Oroligt i Voinjama

Det har utbrutit en del oroligheter i och runt Voinjama. Här i Monrovia är det lugnt. Det är ca 40 mil till Voinjama som är huvudorten i Lofa county, samma område som Foya hör till.

Oroligheterna är en kombination av stamtvister och religiösa motsättningar. I Voinjama finns framförallt två folkgrupper. Det är Loma som är övervägande kristna, och Mandingo som är muslimer. Nu har man lyckats komma ihop sig och bränt någon kyrka och moske. Man var också in i FPML:s kyrka i Voinjama och det blev nog en del mindre skadegörelse där, men jag tror inte att det var allvarligt. Dessutom var det ungdomsgäng som kastade sten på bilarna som passerade. Nyheten om oroligheterna var också med på BBC:s radiosändningar.

Det här har ändrat på en del förutsättningar. Inte så mycket för mig, men mer för andra. Frida, Agnetha och Per hade åkt till Gbarnga i väntan på PMU-transporten upp. De hade Foya som mål. Idag fick de hämtning tillbaka till Monrovia, med tanke på situationen. Ingen PMU-bil går upp mot Foya i nuvarande läge.

Jag tror inte att vi skall förvänta oss någon utdragen kris. På kvällen kom information om att läget är på väg att förbättras. FN-trupper från Monrovia har förstärkt de trupper som finns på plats. FN-trupperna, UNMIL har gjort ett pressutskick om hur man avser att agera.

Våldsutbrottet gav mig i alla fall nya gäster i natt. Frida hoppas fortfarande få visa upp Foya för sin mor och hennes man under perioden de är här. För min del önskar jag med tanke på gästerna att jag kunde ställa upp med en lägenhet i bättre skick.

I morse kallade jag på vaktmästaren. Luftkonditioneringen i ena sovrummet fungerar inte. När han väl kom, kunde han ju passa på att flytta ut aggregatet som de ställt på innebalkongen också utan att fråga. Jag kanske var för övermodig när jag trodde att de uppgifterna skulle gå att lösa.

Det var ett omfattande arbete att återställa det som han hastigt och lustigt, men helt självsvåldigt beslutade tidigare. Då kapade han kylrör och elkablar mm. Det var mer jobb att svetsa ihop rören igen och förlänga så att uteaggregatet återigen kom på utsidan. Han fick lov att lätta på trycket och släppa ut all kylmedium i den processen. När allt var installerat och klart gick reparatören. Han skulle komma tillbaka och fylla på ny gas.

Ingen reparatör kom. Jag var hemma från jobbet med tanke på dessa åtgärder, och var låst att vara på plats. Efter ett par samtal kom hans chef förbi på kvällen. Han tittade på apparaten i sovrummet och bytte en komponent. En sådan komponent har han visat upp att han bytt vid ett tidigare tillfälle, och då blev det inte heller bra.

Vad blev slutresultatet av en dag med hantverkarna. På morgonen fungerade 2 luftkonditioneringar av 3. Nu fungerar bara en, och jag svettas floder. Nåja, jag har det sovrum där luftkonditioneringen fungerar i natt. Ni ser hur jag tar hand om mina gäster!

Snakes

Det var Kathrine som pratade om snakes men jag hade svårt att förstå vad hon sa. Liberiansk engelska är ofta svår, och ibland mycket svår. Till slut hajade jag vad det var. Hon verkade i alla fall jätterädd. Jag var inte på kontoret igår, och då var det tydligen en orm inne i samlingsrummet. Kathrin försökte berätta för mig att det var en snake = orm där, jag frågade vilken färg ormen hade, och hon pekade på väggen som är orangegul. Var den giftig? Jo, den var mycket giftig.

Man hade slagit ihjäl ormen och slängt den någonstans bakom huset. Senare hade det varit en annan orm utanför ett kontor. Kathrine var mycket upprörd och rädd. Jag frågade också om det sker många dödsfall på grund av de giftiga ormarna. Nja, inte i Monrovia, men inne i landet händer det.

Jag vet att det finns ormar i Foya också. På väg upp till Foya ringlade en lysande grön orm över vägen, kanske 1,5 meter lång och ganska tjock. Jag vet inte om det var en sådan här västlig grön mamba. Börjessons hade påhälsning tidigare av en orm inne i huset, men utan att bli bitna.

När en grupp FN-soldater posterades vid Foya, förhörde man sig om sjukhusets resurser. När man fick reda på att man inte har ormserum där blev man mycket upprörda. Det verkar inte som att man sett behov att prioritera ormbett. Det finns annat som skördar mer liv som är högre prioritet. De fåtaliga fallen kommer tydligen oftast för sent för att serum skulle hjälpa.

Kathrine var i alla fall upprörd. Hon pekade på fältet bakom kontoret där gräs och buskar växer högt. Det finns daglönare som avlönas för att jobba där, men de gör ingenting hävdade Kathrine. När hon sa till Anthony att hon ville ha slyet avslaget lyssnade han inte. Hon som städerska hade ingen ställning som gjorde att man lyssnade på henne, det var i alla fall vad hon sa.

Jag bad Anthony ordna så att slyängen rensades, men visst kan man fundera över hur vi agerar. I Liberia är tjänsteställningen viktig, ännu viktigare än i Sverige. Människor är viktigare än tjänstegrader kan man tycka, och ingen borde behöva gå omkring och vara rädd för ormar inne på kontoret.

Skillnaderna mot Sverige gör ibland att man ler åt förhållandena här. Det händer mer än en gång att leendet stelnar när man inser hur liten skillnaden är. Visst tycker vi om att dominera andra människor i Sverige också? Visst har vi en förmåga att rangordna och helst höja upp oss själva till en nivå lite över de andra. Visst händer det att vi älskar att bestämma, men ogärna gör jobbet. Här är det bara lite tydligare, men egentligen är det bara en klarare spegel att titta i.

