Final

Finalen närmar sig. Det är snart dags att åka hem. Sista normala arbetsdagen är gjord, eftersom det är lördag morgon nu, och jag åker hem i morgon kväll.

Förhållandena under regnperioden kan illustreras med bilen som skulle upp till Foya på torsdag. Den fastnade i lera inne i Monrovia, och det behövdes 2 bilar att dra loss den. Avfärden norrut blev först efter 4 på eftermiddagen, när bara ett par timmars dagsljus återstod. Det blev så småningom övernattning i bilen. Elisabeth Saar blev sjuk och fick lämnas på sjukhus i Zorzor medan de andra åkte vidare. En resa till Lofa nu är alltid äventyrlig.

Vi hann med att betala skolavgifter. Bilden visar betalning hos rektorn för en av skolorna. Det blev 9 barn i 3 olika skolor som pengarna räckte till. Det finns fortfarande nästan 30% av pengarna från Skellefteå Second Hand kvar, men då är inte skoluniformer och skor betalda. Det bör räcka rätt precis. På måndag är det meningen att uniformerna skall ordnas. Barnen tas till skolorna där skräddare väntar för måttagning. Anthony, ekonom på PMU Liberia, sköter bokföringen i en särskild bok vi skaffat för ändamålet, så att allt skall gå rätt till.

Pastor Tomas var med. Han har varit sjuk i 2 veckor, och var ännu inte bra. Det var regnigt och han hade en stor rock men frös ändå. Jag frös inte i kortärmad skjorta, och min fru vet att jag inte är den som går onödigt lätt klädd. Jag hoppas att vi inte förvärrat tillståndet för Tomas.

Det har funnits en del önskemål från Stockholm om insatser runt rapportering av gamla projekt. Tiden var knapp, men jag har försökt hinna med en del av det också.

I morgon söndag har jag lovat vara i kyrkan Gods Glory och säga något där. Jag måste erkänna att just nu känns det som att det varit lika skönt att bara vila. Avgången blir halv nio på kvällen, och jag är framme i Stockholm vid lunchtid. På tisdag blir det en del avrapportering på PMU-kontoret innan jag åker hem sent på kvällen.

Jag lämnar Stockholm precis i inledningen av Världspingstkonferensen. Det hade varit trevligt att vara med och träffa människor där, men naturligtvis blir det bra att komma hem också.

Rapportering

Jag nämnde om ärendet som förde mig hit, och naturligtvis vill jag berätta om resultatet. Samtalen gick bra. Bilden berättar vad som hände.

Jag har känt mig oerhört inspirerad, och vid ett tillfälle sa jag till någon att jag mår alltid bra när jag kommer till Liberia. Jag vet inte vad det var i processen som sög musten ur mig, men i 3 dagar har jag varit rejält trött.

Resultatet kommer att betyda mycket för Liberia och kyrkorörelsen FPML. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Det finns fler relationer som behöver helas, och det gäller både mellan individer och mellan församlingsgrupper. Min förhoppning är att man själva skall gå vidare i ett fortsatt försoningsarbete, och jag får signaler att det händer.

En sådan fråga, även om den är långt ifrån central inom FPML, gäller pastor Tomas och hans församlingsplantering. I slutet av juni hade vi möten med hans gamla kyrka, Devine Deliverance, för att reda ut problem dem emellan. Det blev också en bra uppgörelse och han skulle åter gå in som äldste i den församlingen, förutom att han arbetar i församlingsplanteringen. Uppgörelsen skulle berättas för den lilla gruppen som därmed kunde gå in som utpost. Hemma i Sverige fick jag ett kort samtal från Tomas som sa att Gud sagt till honom att de skulle fortsätta själva.

Igår kväll besökte jag pastor Tomas, tillsammans med pastor Edvin Kilba fån Voinjama och Dorbor Akoi, direktör i PMU Liberia och hjälppastor i Devine Deliverance och tillika styrelsens ordförande där. Pastor Tomas är ännu inte frisk, men redan mycket bättre, och det gjorde att han orkade med besöket. Det visade sig att han tagit frågan med sig till sin församlingsplantering där man bett och fastat över detta och fått visioner som tydde på att man skulle fortsätta ensam.

Frågan med gudomliga tilltal kan vara komplicerad. Särskilt om andra inblandade inte förstår att tilltalet kan bli på det sättet. Jag måste erkänna att jag är en av dem som inte alls förstår det. Församlingsplanteringen behöver stöd och hjälp. Pastor Tomas behöver kollegor som han kan rådfråga. I mitt tycke var det från början ingen fråga man behövde be och fasta över. Ingen i gruppen på Duport Road känner någon inom någon av rörelsens kyrkor, endast Tomas. Idag visade det sig också att hustrun Ruth har vissa problem med att förstå tilltalet. Nå, vissa svåra frågor får man lämna och invänta att tiden skall medverka till en rimligare lösning.

Trots allt går det inte annat än att vara glad just nu. Det är oerhört tillfredsställande att få vara med i en sådan process och utveckling som det som hänt senaste veckan. Glädjen och tacksamheten är stor bland de liberianska vännerna, och man riktar särskilt sitt tack till PMU Interlife som möjliggjort allt detta.

Nedtrampat gräs

Det finns en hel del att berätta om från Liberia. Dagarna har varit innehållsrika.

I fredags träffade jag hälsoministern, Walter T Gwenigale. Det handlar om Pool Fund. Det är ett projekt som PMU Liberia åtog sig själva. Det var Liberianska staten som fördelade uppdrag till olika så kallade NGO. PMU Liberia har inte fullt ut rutiner och funktion att kunna klara ett sådant uppdrag. Det är en hel del kapacitetsbyggande som behövs. Ministeriet önskar ändå ha samarbete med PMU Liberia, men inte med icke fungerande rutiner och brister i utförandet. Ett omfattande arbete behövs, där personalhandboken är en av brickorna. Vi startade med fortsättningen i slutet av min förra period här, men jag hör att arbetet har inte kunnat fortsätta så som vi hade planerat. När det gäller Poolfund och frågan om PMU Liberia får fortsatt förtroende att hantera delar av sjukvården i Lofa County (17 inrättningar, varav ett par är sjukhus och resten kliniker), måste en hel del arbete göras nu.

På lördag morgon hann jag möta Pastor Tomas. Han är svårt sjuk. Oklart att säga vad han lider av. Det kan ha varit malaria till att börja med, men han jobbade och skötte kyrkan, och tillståndet förvärrades. Nu hade han haft kateter i 3 dygn, och just blivit av med den. Han var glad att utflödet fungerade någotsånär naturligt nu. Man hade hotat med att han måste besöka Liberias expert inom området om detta inte blir bra, och det skulle kosta 300 USD, en astronomisk summa för familjen.

Vi hade vår första dag i relationsfrågan under lördagen. Samlingen började med lunch före 14, och sedan höll vi på till efter 9 på kvällen. Här var inflytelserika ledare samlade; Pastorerna från Foya och Voinjama, FPML:s ordförande, rektorn från bibelskolan, ledaren för ungdomsförbundet med flera. Ändå är det nog huvudpersonerna i processen som är de mest inflytelserika.

Lördagen handlade om parternas ”sakframställning”. Det handlar om oerhört vältaliga och skickliga människor. Vi fortsätter idag med andra akten. Det finns en positiv känsla hos deltagarna att vi skall nå resultat, men det finns flera svåra knutar. Processen måste få den tid den behöver. Bland annat Voinjamapastorn och rektorn för bibelskolan fick boka om sina scheman. De hade tänkt åka hem igår eftersom bibelskolan startar idag. Nu får man klara sig några dagar där uppe med de lärare som redan finns där.

Ruth, Tomas fru sköter mathållningen. Det blir nog den snabbaste, billigaste och bästa lösningen. Dessutom är det nog välkommet för familjen att få det uppdraget. Sjukhusbesöken har tärt på ekonomin.

Jag hann med att besöka den lilla församlingsgruppen igår. Nu är det också högaktuellt med skolavgifter och vårt lilla projekt där. Jag hoppas Tomas tillfrisknar så att vi kan arbeta med det runt helgen.

Det finns ett ordspråk här: ”When elephants dance the grass suffer” - när elefanter danser lider gräset. Det är ingen tvekan om att många "gräsrötter" har blivit lidande av denna konflikt. Det kan handla om uppemot hundra tusen människor. Jag hoppas och tror att något sker i den påbörjade processen som tillåter gräset att resa sig igen, i alla fall på sikt.

Flyttfåglar

Jag är tillbaka i Liberia sedan i går kväll. Det är fantastiskt vad fort man kan förflytta sig mellan olika världar – i samma värld!

Någon sade att det var bättre på den tid man åkte båt. Då hann själen med omställningen. Med dagens snabba transporter är det svårare. När jag kom hem i Juli var det knepigt. Jag var helt uppfylld av Liberia och alla processer jag var mitt uppe i här. Några dagar tog det att bli mentalt närvarande hemma, men det gick. Sedan blev det en jättefin sommar i vårt vackra hemland, med många höjdpunkter och fin samvaro. Nu när jag reser i denna riktning är det samma sak. Det handlar om en omställning, men jag tror det skall gå bra.

Under denna resa har jag hunnit med att övernatta hos min bror Sune, som bor på bekvämt avstånd från Bromma varifrån jag startade tidigt i går. Huset såg jag för första gången. Det höjer sig över omgivningen med sin belägenhet på en kulle. Utsikten från balkongen var milsvid. Centrala Stockholm med bland annat NK var väl inom synhåll österut, ja ända bort till Globen och längre bort kunde man se. Norrut var det lika lång sikt. På 30-talet när det byggdes var det tjänstefolk i huset. Pigkammaren var intakt intill köket. Huset är renoverat fullt ut upp till dagens standard. Det är såpass stort i 3 plan att det är ointressant att prata kvadratmeter, men det var god plats för flygeln på mellanvåningen. Sune och Gudrun ryms förstås också bra. Nu har båda flickorna egna familjer men huset räcker gott även för hela storfamiljen när de kommer på besök. Det var framförallt trevlig gemenskap och bästa tänkbara service hos Sune, eftersom jag både hämtades och lämnades vid flyget.

