivt man såg på alla svenskar. Han ville också att jag skulle ta med mig budskapet till Sverige att man jobbar positivt framåt här. Bland annat var man mycket nöjd över det nya PoolFund-projekt som PMU Liberia fått, och som innebär att ta hand om en stor det av sjukvården i Lofa County. Totalt handlar det om 21 inrättningar.

Mötet var också viktigt för mig när det gäller kontakter. Det känns positivt inför nästa fas. Jag tror att vi kan komma ytterligare framåt i biläggande av gamla tvister som funnits. Den segern är inte vunnen ännu. Vi kan också komma ett stycke till när det gäller organisationen på Foya Health Center. Jag har inte mött något ännu som slagit ner modet. Sådant brukar komma i varje projekt, men just nu känns det uppåt.

Med hjälp av texten på ett skyltfönster här önskar jag alla God Jul och Gott nytt år!

På återseende nästa år.

Friluftsmöbelaffärer och jobbmöten

… vad har de gemensamt. Säg det, jag måste fundera. I alla fall är det intressant och kul att se hur enkelt man ordnar till en möbelaffär. Det behövs bara lite utomhusyta. I morse såg jag hur man putsade upp skinnsofforna som finns exponerade nära vägen. Det är väl tyvärr en lite dammig utställningslokal.

Det vore inte möjligt att jobba på samma sätt i Rentjärn. Jag hade mail från Kristian Renling i morse. Han sa att Rentjärn hade -25 på morgonen. Vid den tiden skiljer det nog ca 50 grader. Det är klart att temperaturen stiger i Rentjärn framåt dagen, men det gör den här också. Nu vet jag å andra sidan inte om det finns någon möbelaffär i Rentjärn, så problemet är väl akademiskt.

Det finns egentligen inga kläder i min garderob här som passar för nuvarande svenska förhållanden. Det blir nog en chock för kroppen när jag kommer hem på måndag kväll.

Det har varit mötestid. Första mötet var morgonbönen 08:15. Direktören Dorbor Akoi tog hand om den själv idag, men sedan ville han att jag skulle leda i bön.Hur nöjd jag än skulle vara angående min engelska tycker jag ändå fortfarande att det är svårt att be på det språket. Halv åtta tog nästa möte vid – planering av januari. 18:e – 20:e blir det kurs som jag kommer att ha ett huvudansvar för. Nästa möte, om Echo-projektet, startade nio och pågick till strax efter ett utan avbrott. Under tiden ringde Emanuel Sandberg, en före detta medarbetare här, men jag hade inte riktigt tid att prata med honom.

Oscar och jag åkte på försenad lunch och åt Chicken Bread på en Libanesisk restaurang. Senior Staff Meeting skulle börjat 14, men i god afrikansk tradition blev det cirka en timme försenat. Ett par timmar senare var det mötet slut och vi övergick till ännu ett möte, om verksamhet och organisation på Foya Health Center. Det mötet pågick till ca 19.

Det har varit bra möten idag, och man får en djupare inblick i verksamhet och tänkande. Tyvärr finns en hel del stammotsättningar, och det färgar av sig på verksamheten. Idag tydliggjordes det, utan att det var några problem med det, men hur det blir på styrelsemötet i morgon är en öppen fråga. Historieboken om svensk mission pekar på att folket runt Foya, Kissi, hade dåligt rykte som en krigisk stam. Jag hoppas att det inte skall vara så ännu i vår tid.

Det är kanske stam som är den gemensamma nämnaren. Trämöbler, som på bilden kommer ur en stam. Liberianer som man träffar på möten tillhör också en stam, vare sig det är Kissi, Loma eller någon annan.

Glädjebud

Jag bär bud till er om en stor glädje...

Jag syftar inte på julevangeliet, även om det är aktuellt i dessa dagar. Det glädjebud jag fick i går var att Flumo ringde och meddelade att han fått uppehållstillstånd i Sverige. Han hoppas kunna återvända före jul om det går att ordna visum. Jag kollade förbindelse med Sverige. Det verkar finnas platser, och till Arlanda går det att ta sig för 7 500:-

Vi hade ett riktigt svenskmöte i går kväll. På en koreansk restaurang på nordvästra sidan var Nils och Peter från Sida + Börjessons, Lovisa och jag. 8 svenskar alltså. Riktigt bra restaurang också, även om soppan jag beställt var i starkaste laget för mig.

Det är visserligen bara 3 arbetsdagar kvar, men jag räknar med att det blir intensiva dagar. Idag, onsdag är det personalhandboken. I morgon blir det Echo-möte stora delar av dagen, och direkt därefter Senior Staff meeting. På fredag hålls styrelsemöte för PMU Liberia. Jag fruktar att det kan bli stormigt. Jag tror att vi skulle behöva en förändring av attityder och förhållanden. Här tror jag vi kan må bra av förbön inför fredagens styrelsemöte.

Det lackar mot Jul

… även i Liberia. Här tar det sig ofta helt andra uttryck än i Sverige.

Det är vägförbättringstid. Regnperioden är över, och nu när det är stabilare väder passar man på att åtgärda vägarna. I söndags var det full aktivitet bland vägarbetare i stan. Man hade stängt av en del gator och utfarter där man reparerade gropar och lade ny asfalt. Vägarna är redan märkbart bättre nu.

Det är säsong för utomhusmålning. Inget som jag förknippat jultiden med, men så är det här. Det är tydligen så att man är ålagd att måla och snygga upp före jul, och det kan man ju inte säga något om. Det är en jättelång mur på andra sidan vägen här. Den ringar in ett stort compound med hus och lägenheter. Muren lyser nu skinande vit efter ommålningen.

Julens snara ankomst markeras också av att familjen Börjesson kommit ner till stan. De kom på söndag vid 17-tiden från Foya. De har tydligen en tradition att äta hamburgare på Mamba Point vid ankomsten, och på bilden syns hela gänget. De kommenterade värmen i Monrovia. Uppe i Foya är det normalt lite svalare, men den här årstiden är nätterna mycket svalare där. Man hade tydligen haft endast +14 någon natt. Närmast till höger på bilden är barnens lärare. De övriga är familjen Börjesson, Oscar, Camilla och barnen. Jag och läraren Lovisa, kommer att åka hem med samma flight på söndag kväll. Ett dygn senare kommer Börjessons julfrämmande, nämligen Camillas föräldrar. Tillsammans skall de fira jul i ”min” lägenhet.

Marcus har stannat kvar uppe i Foya och blir kvar där över julen. I förra veckan gjorde jag en utryckning en kväll till affären och handlade in lite förnödenheter som skickades till Foya. De var mest till för att hålla PMU-praktikanten Marcus vid liv till i Januari när Börjessons kommer tillbaka med nya matförråd.

Det är alltså snart dags att summera första perioden här. Denna gång blev det bara Monrovia, men under nästa period räknar jag med att besöka Foya, kanske till och med flera gånger. Då får jag chans att få mer direktkontakt med sjukvårdsarbetet. Jag ser också fram emot att få vara med på årskonferensen som ”samfundet” har i februari. Jag hoppas också att jag redan i nästa period skall få Skelleftebesök i Liberia. Det skulle vara riktigt roligt.

Jag läser nyheten om pingstpastorn i Estland som blev mångmiljonär. Det påminner mig om den gamla söndagsskolsången där vi sjöng "Jag äger en fader så mäktig och rik". Visst har vi det bra!

Nedskräpning

Visst är det skräpigt på många håll här. Den här bilden är från Gurley Street i centrala Monrovia. Sådana här skräphögar kan man se här och där. Jag tänkte ändå försöka visa att allt är inte riktigt som det ser ut. "Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom" Joh 7:24. Jag kommer just från gudstjänsten i Thomas kyrka och tänkte hinna posta ett inlägg före tre när jag tappar ström och bredband. Vi får se hur det går.

Helgen ger mer tid att komma ikapp när det gäller svenska förhållanden. Tidningen Dagen ger en bra överblick av vad som händer i kristenheten och speglar även samhället på ett bra sätt. Inom Svenska Kyrkan finns den modiga biskop som jag skrev om tidigare som vågade påpeka problemen med gudstjänsterna som är på väg att avfolkas. En annan biskop, nämligen biskopen i Kalmar, kallar in Dag Sandahl för samtal, och Dag beskriver hela samtalet på sin blogg. Det leder till att biskopen anmäls till Svenska Kyrkans ansvarsnämnd av en prästman som läst bloggen. Carl-Erik Sahlberg med flera belyser en kraftig förändring i det ekumeniska arbetet, där Svenska Kyrkan centralt numera är betydligt återhållsammare än vad som var fallet under Nathan Söderbloms tid.

Pingströrelsen har genomfört sin predikantvecka, och den skall nu läggas på is. Vidare har man kommit fram till att äktenskapet är något som skall vara mellan man och kvinna. Missionskyrkan har beslutat att man inte har beslutat sig ännu, vilket man trodde att man gjort tidigare. När det gäller äktenskapsfrågan har pingst länge varit otydliga och saknat ställningstagande. Det är välkommet att man kommit fram till en slutsats, om än sent.

Den pågående klimatkonferensen i Köpenhamn väcker intresse i hela världen. Det sägs att de tropiska länderna har mest att förlora på den globala uppvärmningen. Det är lätt att förstå att några graders temperaturökning kan vara katastrofalt för ett land som Liberia till exempel. De stigande havsnivåerna är dåliga nyheter för många länder med stora låglänt områden, som till exempel Bangladesh.