Sjuttio grader varmare

Det är varmt här. Jag har tänkt i termer av 50-60 graders skillnad mot Åbrogatan i Skellefteå. Nu slog det till med en skillnad på 70 grader. Det beror på värmen här, men ännu mer på den ovanliga vintern hemma. Jag saknar egentligen inte snön och kylan, inte mycket i alla fall. Särskilt när jag hör att det varit mer än 35 grader kallt hemma. Temperaturen här syns på denna bild på min termometer från i eftermiddags.

På jobbet är det en vecka som präglas av det oväntade dödsfallet. Joe´s kontorsdörr har närmast förseglats, och så småningom kommer man att öppna den gemensamt och inventera läget där. I sin egenskap av huvudansvarig ekonom sedan 1995 hade han många kontakter. Det kan även vara privata transaktioner till olika mottagare här i Liberia.

I går förmiddag var det ett möte på kontoret med anledning av dödsfallet. Jag räknade till 17 personer där. Så många är det mycket sällan på kontoret. Mötet var inte helt som jag väntat mig. Visst var det någon eller ett par som torkade tårar, men ganska snart handlade det om praktiska saker. Här går man in och tar ansvar ekonomiskt för olika delar runt dödsfall och begravning. Dorbor hade redan skaffat 2 säckar ris till sorgehuset. I morron onsdag blir det ett möte på eftermiddagen då kyrka, släktingar och arbetsgivare m. fl. träffas och gör upp om finansieringen av begravningen, utifrån familjens önskemål hur begravningen skall vara.

PMU Liberia kommer att ta så stort ansvar man kan. Man skulle även vilja ta ansvar utöver begravningen. Här finns fru och 3 barn. Änkan arbetar inte, och situationen blir naturligtvis svår för dem. PMU Liberia har inte några speciella resurser eller fonder för sådant, och det är mycket svårt att använda några projektpengar till det här ändamålet.

I går kväll var det stort svenskmöte. På restaurang B First var vi 11 svenskar samlade. Det lär dröja innan man är med i en så stor svensk grupp igen. Det var Frida, hennes mamma med sin man, Peter, Nils, Börjessons, Markus, Lovisa och jag. Nu reser alla åt olika håll. Markus lämnar Liberia i morgon efter ett år här. Lovisa gör en resa till Tanzania, Börjessons åker på semester. Frida och hennes sällskap åker till Gbarnga i morgon för vidare resa till Foya sedan. Snart är jag nästan ensam kvar, men jag väntar besök och det skall bli roligt.

Restaurangen besökte jag för första gången. Det var en Bangladesh-Indien-Pakistansk restaurang. På grund av mina afghanska vänner i Skellefteå, kände jag mig bekant med en del av maten. Jag beställde en risblandning med stekt ris och en Chicken Khorma. Khorma var ett ord som vi lärde oss av vår vän Rahim från Afghanistan.

Jag saknar inte kylan, och visst har jag det bra. Ändå saknar jag familjen och vännerna i Skellefteå från tid till annan. Karin och jag försöker ha kontakt varje dag. I eftermiddag fick jag akut behov att ringa och säga att jag saknar henne. Det är bra att vi har möjligheter att i alla fall prata med varandra med kort varsel.

Dödsbud

I dag klockan 10 nåddes jag av ett oväntat dödsbud. Joseph Diggen, PMU Liberia´s chefsekonom är död. Han dog idag, tidigt på morgonen.

Beskedet var helt oväntat. Det handlar om en ung man, kanske var han i 40-årsåldern. Han har inte varit sjuk vad som är känt. Igår kväll, på konferensen, sa Ingmar att han fått någon typ av överansträngning, och måst åka hem. Han var ansvarig ekonom i konferensorganisationen. Sedan har jag hört att han var mycket trött när han kom hem och tog någon sömntablett för att kunna sova. Han fördes till sjukhus tidigt på morgonen, och dog där

Joseph Diggen var en mycket trevlig och lättsam person med bakgrund från Voinjama. Han har jobbat hårt för att fullfölja sin Master-utbildning i ekonomi, och hade bara några få uppgifter kvar i den utbildningen. Hans bortgång är ett hårt slag för PMU Liberia, och naturligtvis ännu svårare för hans fru och barn. Joseph har också varit i Sverige, och var bekant bland annat på PMU Interlife.

Jag var på möte med Pastor Thomas. Jag noterade att han inte såg ut som vanligt idag. Han var inte sitt vanliga soliga jag. Det visade sig senare att han fick dödsbudet via sin fru just som han skulle lämna huset och åka till mötet. Hans reaktion var: ”Det är inte sant”, men att döma av vad jag såg kanske han ändå trodde att det var sant.

Livet är förgängligt. Det var Joshua, medhjälparen, som predikade idag. Han var inte bekant med Joe, och visste nog ingenting. Texten handlade om de tio jungfrurna, de 5 förståndiga och de 5 oförståndiga. Det handlade om att vara beredd på brudgummens ankomst, som kan inträffa i en stund då man inte väntar det.

Thomas läste texten, och det gick inte alls bra. Det verkade mer som att han läste ur minnet än att han verkligen såg vad det stod. Thomas är ju nära 55 år och använder inte glasögon. Jag tror att han har synproblem. Jag skall beställa några läsglasögon med Gustav, som kommer nästa söndag. Då får vi se om det hjälper.

Själv hävdar Thomas att han brukar staka sig när han läser, men jag undrar om det inte är synen det handlar om i alla fall.