Igår kväll var direktör Dorbor på plats och hämtade vid flyget här. Flyget kom via Accra, och jag blev lite undrande över temperaturen, 23 grader där på eftermiddagen. När vi kom hit på kvällen var det ändå 26 grader här i Monrovia. Det är regntid, så det är ovanligt svalt här. En hel del regn har det redan blivit.

Nu bor jag på hotell Corina, som är ett enklare hotell i utkanten av Sinkor, men inte alltför långt från centrala stan. De ca 18 kvadrat jag har här är inte mer än ett av sovrummen i lägenheten jag bodde i förut. Ändå kostar rummet nästan 100 dollar.

Flyttfåglarna då? Karin ringde och berättade att våra Ladusvalor i stugan är ute på telefontråden. De är snart på väg till Västafrika de också.

Hemma

Så är jag då hemma igen i Sverige, mitt i högsommaren. Igår kväll kom jag hem, och idag blir det att åka vidare till Lappis. Det är ändå svårt att helt släppa Liberia. Det blev uppenbart för mig i onsdags, sista dagen i landet. Mitt uppdrag där kanske inte helt är slutfört. En kort ytterligare insats kan behövas. Jag avslutar inte bloggen nu, utan uppdaterar nu och då under sommaren med vad som händer i den frågan.

Nu vill jag ändå försöka vara närvarande där jag är just nu. I Sverige. Sverige är fantastiskt! Egentligen ser man det redan från luften hur vackert det är i sommartid. Ett land som är så rent och välordnat på alla sätt bör vi vara tacksamma för att få leva i. Vi har förmåner av ett gott utbildningssystem, sjukvård, kommunikationer med mera. Det här är som en annan värld, och ändå är det samma värld.

Sista dagen i Liberia blev rik på upplevelser. Jag hade bokat möte på förmiddagen och det blev lite annorlunda än jag förväntat. Den man jag inbjudit hade jag fått vissa varningar för redan i Sverige före min resa hit. I början av min tid i Liberia träffade jag Ingmar Bergström, och vi pratade om ifall jag skulle försöka träffa och prata med mannen. Ingmar känner honom väl. ”Gör inte det”, sa Ingmar. Han menade att det inte gick att åstadkomma något, och att jag skulle satsa min kraft på något som var lönt att arbeta med.

Det handlar om relationer inom rörelsen. Ledares bristande förmåga att samarbeta har starkt påverkat hela FPML, och varit en negativ faktor också i samarbetet med Sverige. Jag har ofta känt frustration att ett fåtal personer kunnat orsaka så mycket problem. Det har också märkts under projektets gång.

I vårt samtal, som skulle handla om byggnadsfrågor, kände jag ändå att jag behövde beröra samarbetsproblemen. Jag tror att mannen var beredd på det, och som jag uppfattar det även mogen för det. Vi började snart skissa på en process för att komma tillrätta med dessa. Han hade en pastor med sig, och de påtalade att jag behöver vara en del i processen. Det är svårt att höra sådant när man vet att detta är sista dagen i landet. Då blev det klart för mig att jag måste försöka komma tillbaka och avsluta dessa relationssamtal, som jag redan i flera fall varit inblandad i.

Jag hade ordnat med lunch för alla, och vi var nog klart över 20 personer som åt. Det var en hel del tal och presenter. Jag fick ett par Liberiaskjortor. Elisabeth nämnde om en händelse. Jag brukar vara kvar till 5 på jobbet och skjutsa folk in till stan, eftersom jag disponerat bil vilket de inte har tillgång till. Elisabeth klev ur bilen vid ett tillfälle och hörde barnen utropa, ”Look, there they are sitting relaxing, and white man driving”. (Titta, där sitter de och tar igen sig och vit man kör). Normalt är det tvärtom att vita har afrikaner som chaufförer. Jag har inte känt det viktigt att betona statusskillnader, och det var det hon ville säga. Det vi har med oss tack vare vår bakgrund och vårt privilegium att vara svenskar visar sig ändå utan att man behöver arbeta på att upprätthålla sin prestige.

Resan hem gick utan problem. På Arlanda hade jag förmånen att få träffa Elisabeth Rambrandt som rest 10-tals mil för att träffa mig där. Det uppskattar jag verkligen. Vi fick ett intressant samtal om Liberia och särskilt hur de skall få tillgång till barn- och ungdomsmaterial. Jag tror att hon noterade något, och frågade om jag blivit biten av Afrika, och jag måste tillstå att så illa är det.

Idag på förmiddagen kommer Lovisa till Skellefteå, så vi hinner träffas här. Sedan bär det iväg till Lappis.

Sista resan

Jag är inne på sista timmarna i Liberia. Avslutningen har varit intensiv. Är just tillbaka i Monrovia efter en 6-dagars resa till Lofa. Åter har jag sett sådant jag inte sett tidigare. En nyhet var vägarnas kondition, men det var mycket annat också.

Det var i torsdags vi lämnade Monrovia, och vi nådde Foya i mörker strax efter 8 på kvällen. Anthony och jag huserade i Börjessons hus. På fredag var det lönebetalning i Foya och resa till Fargunda kliniken, som ligger inom Kolahun-området, kanske 3 mil från Foya. Vi färdades på den beryktade vägen till Vahun, men den här första delen var i alla fall farbar. Redan på huvudvägen drog vi loss en bil som fastnat i leran.

Det var stora byar vi passerade, och kliniken i Fargunda låg högt och vackert placerad med utsikt mot omgivande kullar. Inom Kolahun-området är många muslimer, och vi passerade också en stor moské. Personalen hade hunnit lämna kliniken, men kunde rätt snart återkallas.

På lördag var det en längre resa till ett par andra kliniker. Båda låg inom Voinjamadistriktet. Det var Zenarlome och Kpademai. För att nå den senare passerade vi Voinjama och nådde så småningom en väg som ledde inåt skogsområdet. Vägen har nyligen renoverats för att möjliggöra timmertransporter ut från de stora skogarna vid Wolologesibergen. Färden ledde oss verkligen långt in i urskogen och till foten av bergskedjan, där man även hittat järnmlmsfyndigheter. Jag fick intrycket att det var en annan växtlighet, klimat och även folk här. ”Bergsfolket” förde tankarna till hemtrakterna. Tillbaka tog vi en genare väg som bara var farbar från detta håll, när man fick köra i nerförsbackar. Delvis var den helt överväxt av skog, så att man färdades i en tunnel.

Redan på fredag gjorde jag ett besök i kyrkan och presenterades för de närvarande ledarna. ”Storsöndagen”, första söndagen i månaden innebär att det är samlingar hela helgen. Alla 30-talet utposter är stängda och man samlas i Foya. Jag föreställer mig att församlingen är av Jönköping Pingsts storlek -minst. På söndag var det stor och lång gudstjänst där jag predikade. Pastor John Landor tolkade till kissi. Denna söndag upplyste sekreteraren att det var 1225 närvarande. Predikan, med lite förklarande tolkning blev i längsta laget. Den tog nog minst 1,5 timmar, men alla var nöjda och glada. Klockan var över 2 när jag satte mig.

Gudstjänsten innehöll lite församlingsmöte och även nattvard. Ett kort referat från förra storsöndagen var med. Då var det avsked för Börjessons i kyrkan inför 1770 deltagare. Strax före 4 lämnade jag kyrkan. Senare ursäktade pastor John det låga deltagarantalet med att människor är ute på jordbruken nu, så de kunde inte ta sig till Foya för helgen. Jag sa inte att det är få år jag någonsin ser så många människor i någon kyrka jag besöker. Hur många pingstkyrkor i Sverige har så många besökare?

Måndagen blev lite av en fridag. Direkt på morgonen tittade vi, tillsammans med ”platschefen” John på insinuratorn som konstruerats vid sjukhuset. Sedan åkte vi till Voinjama. På vägen hade nu 2 bilar fastnat i samma hål som vi bearbetat tidigare, och det blev lossdragning. Människorna där prisade storligen PMU, och det var bra för dem att kunna nå till marknaden i Kolahun.

Efter lunch gjorde vi en resa. Eftersom jag nu besökt alla självständiga kyrkor utom Tubugissizu, ville jag gärna dit. Det var en intressant resa. Vi passerade Lawalazu som kan bli nästa fristående församling, då utposten har drygt 100 medlemmar. Vägarna efter Lawalazu används sällan av bilar. Det är gångtrafik eller motorcyklar som gäller. Ett stort träd hade fallit över hela vägen, och det gick med nöd och näppe att passera vid sidan utan att bilen tippade.

Vi nådde Tubugissizu, och fick också träffa pastorn. Bilden ovan är därifrån. Pastorn till vänster i stövlar, och en äldste till höger om gamlingen i mitten. Pastorn var på sin risodling, men hämtades och kom med arbetsstövlarna på. Vi såg lite av det stora arbete man bedriver här vid vägens slut, på toppen av en kulle med utsikt åt alla håll. Kyrkan är användbar men inte färdig. Det blir en stor och rymlig kyrka. Totalt har församlingen 400-500 medlemmar. Oberoende beviljades 2008. Man bygger en fin skola i närheten av kyrkan.

