Mot Foya

Resan upp till Foya blir lätt oförglömlig. Vägen har en standard som trotsar all beskrivning.

Jag körde ut ur Monrovia på måndag morgon. Bilarna, ”Refferal car” och Pickupen, startade 07:20 från lägenheten. Vi hämtade upp Marcus, och han och Lovisa åkte för att hämta Moses, chauffören. Jag och familjen Börjesson åkte i ”min” Toyota Hilux. Vi fick lite försprång ut från Monrovia, och det var bra.

De första 2 timmarna styrde jag längs asfaltvägen, som dock hade förrädiska gropar. Det gick fort, kanske i fortaste laget. Oscar tog över i en lite mer kontrollerad framfart. Vi nådde Gbarnga – uttalas Banga, efter 3,5 timmar. Härifrån svängde vi av mot nordväst in på jord- och grusväg. Halva sträckan körd, men bara en tredjedel av tiden. När Oscar öste på i drygt 60 var jag förvånad att man kunde köra så fort. Moses, föraren i andra bilen, var då 15 kilometer bakom oss. Oscar var säker på att han skulle köra ikapp redan fram till Zorzor. Det var 9,5 mil dit, och det tog 2 timmar med en snittfart av knappt 50. Mycket riktigt hade Moses passerat och var 5 minuter före i Zorzor.

Det var lunch i Zorzor på medhavda mackor. Tidigare köpte vi bananer efter vägen. Det var bananer av nästan normal storlek, men mycket godare. 12 bananer kostade ungefär 2 kronor. Efter Zorzor åkte vi vidare mot Voinjama. Det tog även det 2 timmar. Sista 2-timmarspasset var sträckan fram till Foya. Det hade arbetats på vägen en bit ut från Voinjama, så den var inte så dålig. När vi kom fram mot Kolahun var vägen dålig. De två milen från Kolahun till Foya tog ca 50 minuter. Här var vägen obeskrivligt dålig, vilket gör att farten nedbringas till drygt 20 bara.

Det här är ändå bästa tiden på året att köra. Under regntiden och speciellt i oktober- november är det rena äventyret att köra här. Man kan behöva söka sig ett spår inne i skogen, vid sidan om vägen på vissa håll. Vinschen kan också komma till användning för att man skall komma lös. Pickupen är egentligen för låg att använda under den tiden. Då behövs en riktig Landcruiser.

Jag bråkade inte med Oscar om ratten under resan längs grusvägen. När familjen var med kändes det klokare att en van chaufför fick framföra fordonet. 17:25 anlände vi till Foya, och då hade den andra bilen varit på plats i drygt en halvtimme. Moses är en mycket van förare på dessa vägar. Dessutom är nog Landcruisern möjlig att framföra i högre fart där det är närmast ofarbart.

Framkommen i Foya hade Mary lagat lasagne när vi kom. Det var gott med mat, och vi var trötta. Jag hade fått en obestämd huvudvärk, och det kändes inte fel att göra en relativt tidig kväll. De djupare upplevelserna av Foya fick vänta.

Tillgången till Internet är betydligt mer begränsad här jämfört med i Monrovia. Det kommer att märkas på bloggen, men jag hoppas kunna rapportera nu och då i alla fall.