Jag hade en första text om Anden i dopklassen. Denna gång var det från Johannes 14. Nästa gång blir det pingsten, och sedan har jag bett Thomas att fylla i luckorna. Det är uppenbart ett språkproblem. Barnen har inte så lätt att förstå min engelska, och det gör att bitar av budskapet går förlorat. Därför är det bra om pastor Thomas rättar upp det på slutet.

Det var en särskild stämning i dagens möte. Det var inte som vanligt. Den här dagen är inte som alla andra.

Svenk konferens i Monrovia

Som vanligt gäller det att få rubriken säljande. Rubriktexten är väl inte riktigt sann, men vilka rubriker brukar vara det?

Sant är ändå att mycket av initiativet kommer från Sverige, och att huvudrollen hålls av en svensk. Konferensen det gäller är en helandefestival som pågår denna vecka i Monrovia. Det är PTL och Tommy Lilja som i samarbete med en lokal ekumenisk organisation ordnar konferensen. Ingmar Bergström har varit samordnare och ansvarig från Sverige i arrangemanget. Det var därför han var här en vecka i November, när han bodde hos mig i lägenheten.

Det är huvudsakligen två typer av inslag i konferensen. Det är ledarskapsseminarier som hålls i Filadelfia, en kyrka som jag tidigare visat bild på. Dessutom är det stora möten på kvällarna på fotbollsstadion.

Ingmar och hans fru Linnea, var hos mig på en enkel kopp te i förrgår kväll. ”Vi börjar klockan 5 i morgon kväll”, sa han. Det här skulle inte vara som det brukar i Liberia. Jag hade ju berättat om konferensen som började nästan ett dygn försent.

Jag var där kvart över, och då var det inte lätt att se att det hade börjat. Det fanns dock någon på scenen som försökte få igång den fåtaliga publiken. Vid 6 tiden, strax innan mörkret föll, räknade jag till knappt 300. Tjugo minuter över 7 kom Tommy Lilja, och då var det mer publik, även om detta visade sig vara ”den ringa begynnelsens dag”. Ändå, när han kallade fram folk till avgörelse efter någon halvtimme, var det nära trehundra som gick fram. Hela publiken var 7-800 i mötet.

Jag satt med Dorbor på läktaren. Även pastor Thomas var där. Kostymklädd var han med bland förebedjarna. Även ekonomen Joe från kontoret var på plats, men han är konferensens ekonom, så han tillhör organisationskomitten.

Tommy Lilja kan konsten att tala till folk i Liberia. Det är säkert sant att judarna vill se tecken och att grekerna önskar sig visdom. Liberianerna vill i alla fall klämma i med ”Amen”, eller Praise the Lord”, nu och då. Det fick dom.

Jag tycker nog att samlingen var helt ok, och det var inget fel med undervisningen. Det var redan under hösten jag hade kontakt med pastorn hemma för att belysa företeelsen från svensk pingstsynpunkt. Roland var positiv till verksamheten, och i god anda blir jag det också i så fall.

Det är bra att man har en bred ekumenisk profil på arbetet. Det finns ett otal kyrkor och riktningar här. FPML, den rörelse som vi jobbar mot, uppfattar sig inte rätt inbjudna av vad jag hört. Ändå är det deras vice ordförande, Alvin Gissi, som varit Ingmars kontaktperson i Liberia. Nåja, det är andra som även tidigare haft svårigheter att få med FPML på möten.

Jag gick de 500 meter som jag har till stadion. Varmt! När mötet var slut fick jag lift med Dorbor tillbaka mot lägenheten, och då föll de första dropparna i ett kortvarigt tropiskt åskväder. Det är visserligen torrtid, men här i Monrovia har det ändå regnat emellanåt.

PMU-tuppen

I den här korgen finns PMU-tuppen, eller fanns, jag vet inte så noga.

Det var i går, måndag som tuppen kom till PMU Interlife i Foya, till Oscars och Camillas hus. Den kom tillsammans med 2 äldstebröder, eller det kanske är rättare att säga att äldstebröderna kom med tuppen. De hade dessutom med sig kanske 2 kilo ris.

Äldstebröderna hette Andrew Fallah och Bobo Bingo. De räknade sig som 3:e generationen ledare i Foya, men de minns verksamheten från 1955 och framåt. Vi satt på Börjessons altan och pratade gammal missionshistoria i Foya. Innan de gick hem bad vi för Sverige och Liberia och samverkan i vår tid.

I morse började tuppen tidigt. Tio över 6 började den gala. Det var bra, för jag skulle upp tidigt. Det hördes dock som om den var inne i huset när den gol, trots att den var ute på förstutrappen. Edvin var ute och omplacerade den lite, men det blev inte mycket bättre.

Anledningen att jag var uppe tidigt var att resan ner mot kusten var aktuell. Ursprungligen tänkte jag stanna en dag till, men vi hade ju tänkt oss flera möten som inte blev av.

Halv 8 åkte vi från Foya. I Voinjama skulle vi få fler passagerare och mer packning. Jag var först angelägen att fotografera lite på missionens område här.

Voinjama är huvudort i Lofa County och har 26 000 invånare, Pingstkyrkan står mitt i byn, men vid infarten, om man kommer från Monrovia finns missionsområdet. Här finns PMU:s regionkontor med Roland Bimba som ansvarig. Vid sidan om den finns en klinik. Bakom kullen kan man ser ned mot skolbyggnaderna som renoverats i ett nyligen avslutat Sida-projekt. Här finns också bibelskolans campus. Det är här som man vill starta även Ruth Ramstrand Nursing Department.

De tillkommande passagerarna var Elisabeth Saar och Jesse Windor. Elisabeth är pastor och kvinnoledare inom FPML och jobbar på PMU-kontoret. Jesse är ordförande i styrelsen för PMU Liberia.