Här har man även en klinik. Pastorn flyttade ur sitt hus och donerade huset som klinik. Det är kanske inte bästa byggnadsstandarden för en klinik, men det kommer många patienter, och mer än hälften av dem är från Guinea. Att kliniken finns där har öppnat myndigheternas ögon för att det behövs sjukvård här, och man bygger en stor fin klinik, eller hälsocenter inte långt från kyrkan.

Det pågår byggnadsarbeten i flera utposter. Ropet efter kyrkor är stort från byarna. Detta må vara den nyaste församlingen, men det är en livaktig sådan.

Jag fick en traditionell gåva, en höna, innan vi lämnade byn. Vi återvände och drog bland annat undan trädet från vägen. Dessa Landcruisers är starka!

Övernattning på Unmils gästhus, och sedan resa tillbaka till Monrovia på leriga vägar. Min sista resa i Liberia är över.

Skurar av höjden!

Det var en av favoritsångerna vi sjöng i min barndoms möten.

Skurar från höjden, ymniga sänd oss o Gud.
Droppar ej endast men skurar, Herre att falla nu bjud.

Jag vet inte om författaren Daniel Webster Whittle hämtade inspiration från tropikerna, men nu vet jag i alla fall hur det är med sådana skurar. ”De är inte att leka med”. I och för sig är det översättaren John Ongman som ännu tydligare kopplat till fysiskt regn.

Idag är det en sådan dag av skurar från höjden. Det handlar genast om att vada fram i vatten. I söndags var jag inne i stan och skulle ta ut pengar i en automat. Det var att passera områden med kanske 20 centimeter djupt vatten. Jag tvekade innan jag körde, men min Pickup hade inga större problem med de vattenmassorna. På något sätt kan jag tänka att sången skulle varit mindre populär i Liberia.

På tisdag till veckan bär det av på den sista resan här. Det blir en veckolång resa upp till Lofa. Det är min sista möjlighet att se vad regnet åstadkommer med jord- och stenvägarna här. Jag kallar det inte för grusväg det som finns däruppe. Det vore en alltför positiv beteckning. Troligen svänger vi också förbi Yekepa, och dit är det en riktig grusväg.

Vi har sagt upp lägenheten så jag måste hitta tiden någonstans att hinna städa ur den. Det är inte så lätt eftersom mycket ligger på. Jag har fortfarande ”fritidsarbete” att göra. Fredag och lördag har jag blivit inbjuden till en minikonferens som FPML har. Ungdomssektionen har inbjudit till möte i morron. Dessutom är det fullt upp nu med ett stort projekt som är startat nu för att utveckla PMU Liberias organisation och rutiner. Det är fantastiskt roligt att få spela med lite grann i det arbetet. Jag har en hel del erfarenheter som passar riktigt bra här. Projektarbete är vi ju inte främmande för i Sverige, medan det känns som mer av en nyhet här.

Lägenheten var jag för övrigt nära att bli utlåst ifrån, eftersom rutinen att betala hyran tog en dryg vecka hos PMU Interlife. Att räkningen är 3,5 månader sen, och att vi fått stöta på flera gånger för att få den, ansågs kanske inte lika viktigt. Jag kanske blir utlåst i alla fall. Idag har man svetsat på fästen för hänglås. Ibland blir det tydligt att man är i Afrika.

I Afrika, men samtidigt hemma i Sverige. Kontakten hem är oerhört viktig, och en förutsättning för att jag skall kunna vara på plats här fullt ut. Denna vecka firar jag och min fru 33-årig bröllopsdag. Tack Karin! Denna vecka fyller också min bror Rolf 60 år, och har fest hemma i det gamla föräldrahemmet i Fäboliden. Jag försökte engagera Tomas kyrka i firandet av honom i Söndags, och de ställde glatt upp på det och sjöng ”Happy Birtday” så det dånade. Däremot misslyckades jag tyvärr med att filma. Jag får helt enkelt hälsa: Hjärtligt grattis Rolf!

90 år

Samma år som den första svenska pingstmissionären kom till Liberia föddes min svärfar, Edvin Jonsson, som firar 90-årsdagen idag. Firandet sker i vår stuga med öppet hus. Själva födelsedagen var i torsdags, men idag firas det. Kortet härovan är också från stugan för en knapp månad sedan. Då gjorde man palt och svärfar skar fläsk och Karin och han samarbetade i matlagningen.

Svärfar är själv sladdbarn, och föräldrarna var ganska gamla när han föddes, jag tror att mamman Maria, var några år över 40. Det betyder att han överlevt sina syskon med många år, och nu är det också några år sedan hustrun Gunhild dog. Edvin är välsignad med en god hälsa. Jag vet inte om han kör själv idag, men på kortare sträckor och i gott dagsljus använder han bilen fortfarande.

Jag tror inte att jag uppnår den ålder som svärfar har, men om jag gör det skulle jag gärna vilja vara som han. Fortfarande med intresse för det som sker i omvärlden nu, och samtidigt med oceaner av erfarenhet och minnen att dela med sig av. På avstånd hoppas jag på och tillönskar en trevlig högtidsdag.

Släkt och vänner kommer till stugan. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn - 2 stycken, Kalle och Elvira, kommer att vara på plats. Elvira är det andra av barnbarnsbarnen. Lailas Kalle är nog uppemot ett år äldre. Jag har bidragit med lite frågor till en tipspromenad, och nu märker jag att jag redan gett 2 svar. Hoppas festbesökarna inte läser bloggen först!

Här är det nu lite annorlunda än det varit tidigare under min vistelse här. Börjessons sovrum står tomt. Likadant är det förstås med Lovisas plats för madrassen i stora rummet vid altanfönstret. Lovisa och pojkarna åkte för 3 veckor sedan och Oscar och Camilla i söndags. Alla är åter i Sverige och njuter det försommarsvala (?!) vädret. Även Nils, vår svenske kompis, är i Sverige några dagar till innan han återvänder hit igen.

Det finns egentligen inte tid att uppleva ensamhet eller drabbas av alltför mycket hemlängtan. Även om det just nu är högtidstider i Sverige, kronprincessbröllop och flera mer familjenära tilldragelser som jag kommer att missa.

Igår kväll kom jag hem vid åttatiden från jobbet, och idag, lördag, startar vi 9. Det är ett intensivt tryck nu. Jag hade önskat att det varit så hela tiden. Då hade det gått att åstadkomma mycket här under min tid, men å andra sidan kanske jag behövde tiden av anpassning och att också liberianerna behövde lära känna mig och börja lita på mig. I vilket fall: Jag har det bra där jag är, och trivs mycket bra i Liberia.

Edit Söndag: Kalle var inte med på festen - sjuk. Fredrik, fadern, var hemma och skötte. Det betydde att Elvira fick Farmorsfar för sig själv, och enligt uppgift tog hon väl vara på den chansen, och till och med somnade i Edvins knä.
Det var många gäster där under dagen, men har man haft 90 år på sig att samla vänner skall det väl märkas!

Edit Måndag: Uppdatering med bilder från detta event, och från stugan
* Förberedelsearbete i köket
* Liberiamissionär Selma Eriksson - kom till Foya 1975
* 4 Generationer: Edvin, Karin, Johan och Elvira. Nästan precis 90 års spännvidd
* 3 av 4 svågrar
* Inhämtande av erfarenhet
* Svartvit Flugsnappare. Intensivt fågelliv hör också till vår stuga

Nedskärningstid

Nej någon riktig kris är det inte, men vi har fått göra bantningar. Jag satt i ett möte i veckan när Karin sökte kontakt, och jag svarade via dialogrutan i Skype att vi sammanträdde om budgeten och att det var smärtsamma nedskärningar.

Det är några veckor sedan vi började räkna på budgeten, och såg möjligheter att förlänga projektet med 2 månader. Jag minns särskilt en kalkyldag på Royal. Det såg bra ut.

Någon kanske tycker att lite kalkylering borde inte vara någon större konst för mig, eftersom det ligger nära både utbildning och erfarenhet. Problemet med att kalkylera i denna typ av projekt är som att skjuta på löpande älg om man får öppna ögonen i 2 sekunder och sedan måste vänta 5 sekunder på att avlossa skottet utifrån det intryck man fick.

Anledningen till de bekymren är att flera valutor är inblandade, Euro, kronor och US dollar. Dessutom överförs pengar i poster från Sverige och det är alltid tidsförskjutningar. Det är först när man ser vad man får som man vet verkligheten. I vårt fall var det runt 40 000 dollar mindre än vi räknat med, eller uppemot 25% mindre än vi trott. Det var anledningen till de smärtsamma nedskärningarna. Det blir fortfarande förlängning, men med andra villkor.

Bilden visar generatorhuset vid kontoret. Stora generatorn ”rasade” för drygt en vecka sedan. Den kommer inte att repareras förrän tidigast i augusti. Det finns en liten generator som kan driva det nödvändigaste, men ett svalt och skönt luftkonditionerat kontor har jag inte längre. Jag svettas i bilen också. Det beror på en mindre lyckad inbesparing tidigare. Vi försökte laga luftkonditioneringen där på en ”udda ” verkstad för halva priset. Det fungerade inte så bra.

På kontoret bantade vi 2,5 tjänster utifrån vad som varit. Anställningsstopp införs, vakanser ersätts inte heller i Foya. 2 av de tre bilarna (inklusive en bil som varit mest i Foya) ställs undan. Endast en bil används åt gången. Bara en resa per månad till Foya, för lönebetalning, och samtidigt medföra mediciner och allt annat nödvändigt, kommer att företas. Det är inte osthyvel i budgeten, utan strykning av hela budgetposter som gjorts.

Men det positiva är att vi kommer att kunna förlänga projektet. Verksamheten kommer att kunna fortgå. Även planerade renoveringsarbeten kommer att genomföras, och budgeten kommer att hållas. I alla fall utifrån ett finansiellt och administrativt perspektiv, och i en afrikansk kontext, är det här ett rätt välskött projekt. Det är i bara ringa utsträckning, min förtjänst.