För mig är det självklart att vi bör göra så mycket som möjligt för att minska vår menliga påverkan på klimatet. Det ligger i den kristna förvaltarskapstanken. Det gäller oavsett om vetenskapen i alla detaljer lyckats förklara processerna eller inte. Det var för 12 år sedan som man försökte ena världen omkring Kyotoprotokollet. Då var det framförallt USA som bromsade. Nu är även USA på väg att föreslå utsläppsminskningar. Detsamma gäller Kina och Indien som är viktiga i aktörer. Det förvånar mig i det sammanhanget att tidningen Världen Idag ser som sin uppgift att ifrågasätta klimathotet. Sievert Öholm skriver i ViD att klimatpolitiken är " ett jättelikt vänsterprojekt". Ja man måste ge Öholm rätt i att om det är ett vänsterprojekt är det jättelikt. Alla riksdagspartier och nästan alla världens länder. Var lämnar det Världen idag på den politiska skalan? Som kristna bör vi enligt min mening hellre vara pådrivare i sådana frågor..

Jag kan tycka att det är skräpigt här. I Sverige är det klinisk rent i jämförelse med här. Vi har återvinningssystem och katalysatorer på bilarna. Det ser inte ut så här i trafiken i Sverige. Ändå är vi svenskar så mycket större nedsmutsare än vad man är i Liberia. Vår höga levnadsstandard är kostsam för klimatet och miljön.

Kärt möte på distans

Idag förmedlade jag ett möte på distans. Det handlade om människor som hade en nära relation för mer än 30 år sedan, nämligen Esther och David och Solveig. Det var faktiskt riktigt roligt.

Esther är liberianska och ungefär 50 år gammal. För ungefär 35 år sedan arbetade hon i hemmet i Foya hos David och Solveig von Ahn. Esther var då bara 13 -14 år gammal, och hade även en del ansvar för de tre barnen. Hon var nog klipsk och receptiv och lärde sig även en hel del svenska.

Efter att von Ahn lämnat Liberia utbildade hon sig till ”midwife”, jag kallar det hjälpbarnmorska, i Foya. Möjligen arbetade hon också på medicincentrat där innan kriget bröt ut. Under kriget flyttade hon och hennes man till Monrovia. Mannen blev dödad i krig – visst har vi hört det förut. Hon gifte om sig, utgår jag ifrån, med ”late apostel” Falla Bimba. Han är ju en av de ursprungliga inhemska ledarna som beskrivs i boken om Svensk pingstmission här, och hon kallade honom alltså för en hemgången apostel. Ja, det handlar väl lite om Liberias Lewi Pethrus!

Vi hade stämt möte klockan 14, och Esther var på plats i tid. Bara det visar att hon är mer svensk än liberian. Jag pratade en stund med henne och tog ett kort innan jag skulle koppla upp mig med Ahns med Skype. Hon frågade då om hon fick hämta barnen. De hade velat komma med också. Det visade sig att det var ca 10 personer till som kom.

Jag ber om ursäkt om jag har några felaktiga uppgifter med. Jag försöker ta reda på allt så gott jag kan, men här var det många människor. David, du får rätta mig med en kommentar här under om du läser det här och ser att något är fel. Esther har nog 8 eller 9 barn. Den äldste var inte med. De 5 första tror jag att hon fick med sin förste man, och de övriga med Falla Bimba. Det var även ett eller ett par barnbarn med.

Esther är en kvinna med en stark karisma. En ledargestalt. Hennes andre man är död sedan några år, och hon har fått ta hand om familjen själv. För mig var det ändå uppenbart att hon var ett tydligt familjeöverhuvud, trots att flera av barnen är vuxna och har egna familjer i något eller några fall. Hon är också predikant. Här ser du Esther.

Vi kopplade upp oss och sedan tog mötet vid. Här finns en bild på hur det såg ut på min bildskärm. Det finns en tydlig kärlek mellan dessa människor och deras ”pappa och mamma” som de säger, i Sverige. I nära en och en halv timme varade mötet, och de sjöng närmare ett 10 tal körer under tiden. Här är en bild på kören. Mitt kontor har aldrig under min tid på det sättet varit en gudstjänstlokal, som vad det var i eftermiddag. Efter någon timme kopplades även Davids och Solveigs dotter Katrine in i samtalet. Vi hade ljudkontakt men lyckades inte få videokontakt i trepartssamtalet.

Familjen von Ahn har stött Esther sedan de återfått kontakt efter kriget. På det sättet har hon byggt upp en liten klinik. Hon har planer på att utöka den. Nu skall hon dra in vatten, och hon vill även bygga ut så att hon kan ha kvar nyförlösta mammor några dygn.

Det är spännande vad som kan åstadkommas i kontakten mellan Sverige och Liberia. Där kärlek och gemenskap finns kan man få ett oerhört mervärde i ett ekonomiskt stöd. Det som åstadkoms kan bli till välsignelse för individer på båda håll, men också för landet Liberia.

Lurad!

Så har jag då blivit lurad!
Dagens inlägg lägger jag ut med risk för att framstå som överdrivet blåögd, rentav dum. Det var på helgen för snart två veckor sedan som en man knackade på bilen när jag var på väg att köra in på gården vid lägenheten. Jag fäste inte något större avseende vid mannen, utan körde in genom ståldörrarna som vakterna öppnat. Vakterna var ändå angelägna att jag skulle gå ut och prata med mannen.

Han presenterade sig som Robert Johnson, vice pastor i en pingstförsamling. Det var den pingstförsamling som håller till i den första ”svenska pingstkyrka” som byggdes, och som invigdes 1973 på 10:th street. Han hade hamnat i ett akut penningbehov och behövde 40 USD då hans fru tagits in på sjukhus för att föda, och det skulle bli kejsarsnitt. Han skulle återställa pengarna ett par dagar senare. Jag lånade honom pengarna och han gick.

Det hände inget under veckan, men i måndags dök han upp igen. Det behövdes nu bara 50 dollar till så skulle saken vara klar. Hur kom det sig? Frun hade behövt transport upp till Foya för vidare läkarvård. Nu var jag mer på min vakt, och ringde kontoret för att de skulle kolla upp mannen samtidigt som jag gick in och hämtade pengarna. Anthony hänvisade till Dorbor, direktören. Jag fick tag i honom och han pratade med mannen, som han uppgav sig inte känna. Han föreslog mannen att komma till kontoret dagen därpå.
Han var inte glad åt att jag ringt Dorbor. Det var ju lite skämmigt att låna pengar, och det ville man inte prata öppet om. Jag bad honom visa någon identitetshandling som bevisar att han hette Robert Johnson. Någon sådan hade han inte. Jag bad att få se hans bibel eftersom han hade axelväska och uppgav sig vara pastor. Han hade inte bibeln med, men ett tunt häfte med några kristna texter.

Han var ändå angelägen att få låna de extra 50 dollarna. Jag skulle absolut få igen pengarna på onsdag - i förrgår! Han tjänade 200 dollar per månad. Han skulle hämta ut frun från sjukhuset, och varje dags försening innebar att det skulle kosta mer. Jag lämnade honom pengarna utan att vara övertygad om att han talade sanning.
På kontoret dagen efter ringde Dorbor huvudpastorn för den nämnda kyrkan. Han kunde inte minnas någon medlem som hette Robert Johnson. När han hörde att han skulle vara hjälppastor visste han att han inte kände till någon sådan.

De drygt 1800 dollar jag hade med från början tar slut innan det är dags för hemresan till jul. Ändå tycker jag att upplevelsen kunde vara värt 90 dollar. Varför då?

När jag skrev till min fru och berättade att jag blivit lurad kom svaret tillbaka:
Du har ett gott hjärta, det är bra!
Karin

Only in Africa

Det är mycket som kan hända bara i Afrika. Sådana här bilder ser man kanske inte mitt i stan på många platser. Bristen på allmänna toaletter gör att man uträttar de naturliga behoven där man kan. Det är ingen onödig blygsel för det.

Igår var det inslag om tidshållning på ”Only in Africa” på BBC. En man berättade om när han var ung och nyutexaminerad från universitetet. Han hade fått jobb som jordbruksinformatör ute i ett landsortsdistrikt. Han kallade till möte, och ingen var där. En timma senare var några där, och 2 timmar senare var alla där som han hade väntat sig skulle komma. Han lärde sig att ett möte på landsbygden startar 2 timmar efter utsatt tid. I stan och när man skall möta officiella personer är det 1 timmes fördröjning som gäller. Han lärde sig småningom att kalla till möte och att själv komma 2 timmar efter utsatt tid, då var alla på plats, och mötet kunde hållas i god ordning. Det händer – bara i Afrika.

När Ingmar var här hade han kallat chefspastorer och biskopar till ett frukostmöte klockan 9 en lördag. Det var ett viktigt möte, och han var själv i god tid. En del av pastorerna hade kommit en timme senare, men 2 timmar senare var alla på plats. Det var tydligen ett mellanting mellan möte i stan och möte på landet, trots att det hölls bara några kvarter härifrån.

Vi hade i alla fall ett stadsmöte igår ”Senior Staff Meeting” på jobbet. Kallelsen sa 14:00 och mötet började exakt 15:00. Det var ett intressant möte som bland annat handlar om de nya stora projekt som PMU Liberia går in i. Man har av regeringen fått ansvar för en större del av sjuk och hälsovården i Lofa County, området runt Voinjama och Foya. Det innebär ansvar för ett par ytterligare sjukhus och ett stort antal kliniker. Jacob, som är medicinsk koordinator rapporterade från en drygt veckolång resa han gjort tillsammans med lokala ”sjukvårdspolitiker”. De hade besökt alla kliniker och bedömt läget. Projektet skulle egentligen ha startat redan, men är lite försenat naturligtvis. Nu skall ett antal nya resurser rekryteras, en projektdirektör, en ekonom, en farmaceut, 2 bilförare och ett par säkerhetsmän bland annat, och ett projektkontor skall upprättas i Voinjama.