I Zorzor blev det lunch på Liberiansk restaurang. Frida har lång och djup erfarenhet av Afrika. Inte bara av Zimbabve och Kongo från barnaåren, utan även från Sierra Leone med Läkare utan Gränser, och för 2 år sedan var hon i Liberia för PMU. Den erfarenheten gjorde att hon vågar beställa inhemsk mat på en restaurang av den här klassen. Jag ville inte vara sämre, och åt samma som hon. Kassavablandningen var mycket stark. Det blev lite av det. Riset till var bra.

Vi tog oss igenom prövningarna på grusvägen, och även hålen i asfaltvägen, och nådde Monrovia före 18. Det känns gott att vara tillbaka, även om Foya finns på näthinnan ett tag till.

När det gäller tuppen kanske den inte gal mer. Om så är fallet tror jag ändå att den kommit PMU Interlife här i Liberia, och framförallt i Foya, till del.

Adjö till Foya

Som kanske framgått på bloggen så blev det tid över att komplettera bilden av Foya. Det är inte så att jag plötsligt blivit turist här, men lite av den känslan är det. Samtidigt är det så att det här området förtjänar en mer mångsidig beskrivning.

Missionsområdet är mycket vackert där det ligger på toppen av en kulle. Nackdelen med det höga läget kan vara att tillgången på vatten blir mindre, och idag visade det sig att brunnarna här är tomma. Det finns inget vatten på missionens område. Lösningen kommer förmodligen bli att be lokala FN-styrkorna att köra upp tankbilar två gånger per vecka och fylla upp de cisterner som finns.

Foya Health Center (FHC) är central i området. Det finns minst 10-talet byggnader som ingår i hälsocentret, varav 2 helt nybyggda längor. Enligt uppgift kommer presidenten, Ellen Sirleaf-Johnson upp i Mars för att inviga byggnaderna. Man planerar att flytta BB och förlossning in i en av dessa byggnader, men en nackdel är att pengarna räckte inte till vatten och avlopp, så några sådana sanitära utrustningar finns inte i dessa byggnader.

De nybyggda, eller nyligen återuppförda husen, ligger omedelbart bakom mottagningshuset, med vårdcentral, bvc, screening, apotek och operation mm. Huvuddelen av vårdcentral och bvc är en öppen yta under tak, och som framgår av bilden är det många patienter som väntar på mottagning och behandling. Som jag tidigare berättat finns sängplatser för uppemot 70-talet patienter här. Det är runt 60 personer som arbetar här. Dessutom har patienterna med sig vårdare, anhöriga som sköter mathållning och annat.

Kyrkan står bara något hundratal meter från FHC. Jag kompletterar gårdagens beskrivning med ett par bilder från insidan. Det är en fin och rymlig kyrka. I går var det nog färre än vanligt på mötet, men det var i alla fall runt 280, varav knappt 90 män, 130 kvinnor och drygt 60-talet barn. Här är statistikfunktionen utvecklad när det gäller mötesbesökare. Jag måste nog nämna kvinnorna som hanterar rytminstrumenten. De kan sin sak. Min son Johan skulle säga ”De är inte att leka med”. De får en fantastisk schvung på vad de gör. Och de gör konster över huvudet och på alla sätt. På konferensen fanns 8 Foya-kvinnor med sådana instrument, och en separat dirigent. Sången är långt ifrån märkvärdig. De kunde nästan hoppa över den, och de gör de också efter ett tag. Rytmen och skådespelet de åstadkommer är däremot oförglömligt.

Ett par hundra meter från FHC ligger skolområdet. Även det är mycket vackert. Det här är skolor som lokalmässigt håller mycket högre standard än de jag såg längst Duportvägen i Monrovia. Här är skolsalarna avskilda, och det känns som om det går att bedriva utbildning. Den obligatoriska svarta tavlan är mycket större än de jag såg i Monrovia. Det var för övrigt skolans rektor som predikade i kyrkan i går. Han är en trevlig och lättillgänglig person.

Foya är vackert. Det gäller i alla fall missionens område som ligger uppemot 1 kilometer från Foya centrum. Idag är jag fortfarande kvar här, men nu förbereder jag tillbakaresan. I morgon bär det av mot kusten och Monrovia.

Plus och minus

Det tycks som att det är normalläget här att det hela tiden är motsatsparen som gäller. Framgång och motgång, hopp och förtvivlan, möjligheter och stängda dörrar, plus och minus. Just nu slog pendeln senast över mot minus.

Det är oerhört krävande psykologiskt att leva under den situationen. Ambitionen att komma igenom, och att åstadkomma något bra för de som berörs, hindras hela tiden av dörrar som slängs igen i ansiktet på oss.

Låt oss berätta historien. Det blev 4 dagar för Oscar och mig på konferensen. Utfallet av den var över förväntan för de flesta, och nära vad jag hoppats. Jag hade önskat en förvandlad situation, och vi kom långt på den vägen.

Lördagen var en väckelsedag. Det blev uppgörelser av gamla oförrätter, gamla sår som blottlades och åtgärdades. Allt hade samband med PMU Liberia. Det är där som projektpengar finns, och därmed vill de flesta åt de positionerna. De som tilldelats jobben utsätts för avundsjuka, och kan komma att motarbetas. Flera av de som är anställda på PMU Liberia tog initiativ till att öppna sig och blottlägga sitt inre, och samtidigt be om förlåtelse för gjorda och eventuella felsteg. FPML:s ledning hamnade också i skottgluggen, och fick be om förlåtelse gentemot hela rörelsen. De fick förbön också av hela konferensen. I den vevan kom pastorn jag nämnde tidigare och bad Oscar och mig om förlåtelse för ett yttrande han gjort.