Börjessons väskor står packade i lägenheten, och avresan sker idag. Det har kommit arga påringningar sista dan om genomförda förändringar. Det är mer ett tecken på att jobbet är utfört. Den roll Oscar haft att styra projektet handlar inte om att söka popularitet.

Konferensen blir festival

Precis en månad till blir jag kvar i Liberia. Torsdag kväll den 8:e Juli landar jag i Skellefteå. Mitt under Lappis!

Det återstår mycket att göra här. Under helgen och på kvällarna arbetar jag med översättning. Det är ett bra sätt att ännu mer komma in i materialet som handlar om pingstmissionen här, och svenskarnas gärning.

Jag var framme vid sena krigsåren, och blev berörd av något som hände på Nyhemsveckan 1944. Det var i de traditionella frågeseminarierna som då fanns, som en fråga togs upp till behandling: ”Har vi gjort vad vi kunnat för den yttre missionen” Det var ”lekmannen” K G Ottosson som lämnat in frågan. Han utmanade pingstvännerna till större engagemang, och resultatet blev ett beslut att samla in tio miljoner kronor (betänk 1944), och att sända ut 100 nya missionärer. I Evangelii Härold skrevs ”aldrig tidigare i pingstväckelsens historia har missionsfrågan omfattats med större gripenhet”.

Tio av dessa missionärer sändes till Liberia efter krigsslutet. Utan att nämna deras kvalifikationer kan jag säga att jag är imponerad. Tillsammans med dessa högt kvalificerade missionärer sändes också nödvändig utrustning för transporter, byggnadsverksamhet och övrigt som behövdes. Höglund, som varit här redan tidigare, ger instruktioner till missionsexpeditionen i Stockholm att man skall berätta för myndigheterna här att det finns ett ökat missionsintresse i Sverige, och att ”medel ställts till missionärernas förfogande för att kunna arbeta obehindrat”. Det var slut med mellankrigstidens ”nödår” för missionärerna.

Resultatet blev, vad jag kan förstå, en succé. Verksamheten var framgångsrik på många sätt. I detta avlägsna hörn av Liberia växte stora församlingar upp. Ett sjukhus med för landet hög kvalitet skapades. När jag var i Voinjama för några veckor sedan var en gästtalare där. Han nämnde om Lofa som ett bildningscentrum. Förhållandevis många människor från detta område har gått vidare till högre utbildning och tjänat landet på höga poster. Det var de svenska missionärerna som hade startat skolverksamhet.

Låt oss lämna 40-talet och åter gå till nutid. Läser om att Lapplandsveckan nu även officiellt blir Lappis, och att det inte är en konferens längre utan nu kallas festival. Naturligtvis måste allt utvecklas med tiden.

Man kanske inte skall fästa så stort avseende vid ord - eller ska man det? Ordet konferens handlar för mig om dialog. Konferensen var ett forum för individer och församlingar att dryfta viktiga frågor, men också för uppbyggelse. De ”vibbar” jag får av ordet festival är enkelriktad kvalitetsunderhållning. En festival är ett stort musik- eller annat kulturevenemang säger Wikipedia. Ordets koppling till underhållning är tydlig. Jag hoppas att det inte bara blir så. För arrangörerna är utmaningen att behålla folkrörelseperspektivet, om Pingst i Sverige skall behålla sin unika kraft som påverkat omvärlden så starkt, det som bidragit till att forskare hävdar att man betytt ”oproportionellt mycket för världens evangelisering”. Jag tror det är fortsatt viktigt att hitta former för lekmannainslag, om än inte precis på samma sätt som 1944. Det behövs kända och framstående talare, men också en spegling av ”det allmänna prästadömet.” Så var det i de forntida frågeseminarierna. Jag önskar att det blir så även på Lappis 2010 och framöver.

Hoppas vi ses på festivalen Lappis!

Första nattvarden i Tomas kyrka

I Tomas kyrka igen idag. Jag kom när det var dags för vanliga mötet, strax efter 11. Samlingen hade redan pågått en timme, och det var bara 6 personer på plats! Jag anade inte att jag en dryg timme senare skulle lyssna till en kör med 11 medlemmar.

Ursäkta förresten att kortet inte är har så mycket med texten att göra, men visst är de fina på familjebilden, och jag är ju faktiskt farfar om nu någon glömt det.

Man kommer sent här, och pastor Tomas höll ett brandtal mot sen ankomst och bad också med adress mot krafter som ville hindra Guds verk. Jag predikade om andra avdelningen av Herrens bön, och hade gjort lite skyltar med orden. Först trodde jag inte deltagarna skulle räcka att hålla i skyltarna, men det blev ingen fara med det. Det var över 30 till slut.

Första söndagen i månaden är nattvardssöndag. Det var första nattvarden i nya församlingen, som väl har ett drygt 20-tal medlemmar. Det var intressant och gripande. Det var den andra brödsbrytelsen jag upplevt i Liberia, men den första där jag var med och serverade. Jag har handlat lite engångsmuggar, som nu noga diskades efteråt. Det var ingen märkvärdig nattvardsservis, men det är inte huvudsaken. Det var en fin högtid.

Jag har en förhoppning att vi skall kunna sortera in gruppen bättre i ”samfundsorganisationen” här. Här krävs en viss storlek och ekonomisk styrka, bland annat, för att bli fristående församling. Annars är man utpost till en självständig församling. Verksamheten har startat utan speciellt stöd eller uppbackning från annat håll. Tomas var inte utsänd, utan har agerat på eget initiativ, förutom direktiv från högre ort förstås. Vi får se hur det lyckas.

Husägaren, som äger lokalen eller garaget där vi varit, har signalerat att hon kan komma att behöva det själv. Vi var hos medhjälparen Joshua och hans fru efter mötet, och de erbjöd sitt hus som framtida samlingsplats. Jag hade uppdrag av Tomas att berätta lite missionshistoria. Det har inte varit självklart för de andra vännerna att församlingen skall tillhöra ”Fria pingstmissionen i Liberia” FPML. Det verkar nog ha landat bra nu.

En fördel med att vara med är att vi skulle kunna skicka en grupp ungdomar till Yekepa på ungdomskonferensen efter Jul. Jag tror att det kunde vara otroligt inspirerande och roligt för dem att träffa andra FPML-ungdomar och inspireras. Vi pratade om en grupp på 4 stycken, Tre stycken 14-åriga flickor, och pastorns äldste son som är 15. Av flickorna ledde en kören, en brukar vara lovsångsledare och den tredje var en av de få som var där från början och hon ser alltid så glad och god ut. Det räknas också! Vi försöker få fram en kostnad för det.

Att älska Afrika, eller solidaritet bland Saarijärvis moar

En av de verkliga pionjärerna här, Elof Höglund berättar om sin kallelse att bli missionär och säger att han hade ”då ej den ringaste tanke på att gå till Afrika, tvärtom, jag förstod ej hur någon kunde få kärlek till detta folk”. Han bad om Guds ledning och upplevde: ”Så fyllde Han mitt hjärta med kärlek till Afri­kas svarta folk – en låga som allt sedan brunnit”

Det som gällde Elof Höglund på 30-talet är fortfarande aktuellt. Det är en fördel om de som uttalar sig om Afrika gör det utifrån en äkta känsla för denna kontinent. För Elof skulle kärleken prövas. Två av hans barn begravdes i Liberia.

När man jämför länder i Asien med länder i Afrika och hävdar att det är biståndet som hållit länderna här på sin låga nivå tror jag att man är helt fel ute.

Den som mer än andra beskrivit länders utveckling, och gjort mer än kanske någon annan för att vi skall förstå långsiktiga trender är Hans Rosling. Han har genom sin organisation eller företag Gapminder gjort utvecklingsstatistik tillgängligt på ett sådant sätt att vem som helst kan se och förstå länders utveckling under de senare åren. Han påpekar också att han arbetat 25 år i Afrika. Han har stor förståelse för Afrikas problem, men långt ifrån en nedlåtande attityd.

Visst finns det en frustration på många håll över bristen på utveckling i Afrika. Den frustrationen finns hos afrikanerna själva också. Indien och inte minst Kina var på samma nivå som Afrika efter andra världskriget. Sedan har utvecklingen blivit helt olika. Man kan tydligt i statistiken se effekten av krig och oroligheter. Liberia finns inte med i tidigare statistik, men det finns Sierra Leone. Utvecklingen har varit likartad i länderna. Medan andra länder tagit gigantiska kliv framåt har dessa länder under 10 - 20 år under krigsperioden gått bakåt, ja till och med halverat sin nationalprodukt.

När man jämför Afrika och Sydostasien skall man väga in kulturella skillnader. Bristen på demokrati och fungerande statsapparater har varit hämmande faktorer. Svåra sjukdomar som exempelvis malaria här, har hållit Afrika i ett järngrepp. Det behövs också en industriell infrastruktur, dvs den utveckling som finns i grannländerna ”spiller över” och gynnar omkringliggande länder. I Asien var det Japan som var pionjärer. Sedan har vi sett många länder göra anmärkningsvärda framsteg. I Afrika är framstegen ännu måttliga.

Många förhoppningar har knutits till Sydafrika efter avskaffandet av Apartheid. Kanske kan Sydafrika vara ”Loket” för kontinenten. Ledarnas roll är avgörande, och inte heller Sydafrika har många som Mandela.

Glädjande är att Världen kunde enas om Millenniemålen. Det handlar om att utrota hunger, ge alla möjlighet till utbildning, bekämpa AIDS mm. Det kommer nog alltid att finnas debattörer som hävdar att människor alltid klarar sig bäst själva, utan hjälp – avskaffa biståndet. Att bonden Paavo skulle blundat för att grannens åker var förfrusen, och gjort sig glada dagar med bröd bakat endast på mjöl. Lyckligtvis finns fortfarande en solidaritet. Min förhoppning är att kristenheten, som den gjort i Afrika sedan Livingstones tid skall vara pådrivande för den globala solidariteten.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

Biståndspolitik

Allt är politik!