När jag kom på morgonen ville säkerhetsmännen låna bilen och skaffa bränsle till generatorn. Det är alltid när det är slut som man upptäcker att man behöver mer. Internetförbindelsen bröts igår. Vi hade bara betalat förra leverantören fram till förra helgen, och övergången var inte planerad. När jag sa till att det inte fungerade började det hända lite – lugn, det blir klart idag! Det blev inte klart under dagen, och nu hoppas jag att internet fungerar innan veckan är slut.

Den afrikanska stilen är rätt skön och avslappnad, det måste erkännas. Samtidigt är det svårt att kalla det kvalitestsarbete. Effektiviteten blir med nödvändighet låg. I Afrika verkar man tyvärr i många stycken nöjd att befinna sig där man är när det gäller utveckling.

Möten

Idag skall jag bara berätta om möten med personer utan att på allvar börja bena i samhällsfrågor eller annat.

Jag träffade Flumo igår. Roligt att få prata svenska. Jag framförde hälsningar från bloggläsare, och han blev glad när han såg vilka som hälsat. Han kom till kontoret och vi åkte sedan till mitt stamställe, Hotell Royal, där jag bjöd på lunch. Bilden är därifrån. Vid förra tillfället missuppfattade jag hans familjesituation något, men nu fick jag bättre kläm på det hela. Under tiden i Sverige skilde han sig från sin liberianska fru, och skaffade en svensk sambo i Piteå. Han har lämnat in ansökan om att få återvända till Sverige. Den är ännu inte behandlad.

Här i Liberia har han 4 barn, varav 3 är strax över 20 år, och den yngste är 11 år. Vi pratade skolor, och han har en dotter som vill gå på universitet. Det är rejält dyrt. Det kan nog handla om 1000 USD eller mer per läsår. Flumo har inget jobb och kommer inte att kunna sörja för barnens skolgång på det sätt som de önskar. Är det någon av hans bekanta som vill stötta honom så kan jag förmedla sådan hjälp.

Idag väntar jag besök igen, och vi kanske skall försöka koppla upp oss på Skype mot någon i Sverige. Hoppas nätet fungerar. Vi håller just på att byta leverantör av bredband på kontoret. Vi får se. Jag skall berätta mer sedan. Jodå, jag kommer att jobba också. Dorbor och jag har avsatt gemensam tid för att arbeta med personalhandboken.

Till sist måste jag få berätta om samtalet jag hade med Chatrine i bilen mot stan igår eftermiddag. Det är hon som demonstrerar hur man bär på huvudet i ett tidigare inslag här. Samtalet handlade om julförberedelser och julklappar. Hon hade lämnat pengar till sin son som är 22 år, och köpt några saker till några gamla kvinnor. Nyfiket frågade jag om hennes man. Chatrine är en kvinna runt 40 och med ett trevligt utseende. ”Still praying” - jag ber fortfarande om det, svarade hon. Det visade sig att hennes man blev skjuten i kriget när sonen var 3 år, alltså för 19 år sedan. Tydligen har hon fått erbjudanden från män som hävdat att de varit rätt man för henne, men de har egentligen inte varit intresserade av att binda sig i långsiktiga relationer. Hon har en syn på män som man skulle kunna kalla realistisk, och det gäller även män i kyrkorna.

Hennes öde visar på en annan av sviterna efter kriget. Det finns fler kvinnor än män i de årsklasserna, och Chatrine har fått be om en bra man under många år. Låt oss hoppas och tro att bönesvaret kommer.

Liberia = Sverige av år 1808

Liberia är precis 200 år efter Sverige, i alla fall i ett avseende. Det gäller spädbarnsdödlighet. Det är svenska läkarsällskapet som påstår det. Jag fick filmklippet av min bror Sune. Titta på filmen som finns här. Det är en utmärkt film. Här finns spädbarnsdödlighet på en axel, och medelinkomst på den andra. Det finns en stark koppling mellan dessa.

Bilden visar Anthony, ekonomen i Echo-projektet. Anthony fyller 30 år idag. Hans fru är gravid. När jag ser Anthony tänker jag på min son Johan. Det finns många likheter mellan Anthony och Johan, även om det också finns uppenbara skillnader. Båda är i alla fall ekonomiutbildade, båda är 30 år och båda två har fruar som väntar barn i början av nästa år.

Skillnaden är att Anthonys fru, som förresten är 32 år och studerar jordbrukskunskap, kommer att föda barnet i Liberia medan Johans fru, Elina skall föda barn i Sverige. I Liberia är spädbarnsdödligheten nära 200 bland 1000 födda. I Sverige är motsvarande siffra ungefär 2.5, eller nästan 100 gånger lägre.

Det är fantastiskt att bo i ett land med bra sjukvård, särskilt när det gäller barndödlighet. För att använda kungens ord ”Jag vet något om den saken”. Karin och jag har glädjen att ha 3 barn, men vore det inte för den sjukvårdsnivå vi har, och som fanns tillgänglig i Umeå i början av 90-talet, skulle vi bara ha 2 barn i livet.

Nu tror jag att Anthony och hans fru har det bättre än medelliberianen. Anthony har arbete och resurser att utnyttja en bättre sjukvård än vad många liberianer är hänvisade till.

Vad finns att göra åt den dåliga sjukvården i Liberia? 1947 kom den första barnmorskan, Ruth Malmvall senare Ruth Ramstrand, till Liberia i svenska pingstmissionens tjänst. I mitten av 60-talet började man utbilda hjälpbarnmorskor. Det arbetet pågick sedan under många år, fram till kriget här. Det är en skriande brist på läkare. Ett 120-tal finns i hela landet varav knappt hälften är inhemska. Det är nog så att kvantiteten måste utökas, men man måste också hålla fokus på kvalité i de insatser som görs.

Gudstjänstlivet på väg att kollapsa

Ja, rubriken hämtar jag inte från Liberia utan från Sverige. Närmare bestämt är det inom Svenska Kyrkan man tycker så. Jag hittade informationen här. Det biskopen pekar på är tyvärr inte helt unikt för Svenska Kyrkan.

Det kan vara intressant att jämföra gudstjänstlivet i Monrovia med svenska förhållanden. När Ingmar var här samlade han kyrkornas överhuvuden. De var också bekymrade. Det är bara 100 000 på söndagsgudstjänsterna och staden har 1 miljon invånare. I Sverige vet jag inte ens om vi når upp till 100 000 gudstjänstbesökare om vi räknar alla kyrkor i landet.

En gudstjänst i Sverige är mer genomarbetad och bättre förberedd än vad den är här. Folk i Sverige har i allmänhet lättare att ta sig till gudstjänsten än vad man har här. Här gör avsaknad av privata transportmedel att transporten till gudstjänsten är en svår fråga. Har man barn i familjen kan det bli orimligt dyrt att ta sig till lokalen med taxi som är enda möjligheten här. Jag skulle gärna vilja visa upp hur det ser ut vid 10-tiden en söndag efter huvudvägen här. Man ser söndagsklädda kristna överallt med biblar i händerna som söker transport till gudstjänsten – en vacker syn!

Svårigheterna med transporter gör också att det finns många lokala kyrkor. Filadelfia, som är den största kyrka jag besökt, har kanske 3-500 människor i ett möte. Visserligen fördubblas det, eftersom man har 2 gudstjänster efter varandra. Dessutom har man ett antal utposter. Inom FPML- den ”svenska” pingströrelsen, finns minst ett 10-tal kyrkor i Monroviaregionen. (Filadelfia är inte med i FPML längre). Jag har tidigare hävdat att Monrovia kanske är världens kyrktätaste stad.

I Skellefteområdet var det bönhusen som främst samlade folk till gudstjänst. Alla byar av betydelse hade bönhus. I den samhällsförändring och urbanisering som skett har vi tappat en del av det lokala perspektivet.

Jag vet att min pastor Roland skulle hävda att en del av lösningen är ett nytt fokus på cellgruppen. Den lilla gruppen som bas för troendes gemenskap, och den lilla gruppen som i de bästa av världar även kan fungera evangeliserande. Jag tror att han har rätt.

När jag tänker efter skulle han nog även prata om församlingsplantering. Att medvetet arbeta för att skapa församlingar i områden där det bor folk men inte finns kristen verksamhet. Jo, han har rätt i det också. Möjligen skulle han konkludera med att säga att det handlar för var och en som kristen om att ta missionsbefallningen på allvar. Gör vi det?

Hos Thomas familj

Söndagen går mot sitt slut när jag postar dagens andra inlägg. Jag lovar att inte trötta er med flera berättelser samma dag, men idag blev det så. Jag skall bara rapportera om vad som hänt under dagen.

Det var lätt regn när jag körde österut. Jag plockade upp Pastor Thomas barn i höjd med kontoret och fortsatte till kyrkan. Pastor Thomas hade börjat med söndagsskolan. Det var nog högst 10 barn på plats. Flera av barnen som varit med tidigare söndagar verkade saknas. Hade ryktet gått om nye predikanten?

Thomas övergick till dopklassen, och det var nog ur den gruppen som flera var borta idag. Allt eftersom så dök det upp mer människor, fler barn och några vuxna. Det var minst 20 när det var dags för ”Regular Service”. Jag använde en gammal text. Jag har lärt av erfarna predikanter att man skall återanvända. Alltså tog jag den första söndagsskoltexten jag hade i Linköping för ca 32 år sedan. Det är berättelsen om den lame mannen som bärs till Jesus.

Det var i alla fall ett gott möte. Pastor Thomas fru, som varit på första mötet i stora Filadelfia där hon sjunger i kören, kom med. Hon ledde lovsång och såg till att äldste sonen Thomas fick ta trumman. Det var rytmiskt och bra vill jag lova. I lovsången kände jag att här hör jag verkligen hemma. Det var många som ville få förbön efteråt. Det gällde hälsa, förbön för barnbarn och för förnyad gudsrelation. Här får man verkligen tillfälle att tjäna i förbön.