Det här är ett skeende som vi i kyrkorna känner igen. Vad var det då som fattades? Det var egentligen bara en person jag saknade i samlingarna och i helandeprocessen. Det var ordföranden för Medical Board. Bara en person, men kanske den avgörande. Det visade sig på det brev vi fick med oss när vi åkte hem. Oscar sammanfattade dagen: "Det här var en bra dag för FPML, men en dålig dag för Foya Health Center".

Brevet vi fått var lite kryptiskt, men handlade om Medical Board. Under söndagen ställdes morgondagens möte in. Det blir alltså inga möten. Vi hade hoppats på flera möten här angående framtiden. Det blir ingenting.

Vi var med i förmiddagsmötet i Foya på söndagen. Jag hade ombetts ge en hälsning. Jag medgav att trots att jag jobbat på alla kontinenter utom Australien är detta det svåraste jobb jag haft. Jag bad om Foyakyrkans förbön och sa att vi inte lyckas att ens få nyckelpersonerna till möten.

Detta är nu andra gången som planerade möten ställs in. Jag håller det för otroligt att vi(PMU Interlife lokalt) kommer att kalla de berörda till ytterligare möten under projektperioden. Det känns som om vi kommit till vägs ände där, och nu ligger initiativet till möten helt i våra Liberianska vänners händer.

Det är som sagt oerhört frustrerande att konstatera detta. Om jag kunde slappna av, dra ner på ambitionen och ta dagen som den kommer, vore kanske allt enklare. Just nu känns det inte uppåt.

Jag blir kvar i Foya i alla fall till tisdag. I morgon eftermiddag kommer ett par gamla äldstebröder i Foya hit. Jag nämnde Ruth Ramstrands bortgång, och de vill nog diskutera hur man lokalt skall uppmärksamma det här.

I kyrkvärlden är alla dörrar öppna, och jag tas emot med öppna armar överallt. Tyvärr är det nästan tvärtom när det gäller det jag är utsänd att göra.

Ruth Ramstrands medicinska skola?

Idag var vi på konferensen igen. Nu var det allmänna möten, så att lokalen var full. Vi kom lite sent, fram emot 11-tiden på grund av andra angelägenheter på morgonen. Det var telefonöverläggningar och annat.

Jag skrev en runa med anledning av Ruth Ramstrands bortgång den 3:e februari. Det var Efraim Moström som gjorde mig uppmärksam på det. Hon var en portalfigur för den medicinska vården här. Redan 1947 kom hon hit som barnmorska och med utbildning i tropisk medicin i England. Hon påbörjade direkt sjukvård här, och tillsammans med sin syster, Vivan Malmwall, senare Vivan Arvidsson, som kom ett år senare, byggde hon snabbt upp en omfattande sjukvårdsverksamhet. De startade vad som blev Foya Helth Center, som nu har nästan 70 sängplatser och ett 60-tal anställda.

Väl ditkommen lämnade jag runan till generalsekreterare Kanteh. Tillsammans med ordföranden tittade han på informationen. Det var pastor Werner från Kanada som var i senare delen av sitt bibelstudium. Sedan var det delgivningar, och en ansvarig från bibelskolan i Voinjama meddelade att de skulle öppna ett par nya avdelningar på skolan. Det gäller sjukvård och ledarskap. Man har ändå program för att popularisera bibellinjen, så att skolan kan bibehålla sin inriktning.

Kanteh presenterade mycket utförligt nyheten om Ruth Ramstrands bortgång. Han nämnde också att han personligen träffat henne i Sverige 2003. Dessutom sa han att pengar från behållningen av boken ”Guds lilla piga far dit pepparn växer”, som hon skrev som 80-åring donerats till kvinnoarbete i Liberia. Fler steg upp och betonade den goda insatsen som gjorts, och att det handlade om hårt arbetande människor.

Jag noterade att mannen från Voinjama var framme och pratade med ordföranden. I pausen sökte jag kontakt med honom, med tanken att det vore bra att knyta ihop hennes namn med den medicinska utbildning som startar i höst. Det var precis vad han själv tänkt, och som han hade pratat med ordföranden om.

Mötet skickar en varm hälsning till Huskvarna, Jönköping och de anhöriga med tanke på bortgången av denna missionens moder. Både barn och barnbarn nämndes.

Jag hoppas att Fredrik Karlsson på PMU inte läser detta. Det ser nämligen ut som att jag är på väg att byta uppgifter här, till något som ligger långt utanför min arbetsbeskrivning. Jag har kallats att predika i kyrkan Gods Glory i Monrovia, och kommer ju knappast att hinna mer än förbereda det. Vi skämtade lite Oscar och jag och sa att vi får sätta det på något i projektet som kallas ”Visiability”, dvs att visa upp vilka som är donatorer. Jag får nämna donatorn ECHO särskilt i predikan.

För att nu sluta med försöket att skämta (Jag är säker på att varken Gustav eller Julia av mina barn tyckte att det var särskilt lustigt), så får jag försöka hinna både ock. Detta ligger dessutom 4 veckor bort, så det skall väl gå på något sätt.

Jag trivs utmärkt. Konferensatmosfären känns som en hemmaplan för mig. Fortfarande är det ändå en öppen fråga om vi skall lyckas med det vi försöker åstadkomma, eller om det är lika bra att börja packa för hemresa nästa vecka. Vi behöver lyckas med de möten som ligger framför. I morron lördag träffar vi Foyakyrkans representanter på konferensområdet klockan 14 lokal tid. Sedan hoppas vi få till det stora mötet på måndag som skall handla om avslutningen på innevarande projekt, och den långsiktiga framtiden för Foya Health Center.