Jag vet inte om du håller med, men det finns många som hävdar att det är så. Det fascinerande och ibland märkliga är att allt kan ses med så olika glasögon, utifrån helt olika betraktelsesätt.

Så är det till exempel med biståndspolitiken. Den har debatterats inför kommande valrörelsen. I ”mitt organ”, PMU.SE skriver Mikael Stjernberg, ”Sno inte från biståndet”. Det är klart att biståndspolitik är aktuellt från min horisont här i Liberia. Det är tack vara biståndet som jag jobbar här just nu, låt vara att det inte direkt handlar om Svenskt bistånd. Det är huvudsakligen EU-pengar som används i det projekt jag arbetar i.

Vad man debatterat i ABF-huset i Stockholm är hur partierna ställer sig till enprocentmålet bland annat. Alla utom moderaterna ville behålla målet eller gå längre. Man pratade även om innehållet i biståndet. Traditionellt tänker vi oss att pengarna används till fattigdomsbekämpning, eller andra behov i fattiga länder. Så är det inte längre. Det har blivit alltmer på modet att använda dessa pengar på ett betydligt ”friare” sätt än tidigare. De används helt enkelt att betala kostnader som Sverige ändå har, det kan gälla kostnader för flyktingmottagning, skuldavskrivning, exportkrediter mm. En del hävdar att bara 30 procent av biståndet går till fattigdomsbekämpning.

Det kan vara nära till hands att fördöma att pengarna i landets biståndsbudget används på sådant sätt. Samtidigt vet jag från samtal i min egen församling, att solidariteten har en gräns. Om vi inte är uppmärksamma kan det bli så att de pengar som avsetts att användas för de svagaste, används för att täcka upp andra budgetposter. Politiken är närmare oss än vi tror. Det är frestande att börja "sno från biståndet".

Ett steg längre när det gäller biståndspolitik går tidningen ”Världen Idag”. Det är långt ifrån mitt husorgan, men eftersom de uttalar sig i frågan redovisar jag även deras åsikt. Av partierna är det endast moderaterna som är på rätt väg. De är ändå för ”mesiga”. Biståndet borde avskaffas. Det har inte gjort någon nytta.

Se där! Visst kan vi tycka olika? Vad tycker du?

Konsekvensen av hållningen som Världen Idag har blir, om man tänker efter, att allt missionsarbete i Liberia och andra länder heller aldrig borde ha skett. En stor del av missionen har varit bistånd. Här handlade det från starten om skolor och ganska snart blev det också sjukvård. Pengarna kom från Sverige. Det var bistånd, om än inte via staten. Det reser viktiga frågor vi måste ställa oss. Skall vi som kristna stanna vid att predika evangelium, eller skall vi också leva det?

Enligt dessa skarpa analytiker är det istället privat företagande och annat som skall bringa välstånd. Här är man rätt företagsamma ändå. Ser just att 4 ton kokain beslagtagits i Monrovia!

Edit: Måste bara sätta in en länk till Birger Thuressons artikel, där han diskuterar Fotbolls-VM. Dessutom innehåller artikeln en bra belysning av marknadsaktörernas bidrag i förhållande till biståndsinsatser. Du kanske frestas att tro skribenter som för fram en ensidig och onyanserat självsäker bild, men läs gärna vad Birger skriver. Han har både insikt och erfarenhet av dessa frågor.

Tankar vid vatten

Jag sticker emellan med ett lite annorlunda blogginlägg. Den här årstiden är det inte utan att man tankarna ibland går till Sverige, och inte minst till området på bilden. Det är vattendramatik jag tänker på idag.

Det har varit ett översvämningsår. Att Vindelälven stiger så här nära vår stuga är ovanligt. Det betyder att många 10-tals stugor översvämmats. Bilden togs nog inte exakt när vattnet stod som högst, men kanske inte långt ifrån. Det här vattenståndet har överträffats tidigare med råge. 1995 var ett sådant år. Bilden visar brunnen, med ett lock av trä. Längre bort är pumphuset som byggdes förra sommaren. För 15 år sedan gick vattnet någon halvmeter över brunnen. Min bror Rolf spikade fast brunnslocket. Annars hade det försvunnit nerför älven.

Ett helt annat vattendrama hör jag också om idag. Det är vad som hände utanför Gaza, där i alla fall 9 människor miste livet på internationellt vatten när israeliska soldater angrep.

Händelsen väcker frågan om det är tillåtet att kritisera Israel. I pingstkretsar finns många som ryggmärgsmässigt försvarar varje handling från det hållet. Frågan är om det går att skilja Israel som begrepp från den aktuella Israeliska regeringen. Jag tycker nog det bör vara tillåtet att värdera även Israeliska regeringens åtgärder, att även de kan göra både rätt och fel precis som alla andra.

Att det finns en skiljelinje i svenska frikyrkligheten i sådana frågor ser man genom att jämföra hur händelsen behandlas i tidningarna Dagen(samägd av olika kristna kyrkor, traditionellt närstående pingströrelsen) och Världen Idag (oberoende, men anses närstående Livets Ord). Dagen skriver i ledarbloggen om ”Tragiskt våld mot Gaza-konvoj”. Värden Idag rapporterar ”Soldaterna möttes av en lynchmobb”

Willy Silberstein tycker att det är viktigt att skilja mellan judar och Israeliska regeringen. Det är alltid risk att sådana händelser som den här dramatiska sjöhändelsen leder till antisemitism. Låt oss hoppas att det kan undvikas, oavsett hur man värderar Israeliska militärinsatsen.

Edit: När ytterligare kommentarer till händelsen tillkommer blir skiljelinjen än mer tydlig. Ulf Ekman menar idag att organisatörerna "vill ha bort Israel". Dagens chefredaktör Elisabet Sandlund betecknar samtidigt agerandet som "Tragiskt och obegripligt". Naturligtvis var aktionen avsedd att vara en provokation mot Israel och Israels Gazapolitik, men att världens kanske skickligaste militärer svarar på det sätt som nu skedde blir obegripligt för fler än Elisabeth Sandlund.

Bocken som trädgårdsmästare?

På bilden syns 2 av kontorets säkerhetsvakter, som gärna ställde upp på bild. De har sitt högkvarter i det runda huset bakom. Det har varit en rätt intensiv vecka efter återkomsten från inlandet. Jag har hunnit med en hel del av arbete och insatser. Det är roligt när det händer något.

Det var på torsdagen som jag uppträdde i en lite ovan roll för mig. Jag och bibelskolerektorn, pastor Jalla Kormah hade inkallats som medlare i en konflikt som varit i lokala pingströrelsen här. Det var den så kallade OD-kommitten som samlades förutom oss. Mötet varade fram till 8-tiden på kvällen. Det blev ett mycket bra möte, som avslutades i utomordentligt god stämning. Det var omfamningar och äkta glädje.

Visst kan det tyckas att man hade satt bocken som trädgårdsmästare. Att bilägga tvister är inte något jag är känd för. Det är kanske vanligare att jag skapar dem. Det må vara hur det vill med det, men det är märkligt hur det kan gå, och jag märker att det hela tiden blir lättare att jobba i de här samlingarna. På så sätt känns det inte konstigt att jag var med. Det är alltid roligt att vara med och se vad som händer, särskilt om man kan se ett Guds skeende i det.

Där träffade jag Manoah Windor igen, barn- och ungdomsansvarig inom FPML. Han var inte så glad som han alltid brukar vara , och jag blev starkt berörd av vad han berättade. Han var på resa till församlingarna uppe i Lofa för några veckor sedan. Under tiden kom hans 4-årige son, enda barnet, in på sjukhus. Sonen dog där, och Manoah fick nyheten under sin resa. Jag skjutsade in honom till stan på kvällen efter träffen. De bor inte i det området, men frun hade inte kunnat återvända till deras hus efter barnets död. Nu vet jag inte vad pojken dog av, eller omständigheterna. Jag frågade om han var ett sjukt barn, och det var han inte enligt Manoah. Det är säkert minst 100 gånger ovanligare att 4-åringar dör i Sverige jämfört med Liberia. Smärtan för föräldrarna när det ändå händer är nog mer jämförbar.

Igår, lördag, avslutade vi en 1,5 dagars genomgång av personalhandboken som vi haft med personalen. Styrelsen har också lämnat sina kommentarer. I styrelsemötet på tisdag hoppas jag vi kan ta ett steg ytterligare framåt i den processen. Nu plösligt efterfrågas den typen av utvecklingsarbete mycket mer än tidigare. Och som jag sa: Det är roligt när det händer något.

Kassören i Echo-projektet, Andrew Vanson, var hux flux borta denna vecka. Det skapade svårigheter då ju kassören är den som har hand om kassan. Ingen visste var han var. Först på onsdag eftermiddag kom beskedet att han fått nytt jobb och börjat jobba på en bank. Igår kväll träffade vi honom på kontoret och han redovisade sin kassa som räknades igenom, och hans uppdrag kunde avslutas mer kontrollerat. Det blir behov att försöka hitta ny resurs för kvarvarande, kanske 3 månader.

I torsdags kom Börjessons tillbaka till stan, och idag, söndag lämnnar 3 svenskar landet. Det gäller ynglingarna Edvin och Alexander, och deras lärare, Lovisa.

Söndag i Voinjama

Voinjama var en av missionens stödjepunkter. Voinjama är Loma-bygd, och Lofas huvudstad. Det bor drygt 25 000 människor i Voinjama.

