Plus och minus

Det tycks som att det är normalläget här att det hela tiden är motsatsparen som gäller. Framgång och motgång, hopp och förtvivlan, möjligheter och stängda dörrar, plus och minus. Just nu slog pendeln senast över mot minus.

Det är oerhört krävande psykologiskt att leva under den situationen. Ambitionen att komma igenom, och att åstadkomma något bra för de som berörs, hindras hela tiden av dörrar som slängs igen i ansiktet på oss.

Låt oss berätta historien. Det blev 4 dagar för Oscar och mig på konferensen. Utfallet av den var över förväntan för de flesta, och nära vad jag hoppats. Jag hade önskat en förvandlad situation, och vi kom långt på den vägen.

Lördagen var en väckelsedag. Det blev uppgörelser av gamla oförrätter, gamla sår som blottlades och åtgärdades. Allt hade samband med PMU Liberia. Det är där som projektpengar finns, och därmed vill de flesta åt de positionerna. De som tilldelats jobben utsätts för avundsjuka, och kan komma att motarbetas. Flera av de som är anställda på PMU Liberia tog initiativ till att öppna sig och blottlägga sitt inre, och samtidigt be om förlåtelse för gjorda och eventuella felsteg. FPML:s ledning hamnade också i skottgluggen, och fick be om förlåtelse gentemot hela rörelsen. De fick förbön också av hela konferensen. I den vevan kom pastorn jag nämnde tidigare och bad Oscar och mig om förlåtelse för ett yttrande han gjort.

Det här är ett skeende som vi i kyrkorna känner igen. Vad var det då som fattades? Det var egentligen bara en person jag saknade i samlingarna och i helandeprocessen. Det var ordföranden för Medical Board. Bara en person, men kanske den avgörande. Det visade sig på det brev vi fick med oss när vi åkte hem. Oscar sammanfattade dagen: "Det här var en bra dag för FPML, men en dålig dag för Foya Health Center".

Brevet vi fått var lite kryptiskt, men handlade om Medical Board. Under söndagen ställdes morgondagens möte in. Det blir alltså inga möten. Vi hade hoppats på flera möten här angående framtiden. Det blir ingenting.

Vi var med i förmiddagsmötet i Foya på söndagen. Jag hade ombetts ge en hälsning. Jag medgav att trots att jag jobbat på alla kontinenter utom Australien är detta det svåraste jobb jag haft. Jag bad om Foyakyrkans förbön och sa att vi inte lyckas att ens få nyckelpersonerna till möten.

Detta är nu andra gången som planerade möten ställs in. Jag håller det för otroligt att vi(PMU Interlife lokalt) kommer att kalla de berörda till ytterligare möten under projektperioden. Det känns som om vi kommit till vägs ände där, och nu ligger initiativet till möten helt i våra Liberianska vänners händer.

Det är som sagt oerhört frustrerande att konstatera detta. Om jag kunde slappna av, dra ner på ambitionen och ta dagen som den kommer, vore kanske allt enklare. Just nu känns det inte uppåt.

Jag blir kvar i Foya i alla fall till tisdag. I morgon eftermiddag kommer ett par gamla äldstebröder i Foya hit. Jag nämnde Ruth Ramstrands bortgång, och de vill nog diskutera hur man lokalt skall uppmärksamma det här.

I kyrkvärlden är alla dörrar öppna, och jag tas emot med öppna armar överallt. Tyvärr är det nästan tvärtom när det gäller det jag är utsänd att göra.