Årskonferens

Oscar och jag har varit konferensmänniskor. I 2 dagar från morgon till kväll har vi varit med på årskonferensen. Bilden visar ett stort antal människor som kommit upp från Monrovia. De åkte på lastbilsflaket upp, tillsammans med en hel del utrustning. Med på flaket fanns bland andra FPML:s generalsekreterare, Pastor Kanteh. Det var säkert ingen bekväm resa! En 12-timmarsresa som startade mitt i natten och avslutades mitt på dagen. Det är oerhört dammigt nu längs grus- och jordvägen. Därför var man klädda för att klara dammet. Till mötena klädde man upp sig på ett helt annat sätt.

Konferensen startade nästan ett dygn efter utsatt tid. Det var meningen att starta på måndagseftermiddagen. På något sätt kändes det ändå inte fel att åka upp från Monrovia på måndagen. Möjligen börjar man anpassa sig efter förhållandena här. Vi var där vid 10-tiden på tisdag, men det var väl först runt 14 som konferensen startade. Det blir något för Lapplandsveckan att ta efter. Var inte så kinkig på tider eller vilken dag konferensen startar!

Det var ändå intressant att vara på plats tidigt och hinna träffa människor där. På plats när vi kom var FPML:s ordförande pastor Joseph Bannah. En annan intressant bekantskap var gamle pastor Emmanuel N´ Dorbor Tailor från Kolahun/Balahun. Han tror att han är 78 år, och började arbeta i missionen 1950. Han kände alla missionärer och älskade dem – det blev tydligt även i diskussioner senare i konferensen.

Vi tittade tillsammans i boken om svenska pingstmissionen. Bland annat finns en bild av de första infödda ledarna tillsammans med författaren av boken, Lennart Carlström. Det 4 Liberianerna är Saa Maya, Falla Bimba, okänd och Mose Killedu. Pastor Dorbor som han kallas kunde komplettera bildtexten. Den fjärde personen var han.

Han klagade lite över att hans ben inte längre tillät honom att gå som förut. Han var med i kyrkan i Foya från början och gick dit varje söndag. Det är en sträcka på cirka 25 kilometer från Balahun. Var han inte där trodde de att han var sjuk och skickade dit någon att se efter. Han har kanske inte spänst i benen, men den andliga spänsten och klarsynen var det inget fel på. Han välkomnade delegaterna och talade så gott om behovet av enhet.

Jag skall inte gå in i några djupa detaljer av vad som hänt under de 2 dagarna. I slutet av gårdagen hälsades vi som internationella gäster välkommen, och fick utrymme att tala i ledarskapsdelen, som dessa första dagar utgjorde. I konferensen märktes både en lovande öppenhet och vilja att ta tag i de problem som finns i rörelsen. Det var rätt så högt i tak (kanske beroende på att vi satt bara under ett tak av palmblad, men till nästa år skall man ha permanent tak på konferenslokalen), och trycket från ”gräsrötterna” de mindre bemärkta pastorerna och ledarna är stort att röja undan alla hinder. Det talades en hel del om förhållandet till Sverige, och den absoluta majoriteten, tydligt understödd av gamle pastor Dorbor, ser kontakten med ”föräldrarna” som oerhört viktig.

Det är mer som behöver hända, det blev också uppenbart. Jag blev betänksam när jag hörde en viktig centralgestalt i FPML och verksamheten här lokalt, där jag sitter nu i Oscar och Camillas hus. Jag tycker att han gjorde bort sig. I konferensen fick han inget stöd för de synpunkter han då framförde, men han har stort inflytande här. Jag hoppas på mer av Guds skeende. Vi försöker få till våra möten som är viktiga långsiktigt för Foya Health Center, och för samarbetet med Sverige Bed gärna för oss.

Mot Foya

Resan upp till Foya blir lätt oförglömlig. Vägen har en standard som trotsar all beskrivning.

Jag körde ut ur Monrovia på måndag morgon. Bilarna, ”Refferal car” och Pickupen, startade 07:20 från lägenheten. Vi hämtade upp Marcus, och han och Lovisa åkte för att hämta Moses, chauffören. Jag och familjen Börjesson åkte i ”min” Toyota Hilux. Vi fick lite försprång ut från Monrovia, och det var bra.

De första 2 timmarna styrde jag längs asfaltvägen, som dock hade förrädiska gropar. Det gick fort, kanske i fortaste laget. Oscar tog över i en lite mer kontrollerad framfart. Vi nådde Gbarnga – uttalas Banga, efter 3,5 timmar. Härifrån svängde vi av mot nordväst in på jord- och grusväg. Halva sträckan körd, men bara en tredjedel av tiden. När Oscar öste på i drygt 60 var jag förvånad att man kunde köra så fort. Moses, föraren i andra bilen, var då 15 kilometer bakom oss. Oscar var säker på att han skulle köra ikapp redan fram till Zorzor. Det var 9,5 mil dit, och det tog 2 timmar med en snittfart av knappt 50. Mycket riktigt hade Moses passerat och var 5 minuter före i Zorzor.

Det var lunch i Zorzor på medhavda mackor. Tidigare köpte vi bananer efter vägen. Det var bananer av nästan normal storlek, men mycket godare. 12 bananer kostade ungefär 2 kronor. Efter Zorzor åkte vi vidare mot Voinjama. Det tog även det 2 timmar. Sista 2-timmarspasset var sträckan fram till Foya. Det hade arbetats på vägen en bit ut från Voinjama, så den var inte så dålig. När vi kom fram mot Kolahun var vägen dålig. De två milen från Kolahun till Foya tog ca 50 minuter. Här var vägen obeskrivligt dålig, vilket gör att farten nedbringas till drygt 20 bara.

Det här är ändå bästa tiden på året att köra. Under regntiden och speciellt i oktober- november är det rena äventyret att köra här. Man kan behöva söka sig ett spår inne i skogen, vid sidan om vägen på vissa håll. Vinschen kan också komma till användning för att man skall komma lös. Pickupen är egentligen för låg att använda under den tiden. Då behövs en riktig Landcruiser.