När jag kom till Voinjama på söndagsmorgonen var första åtgärden att hitta en bostad för natten. Det har funnits sådana resurser på PMU Liberias regionkontor där, men nu har Voinjama blivit huvudort för det nya stora Poolfund-projektet. Det omfattar 17 sjukvårdsinrättningar i det här området. PMU Liberia skall driva verksamheten vid dem under 2 år. En ny projektdirektör och flera andra projektfunktionärer har flyttat in. Jag sökte mig därför till UNMILS (FN-truppernas) förläggning där det fanns ett gästhus.

Till kyrkan kom jag tillsammans med Anthony. Dock fick jag inte sitta med honom, utan hänvisades till en plats på estraden. Jag hade tillfälle att lämna en hälsning i mötet. Föreståndaren, Edvin Kilba var i Lawalazu, nära 1,5 mil nordväst om Voinjama. Även Voinjama har många utposter. Jag fick också höra att man nu har möten på flera håll i staden. Pastor Kormah, rektor på bibelskolan, träffade jag senare. Han berättade om ett område. Första söndagen kom nästan 140 personer. Nu var det andra söndagen och man var över 170. Den hyrda lokalen räckte inte till.

Det här var i alla fall huvudkyrkan. Den har renoverats efter kriget och är i bra skick vad jag kunde se. Besöksantalet kunde jag inte räkna, men förra söndagen var det drygt 550 meddelade man. Vad som slår en i kyrkan är "altartavlan", målningen i fonden. Det går att tolka som en person som står framför en svensk flagga. Det är naturligtvis Jesus på korset det handlar om, men färgerna och utförandet gör att tanken förs till svenska flaggan. Det är i så fall inte helt konstigt. Den svenska kopplingen är stark.

Anthony och jag åt lunch på en restaurang. Det är bra med ”infödda” som lotsar vid dessa lokala restaranger, annars vet jag inte om jag skulle våga äta där. Efter lite vila på gästhuset bar det av till kontoret där Roland Bimba var på plats. Vår uppgift var att reda ut varför skördeutfallet blivit så dåligt i ett SIDA-projekt tidigare. Jag hade förberett med lite intervjuer och internetstudier. Vi fick också hjälp av Same Faya, som varit ansvarig i lantbruksdelen av projektet första året. Han hävdade att skördeutfallet varit bra. Man hade fortfarande utsäde från projektriset. Jag kom rätt snart på att det handlade om ett räknefel, och att utbytet var uppåt 10 gånger bättre än som först rapporterats. Same och Roland räknade om alla uppgifter, och nu såg det genast bättre ut.

På måndagsmorgonen skulle vi anträda återresan halv åtta hade jag tänkt. Det blev inte så då ett däck var dåligt och behövde åtgärdas innan vi startade. Det gav mig tillfälle att åter träffa Roland Bimba och be honom visa mig de svenska gravplatserna. Vi fann gravstenen med inskriptionen ”Sonen Höglund”. Efter mycket letande i den kraftiga vegetationen fann vi också gravstenen under vilken Birger Dahlströms stoft vilar. Han dog efter en bilolycka1968, 51 år gammal.

Porluma

Jag ville gärna åka till Porluma eftersom det är en historisk missionsplats. Det blev nästan en fix idé att nå Porluma. Platsen ligger nära gränsen till Guinea, som många orter i det här området gör. I Porlumas fall är det bara enstaka kilometer till gränsen.

Oscar och jag åkte dit på fredag eftermiddag. Det var en annan typ av väg än jag åkt på tidigare. Det var bara 2 hjulspår bitvis. Oscar tyckte ändå att detta var en av de bättre vägarna i området, eftersom den fungerar även under regnperioden. Det kan kanske bero på låg trafikbelastning som gör att det inte blir oöverkomliga lerhål.

Den stora överraskningen var ändå broarna. Jag kanske inte förväntat mig EU-standard, men något bättre hade jag väntat. Det var otäckt att åka över, och för säkerhets skull klev jag ur bilen, gick över ensam och låtsades dirigera överfarten. Det bar sig inte bättre än att en av plankorna som var för kort vippade till och for rakt ned i bäcken. Som tur var inträffade det när bakhjulet passerade så det var bara tendenser till att hela bilen skulle göra plankan sällskap.

Vi kom till Porluma efter 17 kilometers åktur och såg samhället. Där fanns också en av Foyakyrkans 32(!) utpostkyrkor. Vi åkte också vidare någon dryg kilometer till Porluma klinik. Den ligger egentligen alldeles intill en annan ”Town” = by.

Anledningen till besöket var som sagt att Porluma hade missionsstation under flera år. Det var 1949 som Agnes Eriksson och Carin Pettersson flyttade dit. Här startade också första skolan i Foya-området, eftersom barnen (och kanske föräldrarna) var mer intresserade av skolgång här än vad man var i Foya. Det var nog ett 10-tal år som svenska missionärer var stadigvarande boende på platsen. Skolan drevs sedan vidare med inhemska lärare, och jag har hört att det var en bra undervisning. Många från just den skolan kom så småningom på framträdande positioner som läkare, i administration och till och med i regeringen.

Resan tillbaka till Foya gick bra, även bropassagerna. Jag provade att köra på dessa vägar men fegade lite med tanke på broarna. Väl tillbaka träffade vi rektorn för Foyaskolan. Han hade hört om vår tripp och skulle gärna följt med och guidat. Hans kommer från Porluma och hans far bor i byn och han skulle ha kunnat peka ut de ursprungliga platserna för skola, bostadshus och kyrka. De ligger inte riktigt i området där Porluma nu ligger, utan mellan byn och kliniken. Nu ser man inte mycket mer än blommor på platsen. Kanske de planterats av Agnes eller Carin ungefär samtidigt som jag föddes.

Som sagt folk från Porluma finns på många poster. Tillbaka i Monrovia träffade jag "Elder Wombia" som jobbar som säkerhetsvakt på kontoret. Han berättade att han döptes i Porluma 1956, ungefär 12 år gammal. När projektet är slut i Augusti troligen, pensionerar han sig och åker tillbaka till Porluma.

Lofa igen

Återigen har jag varit i Lofa. Det var andra besöket, och jag förväntar mig att det blir ett till. Regnperioden har startat upp, och det märktes.

Denna resa hann jag med att besöka ett antal platser, förknippade med svensk missionshistoria. Tyvärr fick jag inte igång internet under resan så jag kunde inte rapportera löpande. Jag skriver några inlägg nu på raken istället sedan jag kommit tillbaka till Monrovia. Det finns mycket att rapportera!

Att lämna Monrovia är som att lämna civilisationen i viss mån. Trafiken glesnar tills den blir nästan obefintlig. Till slut ser man bara gående. Kvinnor med last på huvudet, eller män som bär sina djungelknivar. En och annan motorcykel ser man förstås.

Mycket av bekvämligheter och service lämnar man också bakom sig. Däremot har Lofa mycket att erbjuda av natur och upplevelser.

Det var i torsdags vi åkte norrut. Vägarna var nog i bättre skick än jag sett någonsin. Vi var 3 chaufförer som turades om: Jag, Anthony och Moses. Store Moses som är son till en av pingstpionjärerna här Emanuel N´Dorbor, är chaufför för PMU. Nu var han ledig, men ville ändå åka upp till Foya.

Lördag var en dag för så kallad ”visibility” (synlighet). Den som skulle bli synlig var donatorn ECHO. 200 gula tröjor hade tryckts upp, bland annat med ECHO-logga. Klockan 14 startade marschen från sjukhuset ner mot samhället och fotbollsplanen. Där avhölls tävlingar för både kvinnor och män. Motståndet stod sjukhuset i närbelägna Kolahun för.

Flickorna spelade kickboll, ett mellanting mellan brännboll och fotboll. Foya vann. Sedan började fotbollen. Spelarna från Kolahun såg mycket vältränade ut, och mycket riktigt vann de med 3 – 0. Tillbaka vid sjukhuset var det mat och dryck.

Efter att ha gästat Börjessons och Lovisa, och hunnit med en resa till Porluma, åkte jag till Voinjama på söndag morgon. Moses, och en ung dam som åkt med upp för att göra prov för inträde vid den nya vårdskolan i Voinjama, åkte med. Syftet med att resa till Voinjama var att hinna besöka mötet i kyrkan där, och jag hade även ett arbetsmöte inplanerat på söndag eftermiddag.

Måndag var resdag igen, och vägarna hade tydligt försämrats under dessa dagar. Nu närmar sig säsongen då resor här uppe blir osäkra.

Mot Foya igen

Bilen är packad. Nu bär det av mot Foya.

Men innan jag går in på det. Grattis Johan! Nyliven pappa, nybliven 31-åring och nytt årsbästa på Brorna Runt!

Här är regntiden på gång, och det åskar och regnar utemellan, särskilt på nätterna. Jag får se hur det påverkar vägarna. I morgon startar jag alltså min andra resa till Foya. På lördag skall det vara lite av en festdag där, ett event. Event-uellt kan vi bidra till feststämningen på något sätt. Det finns en del pengar kvar i projektet och tanken är nu att kunna förlänga projektet avseende de interna aktiviteterna med 2 månader – juli och augusti. Jag tror att det beskedet – om vi kan ge det på lördag – tas emot positivt. Det skall genast sägas att det bara ytterst marginellt påverkar oss externa resurser. Vi åker ändå hem som planerat. Den svenska sommaren är inget man vill missa, i alla fall inte helt.

Det blir gott att komma upp till missionens hjärtområden en gång till. Resan kan ändå bli en pärs. Det är det alltid, men nu tillkommer att det inte finns någon fungerande luftkonditionering i pickupen. Vi blir 5 personer upp + en hel del nödvändigt gods som skall med. Vi kommer nog att bada i svett under de 48 milen. Starten går vid 06:00.