Speciellt inbjöds de som hade problem med skolavgifter till förbön. Det var 2 vuxna och 2 flickor i 10-årsåldern. Pastor Thomas tog även deras namn och andra uppgifter. Det gick inte att göra förteckningen färdig då de inte visste nivån på skolavgifterna. De fick tillsägelse att ta reda på det till nästa söndag.

Direkt efter mötet tog jag ovanstående bild. Det är pastor Thomas familj. Den lilla flickan heter Rose. Sedan åkte vi hem till dem. Hemma fanns äldsta dottern som är 18 år. Vi åt en risrätt med kyckling som var helt ok. De åt med sked men hade satt fram gaffel åt mig, dock ingen kniv. Jag hade med mig eget flaskvatten. Jag försöker att hålla mig frisk på bästa sätt.

Vi pratade vidare om skolavgifter. De vuxna som hade anmält problem med skolavgifter , en man och en kvinna, var i dryga 20-årsåldern. De hade knappast gått i någon skola. För sådana finns det tydligen aftonskolor där de kan lära sig läsa.

Det är vanligt att barn inte bor med sina riktiga föräldrar. En del utlovas skolgång om de bor hos släktingar i Monrovia, men används i vissa fall nästan som slavar. I inslaget om Business och Mission länkade jag till ett dokument som beskriver Nancy Kellys öde i Sierra Leone. Hennes uppväxt var precis så som man beskrev för mig i Pastor Thomas hem att många har det även i Liberia.

Nils

Det här är Nils Bernhold, mannen som jag presenterade som en svensk liberian igår. Han har varit många år i Liberia. Hans far arbetade som präst här, och det betyder att Nils varit här under en stor del av sin uppväxt. Han har gått i skola och många här verkar känna honom. När man kommer med PMU-bilen är det försäljare som noterar att det är PMU, och säger att man känner Nils.

Han har alltså arbetat för PMU, och numera arbetar han för LWF, Lutherska Världsförbundet. Han är här på ett 2-årskontrakt. Arbetsuppgifterna är rätt likartade, med den skillnaden att PMU lämnat över mer av arbetet till de infödda. Vi har mer en rådgivarposition än vad lutheranerna har, där utlänningarna har beslutande positioner i organisationen.

Nils är ensamstående än så länge. När han jobbade för PMU hade han en flickvän i Sverige. Det förhållandet bröts, och det är inte så lätt att ha ett sådant förhållande på åtskilliga hundra mils avstånd konstaterade Nils.

Efter att jag skrev gårdagens inlägg kände jag behov att undersöka om David Gunnarson har rätt i att de Västafrikanska länderna tillhör jordens fattigaste. Jag fann uppgifterna på Wikipedia. Det mått som verkar användas är HDI, som är ett vägt mått på framsteg. Liberia ligger på fjärde plats från slutet (176) och grannlandet i nordväst, Sierra Leone ligger sist (179). Länken till den informationen finns här. Vill du läsa mer om vad svensk pingstmission gör i Västafrika så finns länken för det här.

Vi pratade om skolavgifter där vi satt på stranden i går kväll. Nils berättade att han underhåller 4 barn med skolavgifter. När man ser och förstår behovet är det rimligt att engagera sig för att göra något åt det. Det gör Nils.

Business och mission i Västafrika

Bilden visar en av de vanligaste ”butikerna”. Har man en skottkärra då har man kommit en bra bit i affärslivet. Liberias kiosker är handburna eller huvudburna enheter. Det på bilden är mer att likna vid Jourlivs eller 7-Eleven. Skottkärrorna används även som rullande stereoapparater av musikförsäljare. Det är rejält tryck av varierande slag i de olika gathörnen.

Jag lyssnar ofta på BBC World Service. På morronen har de en serie som heter ”Only in Africa”, där folk delar med sig av sina erfarenheter av sådant som kan hända bara i Afrika. Ofta roligt och speciellt, men alltid med en kärleksfull attityd i alla fall.

Jag kan meddela så här på lördagsförmiddagen, att den här helgen blir rätt fulltecknad. I kväll skall jag träffa Nils, en svensk Liberian. I morron Söndag håller jag min första predikan i Liberia. Jag räknar med att publiktillströmningen blir anpassad till min kapacitet. Jag kommer också att äta lunch i ett Liberianskt hem. Igår kontaktade jag även Flumo, liberianen med flera år i Byske, och vi bestämde att träffas på tisdag.

Annars har jag haft kontakt via mail svensk pingstmissions kontaktpersoner i det här området. Det gäller pingstförsamlingen i Huskvarna och deras missionspastor David Gunnarsson. Jag skrev till honom om hur relativt okänt jag uppfattar att Liberiamissionen ändå är. Han uttrycker den ”frustration vi har inom Västafrikaarbetande församlingar. Vi finns på missionsfält där de inhemska rörelserna kan vara väldigt stora och livskraftiga och ibland med betydligt bättre ekonomisk standard än Västafrika (Sydamerika, Ryssland !!! mfl.) Men i Västafrika har vi de fattigaste bland fattigaste och i flera länder små rörelser. Vi menar att svenska pingstförsamlingar borde lämna över dessa fält och satsa sitt krut på bla Västafrika. ”

Man kan säga att alla talar naturligtvis för sitt, men det ligger ändå en hel del i vad han säger. Inom närmaste kilometern från där jag bor finns flera områden av skrämmande misär. Vi tror att evangelium och mission kan ge hopp och vara en resurs till livsförvandling. De veckor jag varit på plats visar mig redan att Svenska pingstförsamlingar skulle kunna göra mer här, och då menar jag inte bara korståg.

Jag har också haft kontakt med Elisabeth Rambrant från Eskilstuna som ansvarar för region råd Västafrika. Hon skickade ett nyhetsbrev som var så bra att jag försöker länka in det här. Ladda ner det och läs om Nancy Kelly i Sierra Leone bla. En berättelse som inger hopp och visar på att svåra situationer kan förändras och förvandlas.

Vi får se hur det blir med vidare rapportering om helgens händelser. Undviker jag att kommentera morgondagen så kan ju alla räkna ut hur det blev. Skämt åsido hoppas jag få reda på hur det står till med gruppen, och vilka problem som finns med skolavgifterna som jag nämnt om tidigare. Sedan får vi se hur vi kan gå vidare.

Viking i Liberia?

Det är kanske främmande med en viking i Liberia, men jag måste säga att jag trivs bra här. Det finns så mycket att se och att reflektera över. Sist berättade jag lite från jobbet, och vilka jag jobbar med, och jag skall återkomma till själva arbetsuppgifterna och hur det går. Men det finns så mycket annat också jag fastnar för i min tillvaro här.

Pa Smith, Cathrine och Elisabeth brukar åka med mig in mot stan på kvällen från jobbet i ”min” Toyota Hilux. Den var inne på service igår, så nu är den nyservad också. Igår kväll kom den från service, och när Smith och Cathrine åkte med pratade vi om vanan som folk har här att bära saker på huvudet. Vattenhinkar, fruktkorgar och allt möjligt bärs på huvudet. Skolbarn kan ha skolböckerna på huvudet. Jag tror aldrig jag sett någon bära ovanpå huvudet i Sverige. Vad beror det på? Är huvudena konstruerade olika?

Cathrine påpekade att man saknar lastfordon och att det skulle vara en anledning. Det kan kanske hända, men det är långt från hela förklaringen. Samtidigt är det intressant att bruket att bära på det här sättet förmodligen gäller i hela Afrika. På bilden demonstrerar hon hur det går till.

Samtidigt som jag finns på plats här tycker jag att jag lever med i det som händer hemma i Skellefteå och i Sverige. Då tänker jag inte i första hand på att Skellefteå AIK gör en bra säsong. Det är egentligen fascinerande att märka hur väl man kan följa med i det som händer om man har tillgång till Internet. Tidningar som Norran och Dagen kan man hålla sig ajour med, i alla fall det som finns på nätupplagan. Det är en helt annorlunda situation än vad utlandsstationerade människor upplevde för bara 15 – 20 år sedan. Då var det nog brev med långsam postgång som gällde, och möjligen att få tidningar skickade.

Det är naturligtvis familj och vänner man tänker på, och även livet och händelserna i Skellefteå. Jag får beskrivningar av mörker, snö i träden, advent och dekorationer. Det känns faktiskt som att jag vore där också måste jag säga. Annat som man delvis kan leva med i är församlingen och verksamheten på Second Hand till exempel.

Trots det så tycker jag inte att hemlängtan blivit så stark att det är något problem. Jag har ju förmånen att få åka hem till Jul, och på så sätt skiljer sig också min tillvaro från det många andra upplevt. Jag kan minnas någon som berättade att hans gamle far sa när han åkte till Afrika, ”Nu ses vi nog inte mer.” Så blev det också vill jag minnas. För min del handlar det inte om den sortens skilsmässa från nära och kära.

Som det är nu kan Gustav, min son, hålla koll på mig och påpeka hur jag skall utforma min blogg. Han kan vara sträng i sina uppmaningar och synpunkter, och det är inte annat än att göra som han säger. Han underkände de kategorier jag satt upp för reaktioner, så från och med nu är det ändrat efter hans förslag. Tillrättavisning kan man må bra av. Kryssa gärna i en ruta.

Med tanke på att jag är en viking i Liberia tänkte jag osökt på Vikingarna. Sången ”Kan man älska nån på avstånd?”, beskriver känslor att vara flera mil från de man älskar. Samtidigt är det en rikedom att ha människor som står en nära, och den förmånen upptäcker man kanske tydligare med avståndet.

Arbetskamrater

Det här är några av mina arbetskamrater. Bilden är från en morgonsamling. Den brukar vara före klockan 9 på morgonen. Jag vill presentera de som finns med på bilden. Klicka på bilden om du vill se den större.