Jag bråkade inte med Oscar om ratten under resan längs grusvägen. När familjen var med kändes det klokare att en van chaufför fick framföra fordonet. 17:25 anlände vi till Foya, och då hade den andra bilen varit på plats i drygt en halvtimme. Moses är en mycket van förare på dessa vägar. Dessutom är nog Landcruisern möjlig att framföra i högre fart där det är närmast ofarbart.

Framkommen i Foya hade Mary lagat lasagne när vi kom. Det var gott med mat, och vi var trötta. Jag hade fått en obestämd huvudvärk, och det kändes inte fel att göra en relativt tidig kväll. De djupare upplevelserna av Foya fick vänta.

Tillgången till Internet är betydligt mer begränsad här jämfört med i Monrovia. Det kommer att märkas på bloggen, men jag hoppas kunna rapportera nu och då i alla fall.

Väckelse

Det är väckelse på Duport Road. För att inte ta till överord kan man ändå säga att besökstalet på mötena har ökat markant. Höstens 20 besökare har ökat till över 50 nu. Det är kanske ändå inte så imponerande besökssiffror. Många kyrkor har fler. Här är de 3 bänkarna i alla fall överbefolkade. Mitt i mötet, det strömmar till folk hela tiden, hämtas en fjärde bänk från ett närliggande hus. Fyra bänkar räcker inte heller eftersom varje bänk kan rymma upp till 10 personer. Lokalen börjar vara för liten.

Vad som gör den här öppna kyrkan lite unik är ändå närvaron i dopklassen. Det var 11 stycken idag. Jag tror det är relativt få kyrkor, kanske till och med i Liberia, som har 11 i dopundervisning Jag har lovat föreläsa där om 14 dagar på temat ”Dop i Helig Ande”. Jag nämner det ifall någon tvivlat att det är en pingstkyrka.

Den ökade tillströmningen kan ha flera orsaker. Det var en mötesserie på den lilla sportytan intill i början av December. När mötesserien var slut var det en del som närvarat på de mötena som började besöka Thomas kyrka. Uppmärksamheten kring skolavgifterna kan också ha bidragit. Thomas, och medhjälparen Joshua, har arbetat med listor där man noterat namn. Det har inte varit helt lätt eftersom alla har behov. Alla har svårigheter med skolavgifter.

Svårigheter att sortera och prioritera ledde till att listorna ett tag upptog så många som 20 namn. Det var uppenbart att pengarna – 1016 USD – eller 7500 kronor som jag fick med från Skellefteå, inte skulle räcka till. Det visade sig att flera som fanns på listan redan går i skolan. Efter det konstaterandet har listan rensats så att det nu finns en nettolista på 6 barn och ungdomar. Det kan tillkomma några till längre fram, men här är nettolistan. Än så länge ser pengarna ut att räcka.

Jag höll idag ett litet tal om skolavgifterna och de prioriteringar som gäller. Det kan ju annars vara risk att man tittar snett på pastor Thomas och ifrågasätter hur han gjort urvalen.

I arbetet med skolavgifter har man först också besökt skolorna för att hitta skolor med rimlig kvalitet. De små barnen, 5 av barnen i listan, skall gå på Ruth L Reeves skola, medan de äldre går på William Bean Institute. Bland lågstadie- och förskolor fanns ett par som Thomas besökte och ratade. Här handlar det verkligen om friskolor och det är många som startar sådana. Vanligt är att det finns anknytning till någon kyrka.

Ruth L Reeves baptistiska skola var en ganska liten byggnad där det går uppemot 150 elever. Det är nog egentligen bara 1 rum, men det har avdelats till ett halvt dussin ungefär med upphängda bastmattor mellan klassrummen. Varje sådant klassrum á 20 kvadrat högst, var utrustad med en svart tavla av gammalt snitt, för kritor. Skolan var slut för dagen, men vi träffade en kvinnlig lärare som sa att man önskade bygga ut, och visade var det skulle ske. Det fanns inga pengar nu till utbyggnad.

William Bean Institute höll just på att stänga för dagen. Här var vi in i byggnaden, och det fanns ett antal lektionssalar. Eleverna strömmade just ut, och jag tog några kort för att få med hur skoluniformen ser ut. Då var det ett par flickor som ställde upp sig och ville vara med på kort, och det är de som finns med i ingressen till inlägget.

Det finns mer att säga om skolavgifter, men nu måste jag sluta blogga och börja packa. I morron klockan 7 avgår bilen mot Foya.

Hög temperatur

Jag vet att vintern i Sverige är och har varit svår. Den värsta på 50 år kan man läsa. Här har vi andra problem. Vi har för varmt. Drygt 37 var det idag, och då är det varmt. Särskilt när inte luftkonditioneringen fungerar som den ska. Man kan tycka att det borde vara lätt att fixa, men efter att ha sett hur det fungerat i min lägenhet blir man mer fundersam. I stora rummet har man bytt aggregat, utan att vi blev särskilt mycket gladare. Ett tag trodde man att yttre enheten satt för nära väggen. Igår kom man in med två tegelstenar, och ställde upp inluftsaggregatet på det, inne på den inglasade balkongen. Dessutom bytte man till nytt sådant aggregat också. Att det är inne på balkongen gör att den slutna balkongen uppnår en temperatur av uppemot 50 grader, och att glasväggen ut mot lägenheten är jättehet.

Det var ingen överläggning med oss innan man beslöt sig för den lösningen. Det är skillnaden mot hantverkare hemma. Där har man en vana att intressera sig för hur folk vill ha det, så till den grad att man till och med frågar. I det här fallet får de naturligtvis göra om jobbet, men det underlättas inte av att man kapat ledningar för el, vatten och kyla. Man ville få testa det en dag, men den uppenbara tanken var naturligtvis att vi skulle nöja oss med den lösningen.