På måndag blir det återresa, och då räknar jag med att redan vara i Voinjama dit jag åker söndag morgon. På det sättet hinner jag besöka kyrkan i Voinjama också, och hinner bekanta mig mer med den platsen. Jag skall också ha ett sammanträde med Roland Bimba där.

Jag arbetar med översättning när jag hinner. Missionsboken som skrevs av Lennart Carlström skall bli översatt. Jag har lämnat ett par kapitel till FPML:s generalsekreterare, Pastor Kanteh, som jag bett att vara kvalitetskontrollant. Förordet till boken skrevs av Rut Ramstrand år 2000. Boken innehåller en lång kavalkad av dugliga människor som gjort en fin och stor missionsinsats här. Jag skall försöka att ge berättelsen om dem rättvisa, även på engelska.

Dop i Atlanten

Idag, Fredag var det helgdag, Unification Day. Det handlar om enhet i landet, och det behövs naturligtvis efter decennier av krig och splittring.

Jag kommer nog att minnas fredagen på annat sätt. Vi höll en stor dopförrättning vid ELWA beach. Det var inte mindre än 19 personer som döptes. Det är pastor Thomas kyrka som haft sin första dopförrättning. När jag började besöka gruppen i november i fjol var det knappt så många på mötet.

Det har pågått många förberedelser inför dopet. Förra söndagen var vi på plats med huvuddelen av dopkandidaterna och besåg dopstället, och det var tydligt att de blev förtjusta. Det här missionsområdet vid havet är öppet och trivsamt. Det alternativ som först nämndes var ett lerhål i sumpmarken närmast kyrkan. Utan transportmöjligheter hade man naturligtvis fått nöja sig med det. Nu blev det inte så, och visst var det här bättre.

Pastor Thomas svärmor har sytt dopdräkter hela veckan, och det räckte till alla. Trots att jag körde vår största Landcruiser fick jag göra 2 resor i vardera riktningen. Det var en dryg halvmil mellan kyrkan och dopplatsen.

Dopaktiviteterna finns naturligtvis inte med i uppdragsbeskrivningen för projektet jag jobbar med. Kanske någon undrar vad PMU håller på med. Detta är helt klart fritidsaktiviteter, och jag sätter upp resorna på privat bilanvändning och betalar för det.

Vi var 2 dopförrättare, Thomas och jag. Gruppen var stor och därför var det bra att vi var två. Annars tycker jag nog att själva dopförrättningen liknar hur man går till väga i Sverige. I bilen på väg tillbaka sjöng gruppen ”I have decided to follow Jesus” (Jag har beslutat att följa Jesus), så att det genljöd långt utanför bilens begränsningsytor.

Oscar och Lovisa var på plats och fotograferade, och därför finns bildbevis på det inträffade

Foya Borma Hospital

Jag är på plats i Liberia sedan en vecka redan. Börjessons var redan nere i Monrovia och kunde därför hämta mig. De är kvar ännu, och det hänger ihop med Jerry, en kille som de hjälpt till operation. Han har lidit av osteomyelit. Nu är benet opererat och det skall förhoppningsvis bli bra på sikt. Det var på sjukhuset JFK, kanske landets största som operationen ägde rum.

Innan dess, och medan jag var i Sverige, genomfördes presidentens besök uppe i Foya. Foya Health Center har nu uppgraderats till sjukhus och heter Foya Borma Hospital. Ordet borma kommer från ett stamspråk och betyder tydligen injektion.

Annars är det lite av uppbrottsstämning. Börjessons står först i ledet att åka hem. Pojkarna och Lovisa åker till Sverige 30:e maj. Oscar och Camilla följer efter 13:e Juni. Själv blir jag kvar drygt 3 veckor längre, en bit in i Juli.

Projektet skall avslutas, men det återstår en hel del att göra, och vi försöker få till avslutningen så bra som möjligt. I morgon har vi ett möte med ”hjärntrusten” i projektet. Förmodligen kan vi visa på någon intressant möjlighet.

Uppe i Foya återstår en del rehabiliteringsarbete. Kanske kan vi göra något åt brunnen som är utan vatten några månader per år som det fungerar nu. Insinuratorn, förbränningsanläggningen, skall byggas om. Eventuellt skall vatten och avlopp in i de nybyggda husen. En ny generator behöver anskaffas.

Även här nere i Monrovia är det en hel del kvar. Varför upptäcker jag det först på slutet? Den gamla käpphästen – personalhandboken – kräver fortfarande en del jobb. Man behöver hjälp också med annat här. Nu kommer man att bedriva projekt utan stöd av PMU Interlife. Det gäller till exempel ett projekt finansierat av poolfund, egentligen myndigheterna via sammanslagna donationer. Det är 18 hälsoinrättningar i Lofa County som drivs av PMU Liberia. Vår lokala partner saknar dock egna styrdokument för den typen av arbete. Kan jag hjälpa till mer i uppbyggnaden av huvudkontoret? Vi får se.

Det namnändrade sjukhuset är en av de största hälsoinrättningarna i regionen. Hur framtiden blir där är fortfarande oklar. Har pratat med hälsoministern på telefon, men det var flera som stod i kö för att få träffa honom i samma ärende.

På fritiden har jag dessutom tänkt försöka översätta boken om den svenska pingstmissionen till engelska. Det kan bli en lämplig gåva att överlämna till vännerna här när jag skall åka hem.

Död och liv. Förstörelse och återuppbyggnad.

Jag är på resa tillbaka mot Liberia, och det är motsatsorden som fångar min uppmärksamhet. Vistelsen i Skellefteå och dessa trakter har innehållit allt det.

Vintern har varit svår. Jag vet att alla ansvarskännande fastighetsägare såg till att skotta av sina tak detta år. Snödjupet nådde rekordnivåer. Det tydliggjordes när jag besökte vår stuga som ligger vid Vindelälven inom Lycksele kommun, 12 mil från Skellefteå. Visserligen var nästan all snö borta, men förskräckande spår fanns kvar.

Förstukvistens tak hade ryckts loss från väggen. Det var nog inte mycket som fattades att allt skulle ha krossats under snötrycket. Det var ett styvt arbete att återställa, och försöka rädda de nästan sekelgamla snickerierna. I lördags, när jag gruvat mig färdigt och börjat plocka fram hjälpmedel för att åtgärda problemet kom min bror Rolf med överlägsna byggkunskaper och med åtskilligt mer av arbetsvilja. Att han dessutom hade middagen med sig, fläskfile med potatis och sås, gjorde inte saken sämre. Det tog oss ändå sex timmar att dra tillbaka konstruktionen i ursprungligt läge.

Det visade sig att det varit ännu större dramatik där under vintern. Vi har haft en liten fotbollsplan med 2 mål som Gustav och jag byggde för några år sedan. Nu fanns bara ett mål kvar. Vad hade hänt med det andra? Vid närmare undersökning hittade jag det isärkapat nedanför planen. Dessutom såg jag att det var renar som fastnat med hornen i näten och på så sätt gått en svår död till mötes. Det var inte bara en ren, utan två som mött döden på det sättet. Våra fotbollsmål hade blivit en svår dödsfälla. Så var det inte tänkt!

Varför kan det bli så fel? Vi hade ju målen på vår egen tomt. Det är väl inget fel i det? Samtidigt är de så att renarna det handlar om är förvildade i området. De är här året runt och deltar inte i de årliga flyttningarna mellan kust ock fjäll. Det är alltså dålig djurhållning det handlar om. Ändå är det kanske inte så enkelt att skaka av sig allt moraliskt ansvar för det som hänt.

Det var den typen av moraliska dilemman som jag möttes av under min hemmavistelse. Det gladde mig att jag mötte entreprenören Bengt Ivansson på planet från Skellefteå. Han hade kreativa förslag som jag hoppas kan bidra till goda lösningar för det saken gäller. Jag fick nytt hopp för återuppbyggnad.

Men det var inte alls bara död och förstörelse jag mötte. Liv och förnyelse kom ändå att dominera. Våren är tydligt på väg, även i Skellefteå, och visst kunde man känna av vaknande livsandar. Tydligast fanns livet ändå i vår kära barnbarn. Det blev tre gånger vi mötte henne, och bara på dessa få dagar var det lätt att se en tydlig utveckling. Det finns en stark livskraft även i det nyfödda livet, men visst behövs föräldrar med kärlek och god omvårdnad.

Farmor

Så är jag hemma i Skellefteå. Det var en viss dramatik med resan. Lördag är ingen bra resdag, och att det då fanns en förbindelse till Skellefteå var fantastiskt. Jag jagade genom Arlanda säkert 1,5 kilometer från 5:an till terminal 3 bara med handbagage då jag visste att tiden var knapp. Väl framkommen fick jag beskedet att planet var inställt. Nästa förbindelse var 27 timmar senare. Just då var jag inte beredd att acceptera det, och lösningen blev att flyga till Umeå + taxi upp till Skellefteå. Det förde mig hem bara 4 timmar senare än beräknat.

Det är den närmaste familjen man framförallt är ute efter att träffa. Tiden i Sverige blir ganska kort. Om 8 dagar vänder jag söderut igen. Det var nästan 4 månader sedan vi sågs. Bara sonen Gustav har jag träffat under tiden, då han hälsade på i Monrovia.

Min fru har blivit farmor. Det är väl ingen tvekan om att det är kvinnorna som har det största ansvaret när det gäller födelse och nya generationers framväxt. Det är snart 31 år sedan vi blev föräldrar första gången, och min fru Karin blev mamma. Vi bodde i Linköping på den tiden. Jag var inte helt klar med min utbildning, och Karin hade huvudansvaret för vår försörjning eftersom hon arbetade som sjuksköterska på Regionsjukhuset där.