Kvinnan till höger heter Elisabeth. Det är hon som håller i morgonbönen. Först är det en eller ett par körer som sjungs. Hon läser ett kapitel ur en andaktsbok, och sedan ber hon en bön om välsignelse för den nya dagen. Sist ber vi gemensamt Herrens bön.

Mannen bortom Elisabeth är Pa Smith. Pa är ett smeknamn som ges till gamla människor. Pa Smith är pensionär och oavlönad, men kommer ändå varje dag. Han är bilförare. Även Elisabeth är oavlönad sedan sommaren, då hon inte ingår i nuvarande Echo-projekt.

Den tredje på bilden som inte har någon stadig lön är ”Joe”, eller Joseph Diggen som han heter, Han sitter längst bort på motsatta sidan bordet. Han är kontorets chefsekonom. Vid sidan om honom finns en man som jag inte vet namnet på. Han är inte normalt på kontoret. Närmast vid bordet sittert Vanson som är kassör och har lön från Echoprojektet. Det har också Chatrin, städerskan, som sitter längre bort vid ett annat bord.

Några finns inte med på bilden. Det gäller Anthony, ekonomen i projektet och Dorbor, direktören. Det finns en medicinskt ansvarig som heter Jacob. Pastor Thomas har ju också nämts tidigare. Han är säkerhetsvakt. Säkerhetsvakterna arbetar dygnet runt i skift, och därför finns ett antal säkerhetsvakter.

Förutom de som stadigvarande arbetar vid kontoret kommer även bilförare utifrån distrikten där själva verksamheten finns. De stannar vanligtvis några dagar innan bilen lastats och går tillbaka.

I fredags var det välfyllt runt bordet. Då var det stormöte, även med representanter för distriktskontor. Det handlade om kommande projekt mm. Träffen inleddes och avslutades med bön. Jag tror att det var en vakt som bad inledningsbönen, och Dorbor bad städerskan Chatrin be i avslutningen. Det var en kraftfull bön, och jag påmindes om apostlagärningarnas tid när matutdelarna skulle vara fulla av tro och helig ande. Det kan städare också vara tydligen.

Första Advent & Skolavgifter

När det gäller känslan av första advent finns den mest i de kontakter jag har hemifrån. Jag har inte sett något som påminner om första advent här. Det är inte mörkare än vanligt, inte kallare heller. Tvärtom faktiskt. Regnperioden är överstånden och det är torrtid. Luftkonditioneringen i stora rummet i min lägenhet verkar vara ur funktion. Fläkten går, men jag svettas hela tiden.

Jag har kontakt via Skype med dem därhemma. Billigt och bra. Välkommen att ta kontakt med mig via Skype om du vill. Jag heter Roneriks där. När jag slår på kameran frågar alltid Karin varför jag inte har någon skjorta på mig. Det beror på den krånglande luftkonditioneringen.

Jag var ut till pastor Thomas kyrka idag på söndag. Jag tror att det var 19 barn och någon vuxen där. Han har egentligen 3 samlingar efter varandra. Publiken är nog ungefär densamma på alla. Först är det söndagsskola, sedan flyttade de om så att de som anmält sig till dop satt på första bänken. Då blev det dopskola. Efter det var det vanligt möte med predikan om den gode herden.

Efter mötet följde jag Thomas hem till en familj. Pojken i familjen hade anmält sig till dop och Thomas ville prata med föräldrarna. Mamman fanns där, och hon sa att det fick pojken bestämma själv. Det lät ganska förståndigt tyckte jag.

Flera inslag i Thomas böner och predikan tydde på problem med skolavgifter. Jag frågade pastor Thomas om det på väg därifrån. Han sa att det var ett stort problem, och att det är många som inte klarar av skolavgifterna. Det är svårt för de som har jobb, och i det här fattiga området som ligger långt utanför stan saknar flera föräldrar arbete, eller är ensamstående föräldrar. Just nu är det tydligen dags att betala, annars får barnen inte gå i skolan.

I Liberia är det nog nästan bara ”friskolor”. Däremot existerar ingen skolpeng. Det innebär att det krävs avgift för att få gå i skolan. Här har man det amerikanska systemet med skoluniformer, och det är roligt att se alla söta barn och ungdomar i sina skoluniformer på morgonen när jag åker till jobbet. Varje skola har sin variant av uniformer. Jag får väl plåta någon sådan grupp någon gång.

Utbildning borde vara en mänsklig rättighet, men det är det inte. Det är svårt att se att barn inte får gå i skolan. Jag bad pastor Thomas kolla upp vilka det är i hans kyrka som inte får gå i skolan på grund av att man inte klarar avgiften. Jag lovade inget bestämt, men jag känner att vi måste se vad vi kan göra åt saken. Kanske skulle det vara en insats i upplysningens tjänst - ett ljus på första advent!

Bötfälld och barskrapad!

Söndag, och inget mötesbesök. Var det därför det gick lite snett?

Vi beslöt att ta det lite lugnt, och besöka stranden på andra sidan stan idag. Vi var först upp till ruinen av hotellet som ligger uppe på berget. Man ser bland annat slumområdet Key West därifrån. En lärare från en skola i närheten berättade för oss om områdena. Slumområdet, som ligger vid stranden, har 25 000 människor.

Efter den milsvida utsikten åkte vi vidare ut från stan. Med andra byxor än igår upptäckte jag att jag inte hade körkortet med, men det fick gå i alla fall. Vägen genom hamnområdet som ligger på nordvästra sidan av stan är smal. Rätt vad det var kom en procession med blåljus. Då skall alla köra av vägen och lämna plats för gruppen som påkallat fri väg. Det kan väl vara någon politiker eller liknande som skall ha hela vägen. En ambulans med ljussignaler tar ingen någon större notis om.

Jag körde till sidan, men det var 2 poliser en på varje sida. Ingmar tittade på andra sidan och upptäckte någon som vinkade fram oss. Möjligen hade poliserna sinsemellan olika tecken. Jag körde fram kanske 5 meter på Ingmars enträgna uppmaning. Efter att processionen hade passerat kom en polis och påtalade att vi kört trots signalerna. Han ville se körkortet, och det blev ju problem. Till slut fick vi böta 25 dollar. Överkomligt ändå efter svenska förhållanden.

Stranden är fin. Jag skall försöka lägga in flera kort så att man ser det. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle se ut om det var vackrare. Vi åt god nyfångad fisk och badade. Det kom en man som välkomnade mig till Liberia. Han såg på mig att jag var nykomling för att jag var så vit!

Det finns alltid försäljare på stranden. Så var det igår och så var det också idag. Jag slog till på ett par figurer som är rätt välgjorda. Så kom det sig att det blev en del oförutsedda utgifter under dagen. Helt under isen är jag väl inte i alla fall. Det blev en tallrik soppa på Mamba Point också innan dagen var slut.

Ingmar Bergström

Nu är det lördag förmiddag, och jag är ensam i lägenheten tillfälligt. Det har varit en intensiv vecka, men rolig. Det är nära till hands att det blir ensamt här, och skillnaden märker man tydligt när man får besök.

Det var i måndags, på eftermiddagen som jag var ut till flygplatsen för att hämta Ingmar Bergström. Om honom visste jag bara att han arbetat här under ett par år, som ansvarig i ett Sida-projekt för uppbyggnad av sjukvården i Foya, och även en del kliniker runt om i Lofa county som den landsändan heter. När Ingmar kom ut från flygplatsen, jag kunde inte då veta att det var han, frågade han en tjänsteman där var jag fanns och den flygplatsanställde pekade på mig. Så träffades vi, och han följde mig till lägenheten och har bott här sedan dess.

Ingmar är 65 år och nybliven pensionär. Han har arbetat inom statliga sektorn inom kustbevakningsverket. Han har varit chef och ansvarat för dykare och liknande som har med havet att göra och som jag vet väldigt lite om. Ingmar växte upp på en lotsplats utanför Karlskrona och redan som 15-åring passerade han Liberia som anställd på fartyg. Han är medlem av pingstförsamlingen i Karlskrona.

Skulle man berätta allt som Ingmar hunnit med kommer jag inte att blogga om annat före jul. Han har i alla fall varit pastor, missionär i Bangladesh under flera år (tillsammans med Palle Olofsson bla.) Han är ordförande för Erikshjälpen i Sverige och aktiv gideonit.

Det var naturligtvis trevligt och bra att få ta del av Ingmars erfarenheter här. Dessutom kan han stan och platsen på ett bra sätt. Det hade vi nytta av i går kväll när vi åkte till Golden Beach, en strandrestaurang som finns nästan mitt i stan. Vi satt vid ett bord på stranden när den Afrikanska skymningen snabbt sänkte sig och en smal månskära blev den dominerande ljuskällan. Perfekt temperatur på kvällen och god mat.

Ingmars uppgift den här veckan har varit att förbereda korståget i mars. Han har tagit hjälp av Alvin Gissi som är vice ordförande i FPML, den ”svenska pingströrelsen”. Alvin är ca 32 år och läser på universitetet på deltid. Jag har lärt känna honom lite, och det är en trevlig och intelligent man. Jag bjöd herrarna på lunch i torsdags, och vi hade ett intressant och öppenhjärtigt samtal om förhållandet i Liberia och speciellt inom FPML.

De har rest runt och träffat biskopar och kyrkoledare från de flesta evangeliska riktningar. Just nu är de samlade till ett frukostmöte där organisationskommittén fastställs och där beslut tas om budget mm. Det kommer att vara ett 10-tal kyrkoledare i kommittén. Hittills är det ingen som tillfrågats som inte velat vara med. Man har också bestämt plats för de stora mötena. Det blir på fotbollsstadion som finns mitt inne i stan, några hundra meter från min lägenhet.

Ingmar blir kvar till på måndag kväll när han åker hem igen. Under helgen blir det nog lite mer strandliv. Det går ju inte att komma hem till jul och vara blekare än när jag åkte. Jag får försöka göra något åt det.