Jag vill göra läsaren uppmärksam på att de intressantaste inläggen i bloggen kan vara kommentarerna. Läs exempelvis kommentaren till Duvan Cup som kom igår. Det är min bror Stefan som skall vara vara insamlingsgeneral i en satsning för "innebandymission" i Täby. Tidigare kom kommentarer till inlägget Dålig Press, där Efraim Moström med ett förflutet som missionärsbarn i Liberia ger en initierad bild av vad som hände under oroliga tider här. Läs gärna de kommentarerna.

Vi är på väg ut. Jag tänker på resan till Foya och konferensen i Kolahun/Balahun. På måndag är det planerat att vi skall starta. I pickupen tillsammans med mig åker då familjen Börjesson, så det är ingen risk att jag kör vilse. Två bilar till avgår samtidigt. Dels en större landcruiser som kallas ”Referral Car” och normalt är stationerad i Foya, och sedan en mindre variant, en relativt ny landcruiser som Dorbor ofta kör.

Den stora bilen lastas full med mediciner. I framsätet skall Markus och Lovisa rymmas tillsammans med chauffören. Den tredje bilen fylls med pastorer och delegater till konferensen.

Vi har inbjudit till ett intressentmöte. Det skall hållas i Foya måndagen den 15:e februari, direkt efter konferensen. Det är PMU Interlife i Liberia som är inbjudare, dvs Camilla, Oscar och jag. Vi vill ha ett möte där vi kan styra agendan. Det är inte helt populärt hos de vi inbjudit. Pastorn i Foya till exempel, tycker att det räcker med ett möte med Medical Board, eftersom många instanser finns representerade där. Vi deltar gärna i ett möte som Medical Board med dess ordförande Mattias Korpu kallar till, men i detta möte som vi står för, styr vi agendan.

Det blir lätt politik av allting som synes, och vi kanske inte är mycket bättre än någon annan där. Det känns viktigt att vi kan styra vad som händer. Att vi har hand om ordförandeskapet.

Då är det roligare att arbeta med skolavgifter. På söndag lovar jag komma med en rapport om hur det går.

En öppen dörr?

Hur är läget här nere? Vad är det som händer? Har du problem med något? Är det något vi skulle behöva be för?

Jag får den typen av frågor. Ibland kan berättandet vara väl rapsodiskt. Jag berättar ibland om tillfälligheter och roliga detaljer. Risken är att det inte ger en bra bild av det vi håller på med. Det är alltid roligt att få frågor, eller som Kristian som använder Gmail-chatten till att fråga om det finns förhållanden här som mår väl av förbön i Skellefteå. Jag skall försöka ge en någotsånär skärpt bild av läget som det ser ut nu.

Ibland är det skön avkoppling i poolen, eller vid poolkanten som på bilden. När bilden togs var klockan nästan 6 i kväll, och dagens arbete var slut.

Det har varit en hel del arbete med en läkemedelsleverans som kommit med båt från Europa. Det är via IDA Foundation i Holland som beställningen gjorts. Jag tror att beställningen skickades strax efter jag kom hit, och transporten landade i Monrovia runt jultiden. Nu har ett lager hyrts i Monrovia hos CHAL för att tillfälligtvis lagra läkemedlen. Det handlar om något halvårs förbrukning på Foya Health Center och på de tre klinikerna. Camilla och Marcus har jobbat hårt i åtskilliga dagar med att inventera och strukturera lagret. De har dessutom packat en order till Foya. Bilen avgick tidigt på morgonen, och har nått fram till Foya idag.

Det har varit problem i arbetet. Oscar och Camilla har rapporterat om svårigheter att nå fram till projektmålen uppe i Foya. Förhållandet blev extra tydligt när ECHO:s (donatorns) chef här nere, Mr Koen, besökte Foya för 2 veckor sedan. Han är själv läkare. Han påpekade en rad saker som behöver åtgärdas, men vad han slogs av var oviljan till förändring. Så länge den består går det inte att uppnå några projektmål som handlar om en utvecklad och förbättrad verksamhet. Han deklarerade tydligt att så länge det ser ut så kan han inte rekommendera mer pengar till FHC.

Man kan säga att krisen är uppenbar, men ändå att den kanske innehåller ett frö till lösning. I går hade vi ytterligare samtal med Mr Koen här i Monrovia. Han berättade om allt han som läkare såg när han gick omkring på sjukhuset i Foya. Samtidigt sa han att han inte vill stänga dörren till möjligheten för 60 tusen människor i det distriktet att få sjukvård. Han vet att det finns inga andra finansiärer, och att nuvarande projekt och pengar är slut sista juni i år.

Det handlar nu om att på kort tid övertyga Koen om att viljan till förändring har ökat drastiskt i Foya. Ännu svårare kan det vara att övertyga PMU Interlife, och de lokala representanterna om det, dvs Oscar, Camilla och mig. Vi kan självklart inte rekommendera ett projekt, om vi redan från början inte tror på det. Det känns som att allt måste förändras. De 60 personerna i personalen i Foya, ”Medical Board” och kyrkan i Foya, PMU Liberia och dess styrelse och rörelsen FPML.

Det är uppgiften som ligger framför de 2-3 närmaste veckorna. Till veckan är FPML:s årskonferens uppe i det området. Jag kommer att vara där. Vi planerar att ha ett antal möten från 15:e och framåt med intressentgrupperna och med personalen i Foya. Det måste ske något speciellt om de här mötena skall bli framgångsrika. Utmaningen under närmaste framtiden är alltså mycket stor.