Tidens flykt är svårt att förstå. Det är kanske bra så. Åren som småbarnsföräldrar är intensiva, men ändå snabbt övergående. För Karins och min del blev det 2 pojkar som kom att dela uppväxten. Dottern Julia kom på sladden och det blev som en historia för sig.

Nu har Johan och hans fru Elina fått barn, och en ny generation har kommit till. Mamma Karin är nu farmor Karin. Av den generation som är äldre än oss finns bara svärfar i livet. Han fyller 90 i sommar. Jag minns hur svärmor diktade till vårt bröllop. Från Ordspråksboken citerade hon om de gamlas kronor som är barnbarnen, och som hon skrev ”vem vill inte bära kronor?”

Ja, det har redan hunnit bli lite ”kronbärande”, och jag sätter in ett kort på det här. Kronan i det här fallet heter Elvira. Visst är det en fantastisk krona! Den nyblivna familjen är nu tillsammans några dagar innan Johan återupptar sitt arbete på Folksam. Igår var vi på besök där, och korten är från de tillfället.

Helg i Yekepa

Jag är på väg till Sverige, men tänkte fullfölja berättelsen om Yekepa. Först vill jag bara säga att det knappast finns någon ort i Liberia som svenskar har sådan anknytning till. Det finns också minst en sajt för forntid och nutid i Yekepa. Det var Emanuel Sandberg som tipsade om länken.

När jag pratade med pastor Horatio på i fredags utgick han från att jag skulle predika i kyrkan. Det blev knappt om tid, men jag hade en predikan liggande som blivit ”över” på grund av påsken. Det blev lite filande på den.

Mötet var verkligen gott. Det var roligt att fira gudstjänst med vännerna i Yekepa. Det var nog ett 80-tal vuxna och nästan lika många barn i kyrkan. Mottagandet var överväldigande, som det ofta är här. Jag fick också en speciell present i mötet som jag får visa upp någon gång.

Omedelbart bakom kyrkan finns församlingens skola. Det var till den pengarna skulle gå. Den tillfälliga träutbyggnaden hade dömts ut av myndigheterna, och jag får väl säga att jag förstår dem. En rätt stor mängd av lerblock hade gjorts i ordning, och med hjälp av dem skulle nya väggar kunna muras upp. Det var till detta pengarna skulle användas. När höstterminen startar skall nya skolsalar finnas på plats.

Det har funnits en plan för en större satsning av restaurering i Yekepa. Så här långt har inget restaureringsprojekt genomförts inom FPML i denna del av landet. Här tycker man det är lite orättvist, och ställer man sig i deras skor, eller sandaler, kan det lätt se ut så. Projektet som gäller skolan och kliniken som jag berättade om tidigare, och som skulle startat nästa år har vi sagt nej till. Det beror inte på de lokala vännerna här, och det kan vara svårt medel-Kormah (eller vad de heter) att förstå.

Det var på måndag förmiddag som vi gjorde oss i ordning att återvända mot atlantkusten. Det blev ytterligare avskedsgåvor i form av bananer och ananas. Huvuddelen av ledarskapet var på plats och tog avsked. Vi lämnade Yekepa. Min känsla var att det är en ort jag skulle kunna tillbringa mer tid på.

Det är även annat som inträffat sedan vi kom tillbaka till Monrovia. Igår, onsdag, kom beskedet om en flicka som fötts. Det är första barnbarnet både på Johans och Elinas sida. Allt verkar ha gått bra. Jag sätter in en bild på familjen här

Resan till Yekepa

Det var David i Huskvarna som tog kontakt. Ett brådskande behov av pengar fanns uppe i Yekepa. Pengarna fanns insamlade och tillgängliga i Huskvarna. Kunde vi hitta ett snabbt och bra sätt att få pengarna upp?

Jag behövde inte många påstötningar om det. Jag har vid flera tillfällen pratat med pastor Horatio i Yekepa om att jag gärna skulle hälsa på dem där. Detta kändes som ett bra tillfälle. Mitt konto har fungerat tidigare i samband med en hel del överföringar till Liberia. När jag mailade svar fick jag snabbt besked att pengarna skulle sättas in samma eftermiddag, på torsdag.

Det blev bestämt att Anthony Cover, ekonom för Echo-projektet, skulle åka med upp. Han är en trevlig ung man som varit lätt att jobba med. Jag har stort förtroende för Anthony. Vi skulle starta tidigt lördag morgon.

Fredag kväll försökte jag vittja kontot, men pengarna hade inte landat. Tidigt lördag morgon gjorde jag ett nytt försök. Inga pengar! Det blev till att använda plan B. Anthony och jag lyckades tillsammans väcka Dorbor (via en granne som Anthony kände till), han kom till kontoret och låste upp kassaskåpet.

Det är bäst att erkänna som det är. Jag visste att det fanns pengar där avsedda för skolavgifter. Vi lånade dem. Tillsammans med ett reseförskott hade vi tillräckligt med pengar. (Alla pengar återställdes under tisdagen, då kontot mottagit pengarna på måndag)

Det var inte längre så tidigt, utan vi lämnade Monrovia strax efter nio på morgonen. Anthony visade mig på flera ställen längs vägen där han bott som flykting. En av de ställena var Gbarnga som är huvudort i Bong County och en av de större städerna i Liberia. Den är ändå knappast i Skellefteås storlek. Där åkte vi till pingstkyrkan, eller Gbarnga Free Pentecostal Church. Pastorn Joseph Fartoma, och en del av församlingsmedlemmarna höll på att bygga på kyrkan. Det blir en mycket vacker kyrka. Jag var klart imponerad av det arbete man utfört helt för egna medel vad jag förstår.

Efter lunch (Goat Soup med ris) åkte vi vidare och in i Nimba County. Största staden Ganta når man först, och är redan då vid gränsen till Guinea. Därefter åkte vi ytterligare kanske 7 mil mot nordöst, förbi administrativa huvudorten i Nimba, Sanniquellie, och vidare mot Yekepa.

Vägen blev allt bättre närmare målet och de sista milen var det en utmärkt grusväg. Det märks att gruvdriften skapar resurser att underhålla vägarna bättre.

Pingstkyrkan – Yekepa Free Pentecostal Church - ligger så strategiskt i samhället att man kan inte missa den. Där, efter 33 mils resa blev vi mottagna av pastor Horatio med flera. Vi blev visade till gästhuset och serverade mat. Efter att ha överlämnat pengarna åkte vi på sigtseeing på lördagseftermiddagen. Bland annat såg vi missionärernas gamla hus Det återstår bara ruiner och blommor där nu.

Vi åkte också till Camp4, ett område lite utanför samhället. Här fanns tidigare en klinik och en kyrka. Det är ingen verksamhet i kliniken, den behöver renovering för att kunna tas i bruk. Däremot används kyrkan. Jag fick information att det är Kenneth Roobert som byggt den.

Yekepa - Liberias pärla

Jag har varit på resa i 3 dagar. Det är en anledning till att det varit tyst ett tag. Det finns fler anledningar. Min planerade hemresa är nära, men mörka moln har förändrat möjligheterna för att resa. All trafik har bringats till stillhet.

Jag skall försöka berätta om min resa i några inlägg på bloggen, och med bilder visa lite av vad jag såg.

Jag har länge önskat se Yekepa. Det var i mitten av 60-talet som de svenska missionärerna beslöt att utöka sitt verksamhetsområde. Sedan efter kriget hade Lofa, och framförallt Foya och Voinjama varit i fokus. Nu ville man också utöka till Nimba County, ett landskap som inte ens gränsar till Lofa, utan ligger långt österut.

Det var Lamco som startat upp verksamhet i Yekepa, ett samhälle på gränsen till Guinea. Det handlade om gruvdrift, och framförallt om järnmalm. Det finns gott om järn i bergen i Nimba. Bolaget investerade åtskilligt med pengar. En järnväg byggdes från kusten i staden Buchanan och upp till Yekepa, en sträcka på kanske 35 mil. Ett omfattande område köptes upp från lokalbefolkningen, och bolaget byggde bostäder.

Det sätt man byggde på är unikt för Liberia. Ytan delades upp i olika områden som bebyggdes med gruppbebyggelse. Det var bebyggelse med central planering bakom, luftigt, vackert och funktionellt. Samhället måste ha omfattat bostäder för uppemot 20 000 människor. Här fanns ett stort vattentorn, och alla försörjdes med rinnande vatten. Elen fungerade på samma sätt från en central generator.

Sådana funktioner finns inte någonstans i Liberia idag. Inte heller i Yekepa. Det har inte varit möjligt att upprätthålla den nivå som fanns då. Men mycket finns kvar, och via spåren man ser idag går det att ana hur samhället såg ut för 30 år sedan. Det omfattande vägnätet med asfaltbelagda vägar finns ännu kvar.

Naturligtvis utformades Yekepa också för att kunna ha ett stort antal utländska människor, ledare och experter boende här. Det fanns separata områden för dessa. Det påstås att mer än tusen svenskar var i Liberia på den tiden.

Jag såg poolen, den största jag sett i landet. Jag såg också tennisbanan i samma område. Inget av det här fungerar idag. Jag fick också en beskrivning av restauranger som fanns i det här rekreationsområdet. Det låg precis intill gränsstationen in mot Guinea.

Det som i mina ögon gör Yekepa till en pärla är det natursköna läget. Bebyggelsen ligger på små kullar omgiven av berg åt nästan alla håll. Det är mycket vackert, och jag sörjde över att inte dottern Julia var på plats. En bättre fotograf med en bättre kamera hade kanske kunnat ge rättvisa åt hur det ser ut här.

Pärla är förresten fel uttryck. Diamant vore bättre. I det här området hittar man också diamanter, och flera byar intill var diamantarbetarbyar.