Elektricitet i Monrovia och Kroksjö

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5

Elektricitet har vi lärt känna som en osynlig, icke märkbar kraft. Det gäller inte i Afrika. Här har elen både ljud, lukt och färg. Ljudet är väl den mest uppenbara delen. Dieselgeneratorerna dånar! De luktar också. Dieselångorna letar sig inomhus genom springor mellan de skjutbara englasfönsterna. Det blir beläggning på golvet och överallt. Vitmålade hus är inte vita så länge här. Snart har dieselröken färgat om huset. Jag skurade i går morse eftersom jag har besök och måste ha välstädat. Det var rejält smutsigt, trots att det inte är länge sedan jag skurade sist.

I undervåningen i huset där jag bor står 3 stycken monstergeneratorer, som den på bilden. Jag vet inte om storleken framgår, men den är kanske 4 meter lång. Det dånar rejält när de startar. Vi har ju 18 timmars elström i huset. Förmiddagar och eftermiddagar är det två stycken 3-timmars uppehåll. Vi använder mycket ström. Jag har 3 luftkonditioneringsanläggningar i lägenheten. Med tanke på att isoleringen förmodligen är närmast obefintlig så går det åt mycket energi.

På lördag för en dryg vecka sedan var jag på restaurangen på Mamba Point. Stans vackraste, men inte den bästa. Vid bordet intill satt 6 svenskar. Jag visste redan att de jobbar med elektrifiering. När jag var på väg att gå pratade jag lite med dem, och frågade hur det går, och när jag får ström från deras ledningar. Det skulle snart kopplas in i området där jag bor sa de.

Det finns ett vittnesbörd som jag kommer att minnas så länge jag lever. Det var Sten Sikström som avgav det. Vi hade vittnesbördsstafett med en stafettpinne som man lämnade över, och den som fick pinnen skulle vittna nästa söndag. Jag vill minnas att man fick 3 minuter på sig, även om Sten höll på längre. Han hade fått pinnen och det var hans sista vittnesbörd i pingstkyrkan i Skellefteå. Han avled bara några månader efteråt.

Han berättade om elektrifieringen av Kroksjö. Man hade listor där man fick anmäla sig om man ville ha elektrisk ström indragen. Det fanns inte så gott om pengar, men i hans hem hade man ändå skrivit på. Man kopplade elen inomhus långt innan det var klart för anslutning mot nätet. ”Småpojkarna” sprang omkring och tryckte på knapparna även om de inte hade någon funktion. Men när elen till slut slogs på blev det ljust i alla rum. Det var ljust till och med i lagårn.

Alla hade inte skrivit på. De som hade tackat nej till erbjudandet fick sitta där i sitt mörker. Sten hade en evangelistgåva och på ett tydligt sätt kunde han med hjälp av elektrifieringen av Kroksjö lyfta fram erbjudandet som gäller alla om att ta del av Världens Ljus.

Pastor Thomas Ministry

Så här ser det ut i pastor Thomas kyrka. Det visade sig vara lite mer folk än han hade sagt. Det var 20 barn och 5 vuxna. Barnmötet – söndagsskolan hade pågått sedan 10:30. Jag kom strax före 12 som vi hade bestämt. Pastor Thomas har en megafon som synes. Det behövs inte för hörbarheten i den lilla lokalen, men han vill väl att det skall höras ut i grannskapet. Barnen hade en liten kör som sjöng. Det var en pojke i 10-12-årsåldern som ledde kören, och han hade rejält pli på dem.

Någonstans var det en mjuk övergång mellan barnsamlingen och förmiddagsmötet. Det märktes inte så stor skillnad, eftersom det var samma mötesdeltagare. Jag fick snart tillfälle att säga några ord, Megafonen avböjde jag dock. Lite historik om svenskar i Liberia blev det – jag är ju rätt såld på den. Jag läste från några av Davids psalmer och pratade om att man kan umgås med Gud på ett naturligt sätt, att säga till Gud som man känner. Det var ju en hel del rytmisk sång. Körledaren kunde också använda bongotrummor.

Predikan hölls av en inlånad yngre pastor från någon typ av närliggande rörelse. Han talade om att det var viktigt hur man pratar, talets makt över tanke mm. Helt okey, även om det låg nära ”name it, clame it” - teologi. Det var 3 gamla tanter med, och en som haft en stroke ville ha förbön i slutet, och jag fick förmånen att be för henne.

Jag skjutsade hem pastor Thomas sedan. Från möteslokalen till hemmet var det nog en halvmil. Han bor nära kontoret, och ”lokalen” ligger längre bort från stadskärnan, runt 2 mil från där jag bor. Pastor Thomas berättade att det är inga av de som var med på mötet som är medlemmar. Flera av barnen i dryga 10-årsåldern vill bli döpta. Han har avvaktat att se hur trogna de skulle vara att vara med. Sedan måste han prata med föräldrarna. Själva dopstället finns någon annan stans, och han måste låna dopdräkter från någon kyrka (det sista känner jag igen från Skellefteåförhållanden!)

Platsen ligger en bra bit ut, och ett gott stycke från andra kyrkor. Pastor Thomas har berättat hur han åkte vägen fram i taxi och bad om att få veta var han skulle starta verksamhet. Han upplevde att han fick uppenbarelsen, och där finns han. En liten enkel start, men lovande. Det är lätt att se hur omtyckt pastorn är, och under predikan var det flera barn som kröp upp i knät på honom.

Nu är det ett annat problem för pastor Thomas. Han jobbar skift som säkerhetsvakt, och det innebär även söndagsjobb. Han skulle behöva en avbytare de dagar han jobbar. Han skulle gärna se att jag kunde ta över de söndagarna. Så har man då fått erbjudande om extraknäck! Kanske till och med att vara med i ett litet Ministry, och jag som försökt att markera distans till sådant. Där ser man hur det kan gå. Så långt som till att ta på mig något ansvar för verksamheten har jag inte gått. Jag försöker nog hålla mig lite avvaktande.

Expat

Det är helg i Monrovia. Helgen innebär tid för eftertanke. Den här helgen blir jag upptagen en hel del, eftersom jag får besök under lång tid. Jag måste ha lite städat när han kommer. Den besökande räknar jag med att hämta på flygplatsen på måndag kväll. Jag har också lovat pastor Thomas att komma på hans möte på söndag. Igår var jag och inspekterade hans kyrkolokal. Det se ut som ett tomt garage med 3 väggar. Det finns ett par bänkar där. Det är drygt två mil ut dit. Jag får hoppas att jag hittar.

Lördagsfrukost! Jag får tänka vidare medan jag tar fram den USA-tillverkade äppeljuicen, det libanesiska brödet och mjukosten ”The Laughing cow”. Jag noterade att Oscar och Markus drack i stort sett bara vatten, men jag har svårt för att dricka stora mängder icke-kolsyrat vatten.

Ordet expat var inget jag kände till så mycket om innan jag kom hit. Det engelska ordet är egentligen expatriate. Det betyder att leva i ett land där man inte är medborgare. Beteckningen används för specialister som arbetar för ett företag utomlands, eller utländska hjälparbetare i humanitära insatser och liknande.

Sådana expats ser man överallt här. Det bor flera i de 8 lägenheter som finns i det här huset, förmodligen är alla expats. Jag träffar dem ute på restauranger, det är de som finns i de mataffärer där jag handlar, och jag ser deras bilar på gatorna. Många hör ihop med de FN-styrkor som finns här, men det finns också ett stort antal hjälporganisationer. FN-personalen är soldater men det finns också en hel del FN-poliser, däribland norska.

Att vara expat är naturligtvis också att inte riktigt tillhöra samhället. Det är ingen tvekan om att mina villkor skiljer sig från den vanlige liberianens villkor. Det komplicerar förhållandena och sätter regler för umgänget. Vad förväntar sig min vän av mig? Beror vänskapen på mina ekonomiska resurser?

Det finns tiggare, men tiggeriet är ofta lite mer sofistikerat. Restauranger är muromgärdade med egna vakter. Kommer man innanför murarna är det gratis att parkera. När det är fullt och man parkerar utanför, dyker det omedelbart upp någon som lovar att se till säkerheten för bilen. Meningen är naturligtvis att man skall betala för den servicen. Likadant är det när man parkerar på gatan i stan, i närheten av någon butik. ”Hjälpsamma” människor kan i stort sett ha ockuperat en parkeringsruta och viftar ivrigt in en när man kommer.

Några ord om mataffärerna. Jag har varit i 3 olika affärer, och det kan finnas någon till. Storleken på samtliga är kanske som en tredjedel av ICA Torget i Skellefteå, eller nya ICA i Lycksele, och det på de 700 000 invånare som skall finnas i Monrovia. Det finns ändå en hel del importerade varor där. Liberianerna själva handlar nog nästan uteslutande bara på gatumarknaderna som finns lite överallt.

Rollen som expat är inget man kan välja eller välja bort. Det är bara att acceptera. Jag är rejält muromgärdad där jag bor som du ser. I eftermiddag när jag går till poolen vet jag att jag träffar några amerikaner. Jag kommer att se de diskreta liberianska vakterna. Jag måste acceptera att jag finns i samhället men inte tillhör det.

Pastor Thomas och David von Ahn

Det här är pastor Thomas. Det var han som kom efter min sjukdom och berättade att han bett för mig. Han berättade även om sin lilla ”kyrka”. Han har söndagsskola med 6-7 barn på söndagarna och därefter möte. Det brukar kunna vara ett par människor på mötet. Han sköter allting själv, sång och predikan mm, dessutom allt i söndagsskolan.

Jag skrev ju om att Dorbor, direktören, förklarade varför det finns så många kyrkor i Monrovia – alla vill vara pastor, alla vill ha sitt eget lilla ministry, för att nu anknyta till något annat som tangerar svenska förhållanden, och alldeles snart blir aktuellt här.

I går kväll när jag funderade på den här lilla verksamheten som pastor Thomas har kom jag på att jag skulle göra ett litet bibelstudium om vad som utmärker en församling, dvs vad som krävs för att man kan ordna en lokal församling. Dessutom vävde jag in en del om ekonomisk kontroll och liknande utifrån Paulus undervisning. Väl på kontoret idag sökte jag upp pastor Thomas och delgav honom detta och bad om hans synpunkter på hur en församlingsplantering skall gå till.

Det dröjde nog inte mer än en halvtimme så var pastor Thomas inne på mitt kontor, i stolen där jag fotograferade honom. Vi började gå igenom grunderna för en församling, och det visade sig att vi var rörande överens. Dessutom är han så lätt att tycka om, den lille pastor Thomas.

Vi pratade om församlingssplittringar som skett i Monrovia. Här har rörelsen varit svår att hålla ihop, medan det nog gått betydligt bättre i övriga landet. Orsaken kan vara att i stamområdena är församlingarna mycket mer homogent sammansatta. I Monrovia finns alla folkgrupper, och de kan inte hålla sams. Det är ju Kissi-folket, människorna från området runt Foya som får skulden till att församlingen i den ursprungliga kyrkan på 10:th Street splittrades. Det ledde till att den kyrkan inte tillhör FPML längre. Thomas berättade att han var med på den tiden, och att det var nära att FPML som helhet delats på mitten. Utbrytarna krävde hälften av allt, även området och byggnaderna där kontoret nu ligger. Under den tuffa tiden var Ingvar Henningson ansvarig i Monrovia. Det var fasta och bön berättade Thomas, och till sist kunde man skiljas utan den totala kollapsen för FPML.

Vi pratade om vad det är som gör att kristna kan handla så mot varandra, och att kristna i stället borde vara ett mönster för hela samhället. Pastor Thomas berättade att han fått en annan bild utifrån färska erfarenheter. För bara något år sedan bodde han med fru och barn i ett hus på missionens område. Då fick han reda på att han skulle flytta. Huset skulle byggas om till ”guesthouse”. Nära till tårarna berättade den lille pastor Thomas om svårigheterna för familjen och den bryska behandlingen de fick utstå. Han fick kontakt med en annan mission, och där togs han emot med öppna armar och fick tillgång till en bostad. Den lille pastorn berättar för mig att han efter det har svårt att höra de stora pastorerna förkunna kärleksbudskapet. Till saken hör också att det inte hänt något med huset.

Sådana människor som pastor Thomas finns det inte bara i Liberia. I den kristna verksamheten är det ibland lätt att glömma bort den lilla människan som kommer i kläm när vi giganter utövar vår visdom. Teorin och praktiken gick inte ihop. I skärningspunkten skadas människor. Jag kan inte döma i hans fall, men de bibliska principer jag utarbetat kom i en annan dager.

Nå, nog med elände nu. Pastor Thomas har arbete som säkerhetsvakt och familjen överlever så länge han får ha jobbet kvar. Han berättade att när David o Solveig von Ahn var pastorspar i Voinjama, de kom dit 1968, då kom han till tro. Pastor Thomas hade bara gott att säga om de svenska missionärerna. Nu vill han gärna ha mailadress till David von Ahn. Jag vet inte ens om han är i livet, men är han det och känner du till, eller kan ta reda på hans mailadress, så blir den lille pastor Thomas glad att få den.

Tisdag, Lariamdag

Idag är det helgdag igen. Åtminstone är det ledig dag. Det gäller inte hela landet, utan bara detta county. Anledningen är att det är lokal valdag, och alla är lediga för att kunna rösta. Jag frågade igår om man skulle rösta på den som lovade bättre vägar. Man berättade för mig att vägarna förbättrats avsevärt de senaste åren, till exempel vägen mellan kontoret och centrala stan där min lägenhet ligger. En kvinna, jag har problem med namnen ännu, sa att hon skulle rösta efter sitt samvete. Det låter förståndigt.

Tisdagar är det intag av malariamedicin, Lariam. Man behöver bara ta en tablett i veckan, och det är ju bra. För övrigt gör jag inte så mycket för att slippa myggstick. Jag har intrycket att lägenheten är rätt myggfri. När jag hälsade på Kenneth Roobert och hans dotterson i FPML:s gästhus hängde myggnäten över sängarna. Jag har mitt undanstoppat än så länge. Jag får komma ihåg att ta det med om och när jag reser upp till Foya.

Det har varit märkvärdigt tyst om de övriga svenskarna, gruppen på 6 personer uppi i Foya. Enligt ryktet reste de till Sierra Leone på tisdag i förra veckan. Jag hade förväntat mig livstecken ifrån dem, men har inte hört något. Detsamma gäller på kontoret där man hade blivit utlovade 2 samtal per vecka. Det är naturligtvis lite osäkert när man inte vet om de lever eller är döda. Nu tror jag väl att allt är bra. De kanske bara dragit sig undan från all civilisation, och skurit ner kontakten med yttervärlden till ett minimum.

I samtalet med Anthony fick jag en bild av splittringen som uppstått inom FPML här i Monrovia. Jag kanske i och för sig märkte en del på mötet i söndags. På estraden stod ett antal stolar. Jag antar att det var församlingsledare som satt på dem. Det fanns en stol som var tom. Den var säkert 40 centimeter högre än de övriga stolarna, och med ett enormt högt ryggstöd. Den stolen var för biskopen som utsetts. Nu var han inte på plats i söndags, och då stod den stolen tom. FPML har inte godkänt biskopsväldet, men det gäller för den kyrkan, och biskopen råder även över de satelitkyrkor som finns under den. Även kyrkan på 10:th Street, som invigdes 1973 i närvaro av hela dåvarande missionärskåren i Liberia, 13 personer, har tydligen fjärmat sig från FPML.

Jag nämnde för Dorbor att jag såg Monrovia som en av de kyrkotätaste städerna i världen. ”Det är för att alla vill vara pastor”, sa han. Det är alltså ingen pastorskris i Liberia, eller kanske det är just det det är.

Tropisk regnskog

Vad tropisk regnskog är har jag inte förstått innan jag kom till Liberia. Inte tropiska regn heller. Det hjälper inte att jag varit i Brasilien även om det var södra delen. Inte heller när jag var i Malaysia upplevde jag något liknande. Även om det var nära det tropiska området så var det mesta så uppodlat och kuvat av vad jag såg. Palmoljeodlingar eller gummiplantager så långt ögat når. Här finns den naturliga tropiska regnskogen inpå knutarna. I kväll började regnet smattra på plåttaket. Regnet kommer så plötsligt, men kan också upphöra lika snabbt. Vanligtvis är det kvällar och nätter. Någon gång har det regnat till efter 8 på morgonen. Dagarna är oftast regnfria och varma. När jag kommer fram till kontoret som finns på bilden då är det fint väder.

Vi befinner oss egentligen i början på torrperioden tror jag. Jag har frågat mina vänner när det slutar regna, och då ser de lite underligt på mig. Det är nog så att det kan regna hela tiden, men det är väl skillnad på regn och regn. Inte vet jag, jag får väl se hur det blir. Statistiken meddelar att det regnar 5000 millimeter per år här. Tänk på det när du ojar dig över att regnmätaren visar 40 millimeter eller något sådant – vanligtvis är den väl full då. Här skulle det kunna vara mer än hundra sådana dagar.

Jag intervjuade en ung man på jobbet idag. Anthony, född i slutet av -79, ännu inte 30 fyllda. Jag kopplar naturligt till min son Johan, född -79. Skillnaden är dock att Anthony väntar sitt andra barn. Han berättade att han blev frälst i Voinjama år 2000. Du kommer kanske ihåg att Voinjama är ett av svenska missionens huvudorter. Anthony flyttade till Monrovia 2002 för att läsa ekonomi och redovisning på universitetet. På grund av kriget dröjde det till 2004 innan han kunde påbörja studierna. Efter avslutade studier blev han strax anställd av PMU uppe i Foya som ”cashier”, den som har hand om pengarna. Den ekonom som fanns i Monrovia var inte till belåtenhet, och inför detta projektår fick Anthony jobbet som ekonom här i Monrovia. Jag har fått en mycket fördelaktig bild av Anthony. Vi pratade även om andliga frågor, och jag upplevde att vi även där hade en bra dialog.

Kenneth Roobert lämnade Monrovia idag på förmiddagen. Han har fått tag i en Landcruiser som han skall disponera under tiden här. Dessutom såg jag missionens lastbil fullastad med byggnadsmaterial på eftermiddagen. Där fanns plåt och spik och någon skottkärra och allt möjligt annat. Den är nog i morron på väg norrut kan jag tro. Kenneth avslöjade för mig innan han åkte att han var lite missnöjd på att Dorbor är direktör för PMU Liberia. Det var någon mindre församling i Sverige som bekostade Dorbors utbildning, och jag förstår att Kenneth hade ett finger med i det. Tanken var nog att Dorbor skulle arbeta som rektor i skolprojekt. När behovet i PMU Liberia kom upp skulle det vara en lösning för 2 år, sedan skulle Dorbor frigöras för andra ändamål.

I eftermiddag kom Dorbor från Tanzania, och jag hämtade honom på flygplatsen. Vi pratade om ledarfrågor, och jag konfronterade Dorbor med Kenneths synpunkter. Dorbor höll med, och menade att han inte heller själv avsåg att stanna så länge hos PMU Liberia.

Att hitta lämpliga ledarämnen är ett viktigt uppdrag i Liberia. De unga människor som har ledargåvor behöver tränas in i nya uppgifter och det behöver ske på ett planerat sätt. Jag kan se att min roll i Liberia kanske har lite att göra med det, i alla fall för PMU Liberia. Ett strukturerat ramverk bör även kunna underlätta ledarbyten.

Personalhandbok

Bilden jag tagit på mitt kontor är på en veteran inom Liberiamissionen. Det var redan 1971 som Kenneth och Gretel Roobert kom till Liberia. Kenneth säger själv att han tillbringat uppåt 20 år av sitt liv här. Sedan 90-talet har han rest ensam. De har den uppdelningen numera att Gretel tjänar pengarna för uppehället och Kenneth ägnar sig åt mission.

Det går att hitta spår av Kenneths arbete på Internet, via www.sionforsamlingen.se. Då kommer man till Sion Fotö (i Göteborgs skärgård). Sedan söker man sig vidare på mission och vidare till projekt Libro – bildat av orden Liberia och Roobert. Det finns en insamlingsverksamhet, och det finns en pågående planering för vad som skall genomföras. Nu är det ett antal byggen, i Voinjama och i Yekepa, men även på något annat ställe.

Jag vill inte sticka under stol med att jag föredrar ett sådant arbetssätt som Kenneth har, att arbeta inordnat i en lokal svensk församlings verksamhet. Det betyder att det lyder även under församlingens revisorer och ekonomiska kontroll. Den demokratiska beslutsprocess som gäller i en församling kan kanske upplevas som en tvångströja, men är ändå övervägande av godo. Invändningen kan vara att små församlingar inte har möjlighet att göra stora satsningar för mission. Det drabbades Agnes Björklund av, den andre svenske Liberiamissionären. Hon sändes ut av Salemförsamlingen i Mörbylånga 1926, och det var tack vare en stor gåva som en enskild medlem skänkt. När hon kommit hem 1930 dröjde det till 1934 innan hon kunde resa ut igen, på grund av att församlingen inte hade resurser att underhålla henne. Som i många andra sammanhang blev lösningen att samla in underhåll även från andra församlingar.

Därmed stänger vi det historiska fönstret avseende liberiamission för denna gång. Jag har gjort ett utkast till ny personalhandbok. Dorbor, direktören, kommer tillbaka från Tanzania i morron eftermiddag. Jag hoppas att vi kan jobba vidare med förslagen under veckan. Osökt går mina tankar tillbaka till 1973, när jag hade två inbjudningar till olika utbildningar att välja på. Jag valde Linköping, och det kanske inte var fel. Alternativet var en personaladministrativ utbildning i Umeå. Det hade säkert lett till kunskaper som jag haft nytta av nu.

Idag blev det möte på Filadelfia. Det är en stor kyrka. Kören var behållningen tyckte jag. Det var18 unga människor som sjöng riktigt svängig gospel. Det finns även lovsångsgrupp, och man hade också besök av en grupp välsjungande unga herrar. Predikan var lång och handlade om förbund, att hålla förbundet. Predikanten har trådlös mikrofon och springer runt i nästan hela kyrkan under predikan. Det var morronmötet jag var på. Jag kom dit strax efter nio, och mötet slutade halv tolv. Ganska direkt därefter började andra samlingen. Jag föreställer mig att det är bättre med det tidiga mötet på grund av att det blir så varmt.

Så blev jag uppmärksammad på att det är fars dag idag, då man ringde hemifrån. Alla var samlade hos Johan och Elina, så jag pratade i tur och ordning med Gustav, Julia och Johan. När det gäller Johan och Elina är det ju väntans tider. Den gångna veckan var det ultraljud. De har en spännande tid framför sig, och själv ser jag fram emot att bli farfar.

Födelsedag hemma

Idag fyller Julia 17 år, därför blev det en sommarbild på henne denna gång. Träffar du henne kan du säga grattis. Hon är en av de ”Verwirrtede Musterschülerinen” som finns på Balderskolans naturprogram. Grattis Julia! Jag hade gärna varit på plats för att gratulera idag.

Här radar vi upp olika besök. I kväll skall jag ut till flygplatsen för att hämta Kenneth Roberts. Han har varit här i Liberia tidigare, och kommer att stanna nästan en månad. Till att börja med bor han i FPML:s gästhus vid kontoret, men skall senare åka runt till en hel del församlingar, Bland annat skall han till Foya, men även till Yekepa. Det ligger betydligt längre österut, i Nimba-provinsen i nordöstra delen av landet. Det var där Lamco verkade och bröt järnmalm från 60-talet och framåt. Tidvis fanns mer än 1000 svenskar där. Svensk pingstmission etablerade sig där 1965 och församlingen har ett par hundra medlemmar nu.

Medan han fortfarande är kvar i landet kommer Ingmar Bergström, som arbetat här fram till för ett år sedan som projektledare i ett SIDA-fiansierat projekt när sjukhuset i Foya återuppbyggdes efter kriget. Nu reser han på uppdrag av Tommy Lilja och PTL Ministries. Han skall planera ett korståg som skall hållas i mars nästa år, förmodligen med möten på fotbollsstadion. Ingmar har bett att få bo hos mej 3 dagar. Det blir från 17:e November och framåt. Hör du till PTL Ministries understödjare är det bäst att du skickar in en extra tusenlapp. Resorna hit är dyra!

Även Emanuel Sandberg från Östersund som arbetat här under flera år i slutet av 90-talet och in på nya millenniet är inbokad för besök i landet. Han har fasta hotellkontakter som han använder, men jag kommer nog att träffa honom. Det blir efter nyår som han kommer.

Jag har tittat på olika resealternativ om du kanske skulle vara sugen att komma och hälsa på. Välkommen i så fall! Brussel Airlines är huvudspåret, och de resorna mellan Stockholm (ofta från Bromma), och Monrovia kostar ca 14 000 tur och retur. Sträckan ända från Skellefteå är ca 700 mil. Vill man resa längre och billigare så har Ethiopian Airlines alldeles nyss öppnat en linje. Då åker man Stockholm, Rom, Addis och mellanlandar även i Abidjan innan man når Monrovia,. Det alternativet ger nästan halva priset, men flygsträckan blir kanske 1250 mil. Monrovia ligger inte i närheten av Afrikas horn!

Dollar och dollar

Här handlar allt om dollar. Idag handlade jag på affären för 66 dollar, och tyckte det var rätt så mycket. När jag kom ut ur affären var den handikappade där som hade anvisat parkeringsplats. Jag gav honom 30 dollar, och fick nästan intrycket att han tyckte det var lite. I byrålådan på kontoret ligger en tjock bunt 5-dollarsedlar. Ingen verkar vilja kännas vid den bunten.

Hur kan det vara så? Ja, egentligen är det inte samma dollar vi talar om. Det jag dokumenterat i bilden är 2 olika typer av dollar. Ovanför är amerikanska dollarsedlar i olika valörer, och under är det liberianska. Skillnaden är 71 gånger. Det betyder att 5-dollarsedlarna som ligger i skrivbordslådan egentligen är 50-öringar.

Det är kanske ganska betecknande att det är den skillnaden på valutorna. Valutakursen säger inte allt, men kan ändå belysa skillnaden. Månadslöner på 100 eller ett par hundra US dollar är inte ovanliga i tredje världen – bland de som har jobb. Så ser det ut i Moldavien också. Räknar vi upp den lönen 71 gånger får vi 7100 dollar, eller cirka 50 000 kronor per månad. Det är en bra månadslön, men det kanske finns de som läser bloggen som tjänar mer än så.

Förutsättningarna är orättvisa. Det finns olika sätt att leva på, och det går att leva på mindre pengar i ett sådant här land, och om man är van vid det. Levnadsförutsättningar handlar inte bara om pengar. Tänker man på att även exempelvis spädbarnsdödligheten är, om inte 71 gånger så i alla fall skyhögt över svenska nivåer. Det handlar i alla fall om 5 procent här. Likaså är det vanligt med dödsfall i samband med förlossning. Det är lätt hänt att förblöda om inte rätt hjälp finns tillhands. Jag har redan med drygt 10 år passerat vad som är medellivslängd här. Visst kan man någon gång reflektera över rättvisan i det.

Jag träffade Flumo idag. Han har bott nästan 6 år i Sverige och återvände i September. Han bodde i Byske under större delen av sin tid i Sverige. Han pratade bra svenska, och berättade vilken omställning det var för honom att komma tillbaka. Han hade problem med värmen och magen kom i olag, men det var kanske annat som var ändå svårare. Hans gamla kompisar var splittrade runt världen och det var svårt för honom att finna sig tillrätta märkte jag. Han har löpande kontakt varje vecka med vänner inom Svenska Kyrkan och frikyrkoförsamlingarna i Byske. Vi pratade om vad han fått med sig från Sverige som han har nytta av nu. Han berättade om vattnet som säljs i påsar, och hur han stoppade plasten efter de använda påsarna i ryggsäcken. De anhöriga undrade vad han hade där när han kom hem. Varför kastade han bara inte ifrån sig plasten som alla andra. Han hade fått andra attityder till nedskräpning, men han insåg samtidigt att han skulle knappast kunna göra någon skillnad ensam.

Ett av mysterierna med Afrika är stammotsättningarna. Jag undrar om jag kommer att förstå mer av det längre fram, men jag förstår inte ett dyft mer idag än när jag var hemma. Dessa motsättningar finns i hög grad även här. Varför har inte kyrkorna kommit åt problemet? Jag tror det här är en av de städer i världen som har flest kyrkor. Jag gissar att det är minst 1000. Taxibilarna har oftast en text God is greatest, eller något liknande på bakre stötfångaren. På restaurangen jag var i dag var plaststolen utformad så att jag satt på texten God bless you. Inget av detta verkar hindra att man kan vara hur ovänner som helst. Flumo sa också att om taxichafförerna kommer ihop sig tar dom inte mycket för att döda någon. En del av Afrikas gåtor är ännu obesvarade för mig.